onsdag 16 september 2009

Vissa människor...

... verkar vara så starka. Jag läser många berättelser, idel solskenshistorier, om människor som av olika anledningar har hamnat i botten av sina liv... och så... hips vips... så hittar de någon magisk tråd... hittar urstyrka i sig själva någonstans... orkar helt enkelt att ta sig upp där från botten.... börjar sitt nya liv, sitt nya tänk, flyttar till nytt, möter ny kärlek... och får idel solskenshälsningar om hur starka, målmedvetna, och duktiga de varit.

Men... tänker jag... alla de som inte riktigt hittar ända dit då? De som kanske kämpar, och kämpar, och kämpar, och kämp.... ja, så. De som kanske hittar bara lite sådär lagomt mycket som tar dem upp från botten... såpass att de inte drunknar.
Är inte de också riktiga solskenshistorier? Jag tycker nog det... de är också starka!

Jag menar... är det inte lite det som Karin Boye skriver:

"Nog finns det mål och mening i
vår färd - men det är vägen, som
är mödan värd."


..........

Dagen idag har varit - och farit. Inte så mycket att orda om... en vanlig liten Carolina och jag-dag!
Med enda skillnaden att jag bestämde mig för att att ta med herr Pontus P på en riktigt lång höstpromenad på eftermiddagen... då, när solen äntligen visade sig lite.
Man tänker bra på höstpromenader....

11 kommentarer:

Kersti sa...

Visst är vägen liksom målet. Och alla de där solskenshistorierna tror jag utlämnar en del fakta. Att de troligen också har traskat små små myrsteg och fallit och rest sig och gått ett litet steg till och ett till och ett till. Precis så som du gör.
Jag kommer att tänka på en strof ur en av Erik Axel Karlfeldts dikter:
Hur var ditt liv?- Det var storm och nöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Kanske att jag skrivit den till dig förr men å får du den här i repris. Kram

Nina sa...

Mjo... jag är nog en av de urstarka... som kämpar och reser mig upp och travar vidare. Men det kostar, vilket inte många har sett och vet om.

Och det är väl därför jag emellanåt ramlar ner i trötthålet igen... får ont i kroppen så den gallskriker. Men ge mig... Nej!

Men... de som hittar lagom mycket är helt ok de med. Jag kör väl med lite överkurs :) Tar i så jag nästan spricker ibland.

Kram på dig!

Vida sa...

Jag tror att alla berättelser är värda att berättas och vem ska bedöma vad som är en solskenshistoria. Intressant inlägg.

Varm kram

Anonym sa...

Ibland är det nog bättre ,nytttigare och skönare att bara gå,och inte tänka så mycket alls.Många gånger "tror"jag att vi tänker för mycket! tror att "allt" är så mycket lättare och bättre hos andra. Vilket säkert många gånger inte alls stämmer med verkligheten.Kan inte och orkar inte helt ta till mig din hemska situation, jag beundrar dig att du är så klok och stark,.Det du skriver om är för mig en riktig solskenshistoria,så mycket kärler omtanke och smärta.Önskar dig ett gott liv. Kram A

Dubbelörn sa...

Men även de med solskenshistorierna har fått stappla mödosamt fram på en lång, knökig o gropig väg.

Det är bara det att när man nått fram, blir det lättare att beskriva lyckan över att ha överlevt, än vägen som tog dig dit...

Fråga mig... ;)

VArmaste kramen till dig

bollebygdsbo sa...

Höstpromenader är fina.

Vi kan nog lite till mans/kvinns tycka att "alla andra" klara av allting.
Många, många berättar inte alltid om alla svåra tankar och annat tungt.
Det finns säkerligen fler människor som aldrig orkar ta sig mer än precis ovanför vattenytan.

Du jobbar dig ju uppåt och låter det få ta sin tid.
Du kommer att hitta ditt "nya" sätt att leva.
Kramar från Bollebygd

Ancan sa...

Vägen tillbaka är så otroligt lång...och för en ut på, inte alltid de enklaste vägar.

Man lär sig mkt "the hard way" - det gäller bara att vända det till styrka.
Jag VILL, jag KAN och jag SKA...

Sen går man vilse emellanåt, trost att man tycker sig hittat sitt "liv"...

Vem har sagt att livet är lätt;)?
Det gäller bara att försöka "ha så kul"# det går under resans gång...

Ingen ide´att deppa ner sig i onödan, det löser sällan några stora problem...

Men min vän, även jag har dagar...
Där jag egentligen aldrig vill vandra...

Och framförallt nätter ;/

KRAM på dig!

Di sa...

Tack för dina goa varma kommentarer, och du har rätt i ditt tänk, alla människor oavsett framsteg eller "solskenshistorier" om lyckade insattser är värda lika mycket! Självklart förstår jag att du funderar mycket på olika delar i ditt liv just nu, och hur du kan hitta styrkan att återvända till något annat och framförallt bara orka med dagarna som går. Jag har inte alltid varit stark, det är som någon sa häromdagen till mig, du som ger intrycket av att vara stor stark och lugnet själv, då tårarna rann där i samtalet med personen. Javisst, det är ju så jag uppfattas, och så jag vill vara, men det är långt ifrån verkligheternas vardag, jag vill, men orkar inte alltid. Ha det i tanken, och sen en annan sak, är att många kan välja att berätta det som är positivt, och inte det som är negativt i deras tillvaro, åtminstone i bloggvärlden, tänk också att vi är bara människor, och alla är unika, och älskade precis så som de är, med allt vad det innebär. Varmaste kramar till dig, njut av dagen idag, och varje steg framåt på vägen är ett steg, även om det är myrsteg, det tog mig 10 år att komma hit där jag är idag! Många tårar, många skratt, många upplevelser, många av mycket har kantat min väg, och tänk på det, att ditt liv är som byvägarna i norr, de leder fram, även om det är gupp och gropar emellanåt!

ps-jag vet att din blogg har fått min "moje" att tänka till, han läste den häromdagen, och ja, ska berätta via mail vad han sa en dag! ds..

Cecilia N sa...

Skulle inte den siste som stapplar in under äreporten i Mora ha gjort ett lika stort arbete som den som kom först?

Vi som var tvungna att bryta innan vi var framme, har inte vi gjort så gott vi kunnat? Duger inte det?

Om inte "så bra jag kan" duger, vad duger då? Vem har rätt att bedömma det?


Och sen tänker jag att om saker är skildrade i efterhand så har nog en del "förlossningsglömska" satt in också.

Christer sa...

Dessa människor är ju faktiskt starkare! Som kämpar på under lång tid och som inte ger upp. Och som Kersti skriver, alla solskenshistorier utelämnar nog en hel del fakta. Inte alla är så ärliga mot sig själv och mot andra att de vågar eller vill tala om hur kämpigt det egentligen kan vara.

Mimmi sa...

Den dagen då du är mogen kommer även du hitta tråden kanske t o m ett rep att klättra uppför!

En tanke, hur skulle du SE skulle levt om det varit tvärtom att du blivit sjuk. Visst skulle du vilja ge honom glädjen ge honom en tro och hopp på framtiden.
han vill samma för dig!