... insikten. För henne. Tårarna, och det som jag vet att hon har förpackat så hårt, och så djupt i sitt hjärta. Att pappa... hennes pappa, inte längre vet vem hon är... hans dotter.
Först:
"Mamma, jag blev lite ledsen nu..." sa hon. Jag både hörde och såg gråtet som seglat upp. Hon hade gått och lagt sig, stängt dörren till sitt rum, och jag satt fortfarande uppe i vardagsrummet och slötittade på tv:n. Nu kom hon med sin djupaste förtvivlan...
Sen:
"Mamma, jag kände pappa... du vet, sådär som han alltid luktade... rakvatten och olja ... och skäggstubben... det var MIN pappa... MIN pappa... o varför skulle just han få den här skitsjukdomen... varför kunde det inte ha drabbat nån annan.... min snällaste pappa... och det.... (och här hörde jag knappt vad hon sa, där hon satt bredvid mig i rumssoffan).... jag vill att han ska vara här nu... som han var... o mamma, HAN VET JU INTE ENS ATT JAG FINNS LÄNGRE!!!"
Å sen bara grät hon.... hejdlöst hejdlöst.
Det blev så tufft för henne. Jag tog henne i famn, och lät henne gråta. Hon behövde det. Lät henne prata mitt i gråtet... lät henne vara både arg och ledsen. Å just då kunde jag bara säga: "Det är okay, gumman... gråt du... gråt så mycket du vill... o du får längta och sakna hur mycket du vill... gråt du.
Sen satt vi länge och pratade... om pappa. Hur han var... om hur de hade haft det tillsammans när hon var liten... om hur mycket vi visste att han älskade henne... och alla tokiga, och otokiga sätt som han hade visat det på.
Jag sa...
"Gumman, du vet, jag har sagt det förut... att bara för att hjärnan slutar att fungera... bara för att pappa har fått en sjukdom som gör att han inte kan visa dig samma kärlek nu... bara för att han har fått en sjukdom som gör att han inte känner igen dig längre... så betyder det ju inte att han INTE skulle älska dig längre!
Kärleken bor ju i hjärtat... inte i hjärnan... och det, det kan du vara alldeles väldigt övertygad och förvissad om... där bor den fortfarande!!"
(Vi sa mycket mer också... men det här var det jag skrev ner sen... för att jag skulle komma ihåg. För det var viktigt... en viktig och lessig stund för henne. En insikt som behövde få komma ut... och som behövde få gråtas över!)
..........
Jag skulle egentligen skriva om mitt besök hos samtalskontakten på psyk igår.. och om besöket hos mamma. Eller om det roliga lilla besöket av min lillebror F med flickvän, som kom hit med en påse nybakade bullar.Men kanske skriver jag mer om det sen...
Dagen idag har jag... och solen lyser idag också! Kanske åker jag upp till mamma idag också... jag vet inte. Vi får se...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åh, vad jobbigt det är för er båda. Du är en fantastisk mamma till C. och stark, och kan trösta henne i de svåra stunderna. Men vem tröstar dig? Skickar här en massa kramar till dig och hoppas att du känner att jag sitter bredvid dig ibland.
Förstår hur jobbigt ni kan ha det, eller kan jag det, jag ssom bara står vid sidan om och läser i din blogg!
Men glädjs åt den tiden ni hade åt allt fint ni gjorde era minnen finns kvar.
Kankse låter det för hurtfriskt i dina ören , men jag hoppas du förstår vad jag menar....Kram
Det är bra att få gråta ut. Det gör ont och det är jobbigt, men gråten helar och renar... Ge henne en stor kram ifrån mig med. Å så ska du också ha en!♥
Jag hoppas du känner att det här med samtalen funkar för din del? Känns det som att dte ger nått?
Överjävligt så måste det kännas och inget kan hon eller du göra åt det mer än gråta och prata om det. Då känns det otroligt futtigt att sitta här och irritera sig på någon som nonchalerar en och inte svarar på SMS eller när man ringer. Det är en fis i rymden jämfört med hur ni har det.
Så kom den då - Carolinas uppvaknande eller vad man ska säga, så lång tid har det tagit för henne att ta in hela denna sorgliga och tunga händelse med det som drabbat hennes far. Så skönt att hon fick gråta ut och att du fanns där för henne.
Du är så bra med Carolina och en underbar mamma. Jag tror ni kommer att klara av det här - bara ge er tiden som behövs. Kramar om er båda jättehårt!!
aNNELA: TACK snälla för att du skriver så... att jag är en fantastisk mamma. För det är ju mest att man känner sig tvärtom...
Tröstar mig? Ja, jag vet inte riktigt.. men jag är så oerhört tacksam att jag har bloggvänner som finns där... som du nu. Det bär otroligt mycket att känna värmen från de bloggvänner/livlinor som jag har. Kram..
mIMMI: Tack snälla du... och jag tror, att har man som du känns ha, en varm och empatisk förmåga, då spelar det ingen roll om man "står vid sidan om". Man går med ändå...
Visst minns vi med glädje allt det som vi gjorde, och som sen blev våra finaste minnen... men de gör också ont ibland. Kram..
lAILA: Tack snälla för kramarna... o jag har gett henne en kram från dig! (Hon såg lite knepigt på mig, när jag kramade om henne och sa: "ja, den här är från Laila"!)
Å visst har du rätt i att det är bra att gråta ut. Jag skulle vilja säga att det är livsnödvändigt för att orka vidare! Jag ska skriva ett inlägg om mina samtal med psyk sen... Kram..
kAIZA62: Tack min vän! Jo, visst finns det dagar och stunder som man nästan inte bär... men jag försöker, med allt vad tygen håller, att fixa det... och så tror jag det är för de flesta av oss... vi måste helt enkelt fixa ihop, och klara av det livet ger oss. Men jag skulle nog irritera mig jag också, om folk nonchalerade mig genom att inte svara på SMS och/eller i telefon! Kram..
eLEONORA: Ja, min vän... sådant här tar tid... det är en process som måste få ta den tid det tar. Å alldeles säkert vet jag att det kommer att bli många många fler sådana här tillfällen med insikter och gråt för henne.
Tack för att du skriver att jag är en underbar mamma... för det är väl oftast så att man känner att man inte räcker till! Men jag försöker... Kram..
Sitter här i gråten och försöker läsa sista stycket. Känner er kärlek, saknad och längtan ända in i bröstet. Tänker mycket på Carolina och dig. Älskar henne i bilden med städluvan.
Bra, håll i de små guldkornen med städluvor, sockar och små brev. Ibland är det allt som behövs ett leende oväntat på ICA och kanske att någon säger när man kommer på bussen med tunga kassar... gå du.. du kan betala en annan gång - bara just för att de ser hur slut man är och hur långa armarna håller på att bli.
Gåvan att se andra är något stort i många människors liv och gåvan att tillåta sig att bli sedd är lika värdefull.
Massor med kramar från mig till er...
//Harriet
Skicka en kommentar