torsdag 23 juli 2009

Från ostköp till NK...

... blev en fyndig rubrik för dagen. För det gick ju den vägen...

Det fanns ingen ost hemma. Carolina skulle få besök av en kompis Cissi. Så jag bestämde mig för att ta en promenad ner på Hemköp, och samtidigt kunde Carolina och hennes kompis få vara lite för sig själva.

Å som vanligt så var jag inte ensam på min promenad. För allt oftare nu så har tankarna börjat smyga sig tillbaka... till den första lyckligaste tiden med SE. Så idag.... jag hann knappt gena över Hagaparken innan jag befann mig någon helt annanstans... i Mellansel. I vår första gemensamma lägenhet...
Genom sovrumsfönstret kunde jag se SE och bästa kompisen S stå böjda under en bilhuv... antagligen någon av deras egna bilar... eller lika troligt, någon grannes.
Hur många många många gånger stod jag inte där och såg hans böjda rygg.... bara för att jag var lycklig över att få se på den?
Eller, ganska ofta det också, för att jag sagt att maten stod på bordet.... två timmar innan!
Jag känner värmen från det minnet.... och minns till och med hur mycket jag tyckte om de fula sovrumstapeterna. Då.
Men som vanligt, det också... jag brukar stänga igen dörren till de minnena efter en stund. Det gör för ont än...

Tillbaka i verkligheten vid järnvägstunneln hemma i Umeå. Mamma ringde..
"Vad gör du?" frågade hon.
"Ja, jag är på väg ner på Hemköp för att köpa en ostbit" svarade jag.
"Jaha, det var ju synd... vi hade tänkt komma till dig och fika" sa hon då.
Så pratade vi på ett tag om allt från krockade Gotlandsfärjor till middagsmat, och så bestämde vi att höras mer sen. Sen blev lika med två minuter... för då ringde hon igen.
"Men du.... gå till Åkerbloms så ses vi där... o så går vi och fikar..." sa hon. Med mamma-bestämmer-rösten...
"Okey... ja, men då gör jag det... vad roligt!"

Så gick vi och fikade på Nya Konditoriet (NK). Deras gamla "friarställe", där de förlovade sig för 51 (!) år sedan.... och de berättade, nästan i mun på varandra, om den gången.... då de hade suttit där... beställt kaffe därnere... och hur de egentligen bara skulle prova ringarna... men att mamma tyckt att de kunde behålla dem på.
Å det... det är en gåva att få ta del av ett sådant minne... att höra dem berätta om sin förlovning... höra lyckan... och sen bara att få sitta där med dem 51 år senare.
Tack mamma och pappa... både för fikat, och den vackraste berättelsen. Tack snälla...

Å ostbit från Hemköp blev det också.... + lite annat... men jag hann inte med där riktigt. Fast det brukar gå snabbt när pappa tomtar till det... och mamma står bakom och myser med! Tack snälla snälla ni....

8 kommentarer:

Vida sa...

Vilket vackert och romantiskt minne dina föräldrar delade med sig av.

Kramar

kicki sa...

vilken mysig dag ni haft, tänk att få rå om dem båda och se att de mår gott...hoppas du haft det bra menas jag varit borta, har läst ikapp lite hos dej...vår resa har varit jätte bra, men det är som vanligt skönt att komma hem igen till sin egna lugna vrå. Nu sitter jag i sommarstugan och har det gott, med en kopp kaffe...gubben är på jaktmöte. Men regnet vräker ner så det dånar i marken...hade annars tänkt mej en långpromenad, men nu hjälper inte ens regnkläder utan att bli klassblöt..
Som vanligt en bamse kram till dej.

Anette sa...

51 år bär minsann respekt med sig. Jag bugar mig ödmjukt inför alla par som lyckas i så många år, mamma och pappa har varit gifta i 49 år i år.

Ingrid sa...

49 år har vi varit gifta Åke och jag, men vi har varit tillsammans i över 51 år.

Så härligt att du har så fin kontakt med dina föräldrar, det är en gåva som inte är alla förunnat.

Många varma kramar till dig och varmt tack för dina kommentarer i min blogg. /Ingrid

Anne-Marie sa...

Låter som en fin dag. Anne-Marie

Unknown sa...

Så varmt och fridfullt du berättar om minnet när SE mekade med bilar, och Du såg på honom med din kärlek, som besvarades av honom...

Förstår att du ~pausar minnet~ efter en stund, därför att det då gör för ont.

Och det är väl just det, som kanske gjorde att du inte kunde skriva så mycket om Stockholmsresan...för du gör samtidigt en så omvälvande ~inre resa~ att oavsett glädje, och tacksamhet...så behöver du göra den resan först...
Kan det vara så tror du...?

~ Kram från Eva ~

trollmor sa...

Vad mysigt det där lät. Vilken lycka att få bevara ett sånt fint minne.Ser att ni har haft det bra på er resa.Men nog kunde vi få ha det lite bättre med vädret ! Det börjar kännas höst.Ha en skön helg
Många kramar ewa

annebelle sa...

Ella och Lena är ju så fantastiskt bra!
Fint du skriver!