torsdag 30 juli 2009

En vän...

... är på G.
Vi pratar länge idag... den trevliga assistenten på soc och jag. Hon vet var jag varit... var jag är idag... och vart jag strävar.
Å så går mitt tänk i det mesta nu. Jag vet det sorgliga och svåra som hänt... och fortfarande händer. Jag vet hur jag mår idag. Å jag vet vart jag så småningom vill komma.

En Elisabeth-strategi har börjat ta form. Den pytsar på lite nu och då... En strategi som i sin egen försiktiga takt kommer att ta oss framåt. Men, och som också assistenten sa... "man vänder inte en skuta bara så där"! Å det är ännu svårare att vända på skutan mitt i stormen.

SE är fortfarande en del av vårt liv.
På skutan står vi.
Hamnen är framtiden.

.... och så hade jag tänkt skriva någe mer. Men så tappar jag bara... ja, jag vet inte vad. Varför skriver jag det här... för vem skriver jag det här... för mig? Jag vet ju.... jag vet ju varje evigaste natt hur jag ligger och försöker planera... jag vet ju hur jag försöker "hur fixar vi det här då" tänka. Jag vet ju det....
... för det som jag egentligen tänker på nu är någonting helt annat. Lite mer av det obstinatare slaget.... sorg och glädje.
Hur många gånger har jag inte hört det uttrycket... "sorg och glädje vandrar hand i hand"? Använd av många som en ständig klyscha i det vardagliga, när livet ska försöka förklaras.... och ändå... när sorgen en dag kanske drabbar någon nära så har man glömt bort det tänket. Sorg, saknad och depp, ska stoppas undan... och så fort som möjligt så ska man plocka fram glädjen istället. Då är handihand-tänket om sorg och glädje mycket långt borta.
Antingen eller? Antingen sorg... eller helst glädje.

Jag tror så...
När sorg kommer så ska man ta den i handen. Å i den andra så ska man ta glädjen. Glädjen är den som balanserar och ger jämvikt. Bägge är de våra vågskålar i livet. Jag tror så...

Jag kan skratta åt mycket...
Jag kan gråta för mycket....
Livet kallas det...

6 kommentarer:

Nina sa...

Du ska se att allt löser sig till slut, det svåra tar bara lite längre tid.

Och i påsen finns magi... hur mycket som helst :)

Kraaam!

Maggan sa...

Du är så klok, Elisabeth. Man kan inte välja, glädje eller sorg. Man måste igenom alla känslor. Och försöka hitta balansen. Ibland är det riktigt svårt.

Varma tankar

Anonym sa...

....Sorg är kärlek som blivit hemlös.......

Eleonora sa...

Allting i det levande livet tar tid! Tid att vänja sig för annorlunda levnadssätt - tid att acceptera det som inte fick hända - tid att hitta sig själv och framför allt tid att tro på sig själv! Det tar tid att våga pröva sina nya vingar - att acceptera nya skeenden, vare sig man gillar dem eller inte.

Den ensamhetskänsla som ibland kan smyga sig på mig, kan jag nu hantera och den är inte längre sårande. Men att komma dit har tagit tid - så det är allt man behöver - kanske dåligt minne också hjälper till (haha).

Dit du strävar (och du känner ju till de svårighet du kan möta på vägen) är uppnåeligt för dig! Din skuta vänder kanske saktare, men all insikt har du ju klar för dig, så när sorgen kommer,(och det gör den) hoppas jag att din glädje över att kunna övervinna den ska bära dig framåt.

Du fina söta vän - du vet verkligen vad livet och kärleken är för något. Glädjen känner du också över så många ting - jag vill önska dig bara glädje, alla dagar. Kram du fina Elisabeth!

Cecilia N sa...

Varför du har skrivit det här?
För att någon gång i framtiden kunna tidsbestämma när det hände, när storbåten börjar gira mot en annan kurs.

Sen kanske du har läsare som inte har hunnit lika långt i sin process. Med tanke på att du fått pris tänker jag att du har väl blivit känd i "berörda kretsar".

Att läsa att andra haft det som jag och att det inte är likadant för tid och evighet, utan faktiskt kan närma sig något som är "bättre än nu" kan kännas hoppfullt i tröstlösheten.

Jag tror att det är viktigt att du skriver. Inte bara för dig själv och Carolina, utan även för andra.

Laila sa...

Varför du skrivet?
För att en gång så småningom kommer livet att se annorlunda ut. Då är det bra att ha det här att gå till baka till.
Kanske dina ord också kan hjälpa C när hon blir större och undrar. Kanske kan dina ord här och nu hjälpa andra.

Du kämpar och jag är så imponerad av din styrka. För trots den inre styrkan får man vara svag då och då. Det är också styrka...