... har varit ord som följt mig genom livet. Å med dem viljan att lösa det som måste lösas. Det har inte varit någon inställning som jag kämpat mig till, någonting jag lärt mig, någonting jag bemödat mig om att använda när det har krävts.... den har liksom alltid bara funnits där. Hur fixar jag det här... och så har jag fixat till det, löst det, på någe sätt. Ibland bra, och ibland mindre bra... men iallfall fixat till det så gott jag har kunnat.
Den dagen SE fick sin diagnos bär jag ännu som ett öppet sår... och trots att orden om fix och lösningar inte fanns den dagen, så fanns viljan där... aldrig någonsin så starkt som då. Jag minns när vi gick ut från läkarmottagningen... hans tystnad... där vi gick i korridoren. Allting.... varje evigaste allting, som hade med mina känslor att göra, tryckte bara ihop sig själv till ett ingenting i den stunden... och fixviljan ställde in sig på honom.
Jag visste redan innan vi gick in till läkaren att han inte hade någon sjukdomsinsikt. Jag visste redan innan att han hade någon form av demens, för det hade läkaren tidigare berättat för mig. Jag visste redan innan hur hans liv skulle förändras från och med nu....
Idag behöver jag inte fixa så mycket för honom längre...
Idag måste jag "hur fixar jag det här då" för mig själv och Carolina...
I det måste jag våga göra resan tillbaka. I det måste jag få minnas, och faktiskt få tala om hur svårt det var. Inte gnälla, inte klaga, inte förbanna... bara säga det. Det var så så svårt. Det var som om livet bara bestämde sig för att nu.... nu fick vi respass till avgrunden... åt varsitt håll.
Varför skriva om det, kanske någon undrar. Det som har varit har ju varit.... ingen mening att gå och gräva i sådant elände, tycker någon annan. Men för mig är det viktigt. En slags högljudd bekräftelse på att jag trots allt fixade till det rätt bra... vi har ju överlevt. Å det kvittot behöver jag ha... för att mitt "hur-fixar jag det här då-tänk" ska ta oss vidare på den här resan.
Det finns minnen så svåra. Det finns minnen så ljusa. En del kommer jag att skriva om...
..........
Carolina är med kompisen PH på bio ikväll. De skulle se nyaste Harry Potter... och hon var glad som en lärka när hon gick. Snygg i sin nyinköpta Stockholmskavaj. Det var så roligt att se henne...
..........
Idag har jag pratat med SE. Min SE. Men han satt och väntade på maten.... hörde ju att han inte var så där glad och uppåt som han brukar vara när jag ringer... så vi pratade inte så länge. Idag visste han inte vem han pratade med... jag frågade. Jag ska åka dit någon dag den här veckan.
.........
Nu ska jag festa på kaffe och kubb...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
"Älta" kan vara ett måste.
Hur skulle det kunna bli bra matbröd eller bullar om man inte ältade degen tillräckligt.
För att gå framåt måste man ibland se tillbaka. Vid visa tillfällen oftare än vad många tror.
Kramar i massor från ett REGNIGT Bollebygd
Det är svårt med sorg, någonstans måste det få finnas det förflutna, nuet allt i ett hopkok av känslor. Att det som varit har farit är en enkel sanning, för mig har sorgen tagit tag och brutit ner och upp, om vart annat, sorg är naturligt och om vi inte reder ut det som känns, var tar det vägen då? Inte försvinner det är min erfarenhet. För mig ploppar det upp, titt som tätt, och ibland orkar jag ta fram glädjen mellan molnen av sorgen, men ibland, funderar jag väldigt mycket, och fragmenten kommer ut av sig själv. Att sörja tar tid, och jag lyssnade på den helt fantastiska kvinnan i radions sommarprogram som berättade så underbart om den sorg och glädje som hon hade i sitt liv. Hennes man och barn omkom i Tsunamin. Hon beskrev processen så bra. Allas vinklar av sorgen är olika, och vi läker sorgen på olika sätt. Så prata du, skriv du,så länge du behöver de som inte vill läsa eller lyssna får väl göra annat då! varmaste kramar och tankar från mig!
Livet är inte alltid en dans på rosor...och det måste man få säga och skriva.
Kram!
Jag tänker många tankar när jag läser det du skrivit...som vanligt ger "ditt skriv mig många tänk" och det gillar jag.
Jag tänker att det är viktigt att se bakåt, gå igenom på olika sätt det som varit...för att kunna gå framåt.
Även om vi har olika, förut och nu, så känner jag igen. Bra att reda ut garnhärvan från förr när man ska gå framåt. Försöka förstå, kanske lära sig något...
Hjärtekramar
Länge sedan jag var hos dig Elisabettan.. ser du håller i din blogg ännu.. bra att skriva av sig allt man går och bär på. Ingen vet hur den andre egentligen känner och tänker på.
Du fixar säkert det här oxså. Hoppas din sommar varit fin.. snart är det Augusti.. tiden springer på som bara den.
Jag har varit mycket hos mamma i sommar, så vart tog sommaren vägen.. inte har jag känt så mycket av den.
Ha de gott o kram från mig som sällan är och hälsar på.
Kära lilla fixarlisa,
Klart att du får se tillbaka och få minnas allt det braiga som du fixat under den här tiden. Du har kommit ett bra stycke framåt. Om man råkar halka tillbaka någon gång då och då, är bara mänskligt och tillåtet. Du vet ju att fixartakterna sitter i dig att plockas fram när dom behövs. Men jag tror att det går långre och långre mellan varven. Håll ut du, det finns (precis som du säger) så mycket att glädjas åt. Ett fint hem, mat för dagen, härlig dotter och böcker att läsa och TV att titta på och promenader att göra i parken med Pontus P som behöver din kärlek.
Fixa till en ny doktor nu och få ett vettigt utlåtande av honom ang. din status. Jag håller tummarna att du lyckas. Kram min kära Elisabeth!
Jag beundrar dig och inponeras av den inre styrka du har! Den där viljan att faktiskt klara av, även i de svåraste stunder.
Och självklart måste du få skriva om hur svårt det verkligen var och är, hur ska man annars orka vidare i livet? Att skriva om det som är svårt och smärtsamt är ett bra sätt att bearbeta, samtidigt som du skänker andra mod och hopp genom att berätta vad du går igenom och att man överlever, även fast det kanske inte känns så i de mörkaste stunder!
Många varma kramar till dig för att du är en sådan underbar och varm person!
När jag läste det här inlägget så spelades den här musiken upp i mitt huvud. Fix you, Coldplay.
http://www.youtube.com/watch?v=pY9b6jgbNyc
Skicka en kommentar