Inget bra inlägg...

... egentligen. Bara ord om den där sanningen som tycks ha en helt enastående förmåga att poppa upp alldeles av sig själv när det inte passar. Som på natten. När man har kämpat på ett bra tag med att lägga alla andra sanningar till ro... som sorg och saknad.
Då är det precis som om skyddsnätet för somligt tänk upphör att gälla... och in klampar den sanning som man i dagsljuset så ihärdigt försöker att hålla under kontroll. Eller hålla under ytan kanske. Eller försöka acceptera.

Man sanningen är den, att jag har svårt för den sanningen. Svårast. För det är ett medvetet val som någon gör. Ett medvetet val, som jag i varje skrymsle ligger där i natten och försöker hitta förståelse för. Vänder och vrider.... vrider och vänder.

Just denna sanning... att inte hjälpa.

..........

Idag är det tisdag. Igår var det måndag... och Carolina blev bjuden hem till en klasskompis på fika och film. Pontus P följde glatt med. (Å Carolina var så himlens glad över kompisen sen, som hade bjudit både på Ballerina och the.... så då var jag också glad.)

På torsdag är det torsdag. Då har jag bjudit hit svärmor, som kommer med bussen. Jag är dock lite orolig för henne... hon är trots allt 76 år gammal, och lite virrig ibland.
Nu ringde jag igår och talade om för henne exakt när bussen skulle gå.... och jag lovade att stå där och möta henne på busstationen när hon kommer.
Men som sagt, jag är lite orolig... förra året när hon var hit, så blev bussresan lite tuff för henne. Jag hoppas så att det går bra.... och jag ska verkligen göra allt för att hon ska få det trevligt. Självklart så ska vi ju åka till SE..... det är ju nästan det viktigaste för henne. För hur sorgligt och svårt det än är för henne, så är det ju hennes lille son som sitter där.

Nu ska jag diska... fast jag inte vill!
Å spika fast skyddsnätet.... hårdare.