... och jag sitter i sängen. Har fikat. Spelar lite musik i mobilen... lågt för att inte väcka Carolina som sover än. Vaknade halv fyra av att jag låg med knäppta händer och grät. Det är sorgligt att behöva skriva det egentligen.... men det är ju så det är. Varför jag grät... varför jag hade knäppt mina händer... det vet jag inte. Kanske hade jag bett en bön i sömnen...
Det finns saker som skrämmer mig. Som nu.... Carolina klev nyss upp... och då ser jag att min kaffekopp är borta... den står inte på brickan bredvid mig. Var är den? Har jag alltså varit upp... tagit med mig kaffekoppen... och lämnat den någonstans? Jag minns inte. JAG MINNS INTE!! Å det skrämmer mig.... nästan åt kräkskräckhållet.... för det är inte första gången det händer... att jag inte minns vad jag gjort alldeles nyss. Senast i förrgår hade jag bara satt på plattan och gått därifrån... så nu springer jag ock kollar plattan hela tiden.
Jo, jag är medveten om att det är ett problem.... men jag vet inte hur jag ska lösa det.
Nu är det som sagt en ny måndag. Carolina och jag. Nu måste jag göra det bästa jag kan av den här dagen. Eller, rättare sagt.... vi måste båda göra det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det du beskriver är säkerligen ett stress-symtom. Jag råkar också ut för detta ibland.
Hoppas au kan njuta av dagen.
Hej!
Jag hittade hit igår. Håller på att läsa mig bakåt i tiden. Fortsätter att läsa av flera anledningar. Du skriver bra, uppriktigt om jobbigt. Jag jobbar med en del personer som har någon demenssjukdom, att höra din berättelse ökar min förståelse. Mina egna känslor. Jobbet med gamla och sjuka påminner mig om att suga åt mig minnen hela tiden, att inte ta något för givet. Du beskriver det jag tror att jag skulle uppleva om min man på något sätt försvinner från mig. Tänker fortsätta läsa bakåt, även om det är bakvänt. Fortsätt kämpa och fortsätt se vardagsglittret. Ni är duktiga, du och Carolina!
Jag säger som Bollebygdsbo:
I mina öron låter det som stressreaktion.
Jag har varit med om samma sak.
Visst blir man rädd, det gör man och då stressar man ju upp sig ännu mer...
Ta det lugnt bara, prata med din terapeut om det.
Kramar!
Just som B-b-bo skriver var stress det första jag tänkte på. Jag glömmer massor och ränner runt och letar och tappar ord när jag stressar upp mig och har tankarna på annat än här och nu. Men det är skitläskigt!
Jag undrar om du såg filmen jag satt och snyftade till nyss. Kommer du ihåg Frank? En dansk dokumentär som var lik din tillvaro. Jag tror nog att du och Carolina skulle må gott av att se den!
Gick i ettan nyss, och kommer säkert i repris eller finns på nätet. Jag tänkte på dig och Carolina hela tiden. Och på min gamla morbror som jag "angav" så att körkortet drogs in... så hemskt grymt det var.
Jag förstår din oro! Känner igen mig så väl under den tiden jag mått som sämst. MAn börjar undra vad som händer i sin egen kropp. Men var inte rädd! Det är din inre stress.
*kramar om*
Lugn min vän.
Jag VET att det inte är något att oroa sig för!
Så reagerar våra hjärnor, men, visst blir man rädd ändå, fast man innerst inne vet att det är ett överlevnadssymptom.
Kramar....
/Lena
Du får förmodligen en reaktion på din inre stress, en riktigt kuslig sån, genom själva upplevelsen att inte minnas, och så det faktum att SE mår som han mår, och det blir en återspegling med en undran där...
~ KRAM från Eva ~
Stress verkar det som! Och att du lever och funderar litet för mycket i SES värld. Att försöka förstå hur han har de`? Men det kan du aldrig så jag hoppas du ska kunna koppla av effektivare och lyssna nu: Tänk bara på dig själv!!
Ta upp detta på din terapi, så kan du kanske få ett riktigt svar. Kram
Till alla: Tack!!!
Tack vare er så känner jag lite nu... "jo, men det kanske inte är så himlens farligt... det är inte helt ovanligt... du håller INTE på att bli knäpp, Elisabet!"
Rädslan för att förlora... den är stark.
Jag går inte hos någon terapeut... var skulle jag ha fått den ifrån? Vem skulle ha ordnat fram den? Det är bl a därför jag behöver adrenalin inför det samtal som jag tänker försöka ha tillsammans med läkaren... innan avstämningsmötet.
Varm kram... och faktum är att den är fylld med mycket mycket tacksam värme till alla er som orkar följa med och stötta på den här eländesresan...!
Men gud, förlåt...jag bara var så säker på att du har en samtalsterapeut i den situation som du och Carolina befinner dig i.
I vår kommun får man det.
Å vännen, tänk om du hade haft den hjälpen!
Kramar, många!
Skicka en kommentar