onsdag 23 september 2009

Vi var fyra igår...

... och jag väntade bara på att den femte skulle komma in och sätta sig vid matbordet han också. Så där som förut. Hela familjen samlad... fem stycken istället för två.
Men han kom aldrig... jag visste ju det. Men känslan fanns där ändå... vi, som förut. Som det egentligen skulle ha varit...

Spagetti och köttfärssås bjöd jag Jonas och David på. Sonen och lille barnbarnet. Det var roligt att få rå om dem en stund... och lille David visade stolt upp den lilla segelbåt som han hade gjort på träslöjden. Men han hade fullt sjå att försöka förklara för en icke så träsegelbåtskunnig farmor hur en sådan ska hanteras för att gå "skitfort" när den kommer i vatten! Han gav upp efter en stund... och lovade att jag skulle få en egengjord träsak i julklapp.
"Men du får ingen båt, farmor..." sa han bestämt.
Jag kan förstå det....

..........

Idag ska jag följa med pappa och hälsa på mamma. Jag gruvar. Visst känns det roligt att få träffa mamma... men hon ligger på geriatriken/rehab. Huset där "aldrig mer" blev verklighet...
Samma hus... samma ingång... samma entré... samma hiss... bara ett annat plan. Det var hit vi kom... det var här jag lämnade honom... den där första gången... på geriatriken.
Det var här jag besökte honom i flera månader innan vi bestämt att han aldrig mer kunde komma hem. Aldrig mer.
Det var här jag lämnade honom....

(Det är till och med svårt att skriva om det nu... det gör ont. Sven-Erik... gubben... kan du inte komma hem nu... vi skiter i det här ... jag dör ju nästan här.... "vilket skitminne", tänker jag!! Å gråter och blir arg över det... jag måste bita ihop lite bättre!! Stoppa bort.)

Men mamma blir glad att få besök... och det är ju huvudsaken.

6 kommentarer:

Isabelle sa...

Ja det var ett skitminne! Och jag förstår precis vad du pratar om, för jag har många sådana. Just i lokaler kan det sitta väldigt mycket minnen. Men trots att det är jobbigt tror jag det är nyttigt att gå dit, så småning om bleknar minnet. Det försvinner nog aldrig men det gör mindre och mindre ont.
Lycka till idag vännen! Jag tänker på dig.

Det låter som du har något fint att se fram emot i julklapp :)

Omtankeskram.

bollebygdsbo sa...

Jag kan förstå att det är jobbigt, (vilket futtigt ord egentligen). Jag klarade inte av att följa med en kvinna till cellgiftbehandlingen när hon skulle få lite information. Jag mådde så illa redan när jag såg hissen dit upp.
Hade det gällt en närstående hade jag naturligtvis övervunnit illamåendet.

Din situation är en annan och jag vet att du fixar det även om sorgen kommer väldigt starkt.
Låt tårarna komma sedan och gråt en stund. Tårar lenar faktiskt.

Önskar dig en bra dag även om den blir känslomäsigt extra jobbig.

Eleonora sa...

Så bra att du nu har Den Gyllene Regeln att ta till! Nu är det bara lilla mamma som gäller. Kram

Maj Korner sa...

Det kanske inte var du som lämnade honom, det kanske var han som lämnade dig?

Elisabeth sa...

Isabelle: Ja, visst var det! Å jag kan bara hålla med dig - man får liksom träna på det där med att gå till platser som bara ger dåliga flashbacks. Men jag tränar på det... Mail på G. Kram..

Bollebygdsbo: Det måste verkligen ha varit tufft... mycket. Jag kan inte ens föreställa mig att måsta gå in på ett sådant ställe! Modigt av dig att skriva att man faktiskt inte fixar det ibland... tack snälla! Kram..

Eleonora: Jo, jag försöker hålla fast vid det! Men det kräver styrka det också nu... Kram..

Maj Korner: Jag förstår nog inte riktigt hur du menar... han varken kunde, eller ville lämna mig. Kram..

kicki sa...

Min vän...min goa vän...vilka svåra minnen som kommer upp. Ja varför kan inte allt få vara precis som förut...men livet det har många törnen och prövningar. Fy attans för detta...jag tänker så på dej....kanske det blir en fin smörkniv i julklapp...du kommer tänka på din goa lillprins varje gång du brer en smörgås. ...som vanligt en jätte stor styrkekram