... tror jag finns inom oss alla. Men allra djupast, och långt borta ligger den när solen lyser som vackrast i våra liv....
Jag menar, vem vill, eller vågar tänka, att en dag så tar det faktiskt slut.... att en dag så blir något, eller någon vi håller kärt ett... aldrig mer.
Som när SE stekte pannkakor.... eller låg och svetsade under någon bil... eller när han vägrade gå i shorts, för att han tyckte att han hade så fula ben... eller när han strök mig över kinden, och hade olja fullt på händerna.... eller när han körde gräsklipparen... eller när han.... ja, det finns hur många vackraste "eller-när-han-berättelser" som helst från vårt liv. Vardagliga då... och som kanske inte lyste så särskilt starkt just den dagen... för inte gick jag ju omkring och tänkte att jag skulle se dessa små minnen av vardagshändelser som något att verkligen vara rädd om. Något som en dag skulle bli just det... ett aldrig mer. Så gör ju ingen...
Jag har svårt med aldrig mer-tänket nu också! Logiskt så vet jag ju... aldrig mer så ska SE steka pannkakor. Aldrig mer så ska han ligga och svetsa under någon bil. Aldrig mer så kommer han att köra gräsklipparen. Aldrig mer så kommer han att stryka olja på min kind, och tycka att han är jätterolig.
Men just rädslan för detta... aldrig mer, den blockerar varje liten minsta insikt om det som har förlorats... den vill inte höra talas om... aldrig mer. Den går inte dit... till aldrig mer.
Däremot kan jag gärna stanna kvar vid andra känslor... som hur jag beundrade honom för att han alltid var så bra på att vända på pannkakorna. Att jag skällde på honom för att han inte använde svetsglasögonen. Att jag sa att han visst hade snygga ben... om än något vita. Att jag blev rätt pjutt när jag inte fick bort oljan från kinden...
Men att gå till det slutgiltiga faktumet... detta vackra som jag ägde...aldrig mer. Det går bara bara inte... och kanske kommer det aldrig att göra det!
Aldrig mer. Jag måste iallafall skriva det... så jag ser det. Jag behöver se det...
.........
Carolina har åkt iväg på äventyr. Igår ringde Jonas (storebror), och frågade om hon ville följa med på stadsfesten i Skellefteå (ca 10 mil härifrån...) idag. Behöver jag skriva att hon var glad som en lärka... och säkert tyckte hon att det var ganska skönt att slippa sin mamma ett tag! (Att umgås med sin mamma nästan tjugofyra timmar om dygnet blir "skitjobbigt" för vilken tonåring som helst! Är jag alldeles säker på!)
Jag har varit på promenad till mamma och pappa. De bjöd både på kaffe och smörgås, och jordgubbar med glass. Skönt att komma ut, och skratta och surra bort en stund... och så skickade mamma med mig ett par nya ROSA strumpor till Carolina. (Hon vet att det är hårdvaluta här...!!) Tack snälla mamma... och pappa.
Nu ska jag dippa lite på soffan... jag sov inte så bra inatt. Ungefär som vanligt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
det är faktiskt jobbigt när man börjar tänka så.Brukar själv ha lite såna tankar om det som aldrig mer sker för det finns massor av såna "aldrig mer sker saker".Det tänket vill man inte ha men det kan faktiskt pocka på då och då varesig man vill eller inte.
Kul för Carro och Skellefteåfestivalen , hade själv velat va där igår kväll då Tomas Ledin hade premiär på sin sommarturne.
Kram på dig,vi hörs
ewa
Det där med "aldrig mer" är något som jag så ofta är rädd för.
Jag vet ju att allting förr eller senare hamnar där - aldrig mer.
Aldrig mer en kärleksstund, aldrig mer en kram, aldrig mer en snarkning, aldrig mer irritation över någon enkel bagatell mm mm.
Eller att mina nära får tänka så -aldrig mer tjat från mamma, aldrig mer ett "kör-försiktigt" från mamma, aldrig mer ..... nu klarar jag inte att skriva fler "aldrig mer"
Jag tror att jag förstår lite hur du menar.
Kramar från mig här ute på altanen i Bollebygd
Aldrig-mer-tänk har nog drabbat oss alla någon gång i livet, men varför ta ut sorgen i förskott?
Tack för din kommentar hos mig att du gillar min "reseskildring". Lätt som en plätt kan du göra samma resa om du skulle känna för det!
Skön söndag!
Till Eleonora: Nä, men precis... och jag tog ju heller inte ut någon sorg i förskott... precis som jag skriver... inte gick jag omkring och tänkte att våra små vardagliga händelser en dag skulle vara ett aldrig mer.
Vad jag menar är att jag i saknadens och sorgens sken inte ens nu kan, eller vill, tänka det som nu är ett faktum... aldrig mer. Ha en skön söndag du med..!
Svar på min blogg:
Älskade fina goa Elisabeth..
Tack underbara du för dina ord… blir helt ställd av dom nu..
Det blir jag alltid av dina vackra ord om mig och min familj.. Du lyfter mig…
Älskade du… vi är starka på olika sätt.
Du på ditt sätt… för det är du… urstark och beundransvärd
Det märks i din blogg.. i dina inlägg..
För ur sorgen som du beskriver… ser man att där finns en enorm styrka – Ett Jävlaranamma!!
Jag är kanske stark på mitt sätt..
Jag har fyra vackra små liv som är beroende av mig..
Och ett som är stort nu.. han är inte så beroende =)
Hur jag mår och hur jag agerar sätter spår i deras liv för alltid.
Jag är ödmjuk över det faktum att jag har fått äran att bli deras mamma.
Det är enklast att ha funnit styrkan att kunna överleva
även den värsta motgången..
För motgångar har jag haft i massor…
Ja då är det lättast att se bortom dom motgångarna
och se det vackra jag har omkring mig just nu..
Då blir livet lättare att leva… mycket lättare!!
Jag vägrar att blir ett offer…
Jag är så lycklig över att ha mina fem vackra barn…
Lycklig över att kunna vakna varje morgon…
Lycklig över dom fina människorna i mitt liv…
Som min vänner IRL och så nätvännerna.. som du Elisabeth.
Det är allt detta som ger mig kraften..
Det är det som gör att vartenda dag är värt att leva
med ett leende och ett jävlaranamma…
även om det är tungt ibland…
Du har min största respekt det vet du…
För det du går igenom är inte lätt..
Vet du… dina ord och din vänskap
är värda mycket mera än en lottovinst *kramar om*
Ja Shalini är en underbar vän… och är så rädd om henne!!
Det finns vänner och så finns det VÄNNER…
Hon tillhör VÄNNER rakt av =)
Massor med varma goa kramar till dig Elisabeth
Från oss alla fem här i Köping.
*Kramar om* länge… länge…..
Du berör mig så
Snälla kan du inte vända tänket-
Du har haft det många letar efter hela livet.
Att förlora det älskade är hårt, men att aldrig få det.....
Det kommer alltid finns sådana dagar och situationer som aldrig kommer tillbaka. För alla. Ormen skriver något mycket värdefullt, tycker jag. Ändå förstår jag ju att längtan finns kvar att dessa stunder skall komma tillbaka.Det gäller att inte framkalla dem på ett plågsamt sätt, utan framkalla dem i minnet som något fint och underbart i livet som skedde.
Ha en fin kväll
/Nalle
skickar bara så många varma kramar jag kan, du är fantastisk på många sätt och härligt att du får njuta och att C får njuta hon med!
Skicka en kommentar