onsdag 22 juli 2009

Stockholmsresan...

... skulle jag ju skriva så mycket om. Men jag vet inte vad det är.... det är mycket motstånd, och lite ork för att skriva nu. Det grämer mig mycket att jag känner så här...

För jag vill ju skriva. För jag vill ju minnas den viktiga "revan i molnet". Den reva, som för några dagar trängde undan de tunga moln som som är vår vardag nu. Den reva som gav oss ny luft att andas, att ta med hem, att glömma lite, att låtsas lite, att spara på, och minnas när revan så småningom försvann.... men det går tungt att skriva om det nu, och jag förstår verkligen inte varför!

För vår Stockholmsresa var en underbar gåva. En riktig Gudagåva. Någe annat går inte att skriva, och det viktigaste... SE följde inte med! Å jag är förundrad och tacksam över det.... att jag (och Carolina också) lyckades med det svåraste... att i varje evigaste litet tänk under resan, hålla den dörren stängd. Som om det fanns ett tyst låtsastänk mellan mig och Carolina... "pappa är hemma i huset som vanligt... vi har bara gjort en sådan där liten tripp som vi brukar göra ibland... pappa jobbar... hemma finns kvar".
Inget svårt... ingen gråt... ingen längtan eller förtvivlan följde med. Bara här och nu... i Stockholm... revan i molnet... skratt och mys.. promenader och shopping... äta gott... sova gott... le åt mycket... bada skumbad... hitta vilse... träffa bloggvän... åka sagotåg... lycka och tacksamhet... linneväder... söders höjder... ja, allt var bara precis det.... en riktigt underbar Gudagåva!

Så egentligen skulle det ju vara hur enkelt som helst att skriva hur mycket som helst om denna gåva... men det vill sig inte riktigt. Sorgligt är det... men kanske skriver jag mer sen! Ett är iallafall säkert... denna gåva kommer att bära oss länge.... för krasst, det kommer inte att bli ljusare än på ett bra tag... tvärtom...vi har en lång väg framför oss tillsammans med herr A. En lång väg...

Tack Alzheimerfonden.... för utan er hade det inte blivit någon "reva i molnet" alls!

Tack Eleonora... för din vänskap, och för den värme som du tog emot oss med!

Tack du okände... som jag såg utanför Cityterminalen. I ditt liv som du hade sparat i en kundvagn gav du mig ett minne för livet. Du fick mig att se.... jag ska skriva mer om det sen!

7 kommentarer:

Bloggblad sa...

Så skönt att ni fick en god paus!
Du behöver inte känna att du måste skriva om allt, vi har ju hängt med oss sett och förstår en hel del ändå.

Må så gott det går!
Kram
Marianne

Anonym sa...

Älskade goa fina Elisabeth!

Du och Carolina hade det jättebra på resan.
S E hade det jättebra där han är.

Snälla underbara du..
Bort med alla eventuella känslor över att du skulle vara skyldig till att ha njutit och lämnat det svåra en stund hemmavid.

Ni gjorde det enda rätta.. njöt.
Det är precis så det skulle vara ju...

Luften har liksom gått ur en när man kommer hem från en sådan resa..
Allt bara väller över en ...
Kanske känslan av skuld.

Ni behöver revor i molnen ofta..
Hoppas innerligt att du kan börja se dom där revorna i vardagen som ni har..
Dom finns det gäller att hitta dom inom sig...

Framförallt så måste man våga tillåta sig att se revorna.

Tillåter man sig att se revorna
så innebär det inte att man glömmer någonting annat...
eller att någonting blir mindre viktigt..

Det är en investering i dig själv
så att du ska orka..
För att du ska kunna må bra trots det svåra i ditt liv.

Massor med varma kramar
till dig och Carolina.

Ingrid sa...

Jag är så glada att resan blev lyckad och att ni fick den paus ni så väl behöver, även om det nu var svårt att lämna tankarna på SE.

När du väl "landat" blir det säkert lättare att skriva om resan.

Kram Ingrid

✿Ewa sa...

Åh, ni verkar ha haft en så fin resa! Man kan bli så trött när man har rest och ibland är det svårt att förstå varför. Vi har ju bara haft kul. Men ibland gör luftombytet mig trött. Fastän jag tycker att jag borde bli pigg av upplevelserna. Du behöver inte skriva om den alls. På det du redan har förmedlat ser jag att ni har haft goa dagar :).

Kramar

Birgitta sa...

Hoppas allt är bra med dig. Tack för din kommentar hos mig, den värmde. Du är en känsloladdad person precis som jag. Lägger upp dig i min blogglista så jag besöker dig fler gånger.
Ha det fint och hoppas du berättar mer om Sthlm-resan mer imorgon.
Kram kram Birgitta

Lena L sa...

Jag brukar också känna mig helt slut när jag kommer hem från resor, oavsett hur trevligt det har varit. Det tar på krafterna! Så ta igen dig, bara var och känn efter om/när det är dags att skriva mer. Ni verkar ha haft det bra därborta i storstan, och det är verkigen något som vi alla här unnar er!
Stor kram!

Unknown sa...

Så roligt att Du har en likadan sådan bonad! Hihi, så liten världen är ibland :-)

Det låter skönt att du och Carolina kunde ~ bara vara ~ där i Stockholm, ungefär så som du skriver...att SE var hemma i stugan, medan ni tog er en liten semestershoppingtripp liksom.
Kanske är det där orden fastnar lite grann också, tillsammans med känslorna, för verkligheten är ju faktiskt inte sån.
Det uppstår någonting kluvet just exakt där...

Hur än det nu är, så vet jag att du reder ut, och sorterar dina känslor, och förvaltar de på bästa sätt för att tillsammans med Carolina orka strosa vidare, sakta framåt.

Största Varmaste Kramen Om
från Eva