måndag 8 juni 2009

Jag är trött ikväll...

... mer än vanligt.

Jag trodde jag var stark imorse. Så stark så att jag skulle orka skriva om hur det var att lämna bort SE. Jag skriver "lämna bort" för det var precis det jag gjorde... och det var precis så det kändes då, och som det känns nu.
Dumbettan! Insåg jag när jag trodde att jag skulle kunna bläddra bakåt i min blogg och läsa om den tiden... då, i januari 2008, när jag fattade mitt livs svåraste beslut.
Dumbettan! Jag sjönk i samma takt som jag läste... ner, poffrakt ner i avgrunden. Å väl därnere kunde jag inte ens ta in att det var mig själv jag försökte läsa om.... min resa tillsammans med herr A.
Han var hemma... hur han var... hur jag gruvade... beslutet... och bilresan dit... och insikten när jag förstod att han aldrig mer.... aldrig mer.... aldrig mer skulle komma hem.
Jag "slog igen boken".... det blev bara för tungt. Å jag grät i duschen... borta var nuet och överlevnadstänket... och jag.... ja, jag skriver inte mer om det nu. Jag vill inte minnas det mer nu...
En annan dag kanske...

Men sen kom pappa och bjöd hem mig på fika. Mamma var på ett strålande humör... och hur det nu än är, med allting... jag har ju sett länge att hon tacklar av allt mer... så jag är till Gud tacksam i varje sekund som han låter henne få vara kvar här. Det är så det är nu... och pappa kan jag inte annat än beundra för hur han kämpar och stöttar.
Å på tal om det.... rätt som det var... mitt i fikat... så säger pappa, samtidigt som han plockar upp pengar ur börsen: Ja, ta nu det här... så kan du och Carolina gå och fika nåt gott på skolavslutningen!" (De kunde inte följa med i år... de har köravslutning... och han ville nog försäkra sig om att vi skulle gå och fika ändå...)
Det är då man måste svälja... både stolthet och annat.... tack pappa! O mamma, förstås!

Sen skjutsade han mig, och Carro (som också dök upp, efter klassens årliga skolavslutningsbrännboll) till Willys, så att jag kunde handla lite.

Jonas kom förbi en sväng och satt och pratade...

Å nu är det kväll.... och jag är verkligen bara så trött! Energilös, skulle jag vilja säga. Jag förstår inte vad allting tar kraft numera...?

Sen gruvar jag lite för imorgon.... då jag ska på "IVOR" (tror jag förkortningen är), vårdplanering, för SE igen. Jag vet inte riktigt varför jag gruvar.... men varje steg i hans utveckling nu går ju bara åt ett håll... och jag kan inte göra annat än att följa med och acceptera. Det är viktigt för mig... men svårt.

6 kommentarer:

Johanna sa...

Kära Elisabeth, hälsa tillbaka så mycket till Carolina! Och Carolina, jag läste om hur duktig du varit i skolan det här året, grymt bra jobbat! Livet är inte det snällaste mot er, mor och dotter, men ändå lyckas ni bitvis och ändå hela tiden komma någon vart, med många tårar och mycket sorg, men ni kämpar så oerthört att jag blir gråtfärdig... Ibland när min pappa gör något konstigt kan jag tänka, vänta nu, kan det vara något? Då tänker jag så ofta på er, och jag som knappt står ut med bara tanken... det är svårt att föreställa sig er vardag, men jag är så tacksam för att ni låter mig och alla andra. Får vi inte veta, kan vi inte se. Tack snälla för att ni finns, för att veta att ni kämpar stärker också mig när mitt liv är i obalans, som ändå är i balans. Ni har lärt mig så mycket om livelt genom era ord. Kram på er igen!

Eleonora sa...

Kära, kära söta fina vänen - jag orkar snart inte läsa - än mindre besvara - ..... jag mailar istället.
Du berör så otroligt mycket och jag har så litet att ge. Men jag tänker på dig (det vet du) och hör alltså av mig på annat sätt! Kram

Anonym sa...

Du ä starkare än du tror brukar du säga till mig, säg de till dig själv ikväll.Du ä stark. Glöm inte de.För jag vet att de ä så, fast jag vet oxå att man/du även är väldigt sårbar. Du klarar morrondagen!
påk

Musikanta sa...

Det beslut som du fattade då var säkert det enda riktiga. Men jag tror inte att du är riktigt redo att läsa om det än. Din SE mår ju bra nu och det gjorde han inte den gången du tog ditt beslut.

Jag stod också en gång inför ett sådant tungt beslut - antingen min och barnens överlevnad eller min dåvarande mans. Jag lämnade honom och valde min och barnens och nu efteråt vet jag att det var det enda riktiga.

Jag insåg att jag aldrig skulle kunna förändra honom och därför fanns ingenting annat att göra om vi inte skulle gå under allihopa.

Du får försöka så gott det går att se framåt i stället för bakåt och glädja dig över att din SE verkar må bra och trivas där han är.
Många varma kramar/M

Nina sa...

KRAAAM!

trollmor sa...

Hoppas det känns bättre idag.Du gjorde det bästa du kunde göra för S-E och dig själv och din dotter.
Ni har dom fina minnena av ert liv tillsammans och dem kan ingen ta er ifrån.Förstår att det gör ont att se tillbaka.
Midsommardagen ? Vad gör ni då ?
Tänkte mig en hemlig utflykt då med er med hund och allt.Från kl tolv på dagen si så där ni kommer att vara borta hela dagen och kanske kvällen om ni så vill.
Kostnad gratis ! Fundera ! Berättar mera senare.
Storkramen ewa