... glömde jag.
Det blev en av de vackraste dagar, men den svåraste att komma hem med. Bara längtan att vara kvar nära honom...
Det blev en av de svåraste nätter, för vi åkte till Stockholm och skulle hämta hem SE.
Å genom hela mardrömsnatten så jagades vi av en vit skåpbil...
... och jag sov med lampan tänd.
Varför dessa evinnerliga mardrömmar....??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag från Värmland igen. Vilken genom go människa du verkar vara. Ser på dina kommentarer som är dina riktiga vänner. Jag jobbar inom detta. Så vet en del vad du går i genom samt din SE o din dotter. Sköt om er,kram till er alla(fast jag inte känner er),BABS
Anonym: Tack snälla för din omtänksamma kommentar! En eloge till dig som jobbar inom detta... jag vet ju vilken styrka det krävs för att möta det svåra varje dag! Du gör det bra! Varm kram..
Skicka en kommentar