tisdag 8 september 2009

Å jag blir verkligen...

... så less på det här!
Tungt, svårt, ensamt, lessigt, trist, gråtigt,sorg, förtvivlan, samvetet, ensamt igen, ångest, sovsvårt, depp..... ja, jag kan sitta här till imorgon och skriva om det som har parkerat sig ovanför huvudet på mig!
Å jag blir verkligen verkligen bara så less på att känna så här! Trots att jag försöker att i varje vaket andetag hitta små ljusglimtar som bär upp, så är det bara så ämligt så att man vill kräkas åt hela ämligheten... ja, så är det.

Å så blir jag obstinat och arg över alltihopa.... och det är nog bra, tror jag.
Å så försöker jag att se på det med lite humor... och det är också bra, tror jag.

Men jag fattar bara inte hur jag ska komma vidare.... ensam. Eller som jag skrev på baksidan av ett kuvert igår:

"En längtan som inte vet hur den ska orkas..."

..........

Igår tog jag med mig Pontus P och mötte Carolina i Hagaparken på väg hem från skolan. En ny liten rutin, att möta henne efter skolan, och samtidigt komma ut både med sig själv och en Pontus P. Viktigt... och som vanligt så gick vi sakta hemåt, och hon fick berätta om sin dag.

Middag gröt. Inget att hurra för... men helt okay.

Vi såg "Glamour" tillsammans, och festade på banankaka.

Carolina gjorde läxor.

Å jag... ja, jag gjorde inte så mycket alls. Elände tar mycket energi också...!!

..........

Idag ska jag träffa min samtalskontakt på psyk. Känns spännande... jag hoppas mycket på det här!

Idag, eller rättare sagt i eftermiddag, så är Carolina hembjuden till klasskompisen I igen, både på middag och läxplugg. "Så du får sitta ensam ikväll, mamma... är det okay... jag vet ju hur ensam du är?" frågade hon. Oroligt.
"Men lilla gumman... du vet, hur ensam jag än är... så är det ju sånt här... att du går ut... att du är med kompisar.... att du har lite kuligt.... det är ju sånt som uppväger det trista och tråkiga... sitter jag här... och vet att du har det roligt... o så är det för alla mammor.... du vet, då känns det ändå ganska bra!" svarade jag. Övertygande. För så är det ju.... viktigast att ens barn har det bra!

3 kommentarer:

Anette sa...

Detta önskar jag att jag hade kunnat prata med dig om, men jag tror att du förstår hur jag menar...

Kan du inte ta en av de där trista känslorna i taget och ta itu med dem en och en?
Jag menar att konfrontera dem...
Varför är de så efterhängsna?
Vad vill de egentligen?

kramar i form av ulliga gulliga molntussar med en massa energi och glädje.

Eleonora sa...

Just det "viktigast är att ens barn har det bra". Din dotter är ju nu 18 år och då betraktas man som vuxen, och med hennes mjuka och rara sätt är det väl bara bra att ha trevliga kompisar att umgås med.

Hoppas din samtalskontakt på psyk och du kommer samman, jag hoppas också mycket på din kontakt där.

Ser också fram emot ditt mail när du känner för det. Ha det gott!

Isabelle sa...

Du är fantastisk. Som vanligt.
Hittar små små guldkorn att ta tillvara på. Jag förstår alla dina rader så väl. Och önskar jag kunde göra något.
Men du. I morgon blir det en kanondag. Det har jag bestämt :)
Ta hand om dig. Kram.