Älskade, älskade, älskade....

... är de enda orden jag kan minnas för stunden idag. Medan handen ännu stryker honom över kinden... både i hissen... vid kaffekoppen... och precis när vi skulle gå.

Vi bestämde oss, hips visp. Vi åker till pappa idag. Som om gruvet kändes lite mindre gruvlig idag, och innan de mörka molnen bestämt sig för om de skulle dra vidare, eller bjuda oss på fortsatt regn...

På bussen tog jag på mig en av maskerna.... den som måste hantera och stålsätta varje nyans av förändring, möta varje liten detalj som skulle göra ont, och lyssna på varje evigaste lilla ord som han skulle säga.... eller rättare sagt, inte säga... eller säga fel.
Jag gissar att Carolina gjorde samma sak... för vi var båda rätt tysta. Å när vi gick in genom ytterdörren till Sjöjungfrun, så tog jag på mig den andra masken. "Nu är det "gladan-maskerna på!" sa jag till Carolina. Hon log... tummen upp. Jag log... tummen upp. Djupt andetag....

Han satt vid matbordet tillsammans med de andra, när vi kom. Han hade nyss ätit lunch, och till och med fått efterrätt... Han tittade på mig... höjde på ögonbrynen... men sa ingenting. Å jag började bara babbla på som vanligt.... "å här kommer vi... och tänkte att vi skulle gå iväg och fika... å så har du nyss fått både mat o efterrrätt" sa jag, lite låtsassur.
"Jo, du här får man...." skrattade han.

När vi sen skulle gå så var hans jeansjacka bara helt borta! Jag gick in på hans rum och letade igenom alla garderober. I en av garderoberna hittade jag hans ryggsäck... fullpackad. Där hade han bland annat packat ner tofflorna, sina gamla kameror, en tröja, sin fina svamp-lampa... och trots att jag vet att han packar ned, om, och bort, rätt ofta nu... så gjorde det ont ändå.
Men... sen kom en ur personalen, en av dessa varma och godhjärtade livlinor kring SE... och som hade letat igenom hela halva avdelningen.... med jackan, och vi kunde gå.

Vi gick till kyrkstugan och fikade. Å han var som en liten... ja, jag vet inte... men som en liten spelevink... skrattade och busade. Nästan så att det gick till överdrift. Men jag och Carolina sa sen att kanske blev han spänd och nervös. Kanske han inte riktigt visst hur han skulle vara. Eller kanske var han helt enkelt bara väldigt glad. Å det här var hans sätt att visa det...
Jag vet inte riktigt... det är svårt att veta sånt. Men ett vet jag... att ju längre tiden gick... ungefär där vid fikat utanför kyrkstugan... där kom lite mer av pappa/vuxenrollen smygande... lite allvarligare... lite "jo, men du vet...", och sen "ja, men det där ska vi fixa när vi kommer hem!"

Mitt i kaffedrickandet så hade de mörka molnen bestämt sig.... vi kände dropparna. Carolina slog ut sitt trasiga paraply.... SE såg det trasiga, och sa: "Sånt där går att fixa!"
Vi skyndade oss att packa ihop... för ingen av oss ville hamna i en störtskur. Men hur det nu var... det kom inte mer än de där dropparna vi tidigare hade känt.... så vi kom "hem" torrskodda. Men det som både jag och Carolina sedan gömde... det var när han, precis där på vägen hem... tittade på hennes paraply, och sa.... "ja, men det där ska vi fixa när vi kommer hem"! Han hade hållit hennes paraply i minnet.... han skulle fixa det åt henne så fort vi kom hem... jag vet att detta stora lilla kommer att bära Carolina länge....

Vi hade en underbar stund tillsammans. Vi tre. Som det skulle ha varit... och som det är lite ändå.

Men det blev så sorgligt när vi skulle gå..... när vi skulle kramas... när han lyfte upp mig.... och när jag sa: "Ja, du kan ju lägga dig och vila nu, så åker jag och Carolina ner på stan fram- och tillbaka å så kommer vi tillbaka sen..."
"Men... får inte jag följa med?" svarade han. Lågt. Frågande. Tyst. Ledsen.... jag hörde ju det... å då dog jag bara där. Å masken svarade:
"Nej, men du vet, vi ska bara åka iväg å köpa lite tråd... så vi kan fixa dina byxor sen... men jag kommer ju tillbaka när det blir middag!" Strök honom över kinden... log som solen. Log mot de lessiga ögonen.

Han började låtsasgråta. (Så där som han brukade låtsasgråta när han skulle skämta till det i livet förut.... då brukade vi skratta tillsammans åt det.)
Jag kramade om honom igen.
Jag började också låtsasgråta lite. Sen log jag igen. Fort nu...
"Men du gubben... då kommer jag tillbaka på en liten stund" kunde jag bara säga.
När jag stängde dörren till hans rum så låtsasgrät han fortfarande.

När jag kom ut till personalen så försökte jag skämta till det lite: "Å nu ska jag fara hem och gråta.... !" För jag hörde ju själv att rösten inte ville bära riktigt...
... och på bussen hem åkte våra masker av. Då var det två små sorgliga varelser som satt där... och fick hjälpa varandra att bära det nyss svåra.

..........

Men det blev inget gråt hemma... vi fick besök av sonen Jonas, och lilla barnbarnet David. Det blev Carolinas rabarberpaj med vaniljsås istället. Deras besök värmde... och paj är bättre än gråt.

..........

... men innerst inne ekar det: älskade, älskade älskade.