... det låter ju "schangtilt" och bra. Något som jag tror att många svänger sig med utan att veta vad det egentligen innebär. Att vara anhörig till någon som drabbas av en demenssjukdom blir en lång resa att följa med på... och man kan bara stillatigande se på hur någon försvinner allt mer. I bästa fall går det lite fortare... i sämsta fall tar det många många år.
Att stå och titta på, och se det som alltmer förloras hos den käraste.... veta att det finns ingenting som kan bota och hela.... veta att bromsmediciner bara fördröjer... veta att imorgon så kanske han inte kan tala längre... inte längre minnas hur man äter.... inte känna igen vem man är... och till slut har han tappat alltihopa. Ingenting finns kvar... bara ett skal.
Det är ju så det blir.... krasst. Å som anhörig så drabbas man av "de anhörigas sjukdom".... man måste bära det man ser. Man måste orka förlora. Man måste våga tappa. Man måste kunna blunda. Man måste stå kvar.... hela vägen.
Det är då man måste få all tänkbar hjälp med alla måsten....
Min läkare tillhör de här "svänga-sig-med-gänget"! Är jag ganska säker på... fast inte idag. För idag visste han inte ens att jag har en man som har drabbats av en demenssjukdom, varför jag var sjukskriven, att jag gjort en försäkringsmedicinsk utredning, att han lovat ordna en samtalskontakt med kurator eller psykolog, att jag har fått diagnosen "de anhörigas sjukdom" (som inte är någon diagnos med medicinska vedertagna mått... men som ändå, mer eller mindre, drabbar alla de, vars nära och kära drabbas av demenssjukdom). Han trodde att jag fått en depression på grund av att min man "varit inlagd en kortare tid på en neurologisk avdelning"....
Jag känner att..... nej, jag måste lugna ner mig lite! Arg är bara förnamnet nu... är det verkligen så här det ska vara? Hur har alla andra anhöriga det? Möter de samma oförstående läkare som jag? Åh... jag riktigt känner "bergman-demonerna" vakna inom mig!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Byt läkare!!!!!!!! Det här ska du inte tolerera.
Ibe (som följer din blogg, men hitintills inte kommenterat men nu blev jag så arg så..... )
Sköt om er.
Vissa läkare är bara riktiga klantarslen.
Kraaam
Tyvärr är det nog ofta så att läkarna inte minns. Men man tycker ju dom kunde åtminstone skumma journalerna innan man kommer. Det är jobbigt att behöva dra alltsammans från början, vad det än må vara.
Det lät som ni hade en bra midsommar. Och förlåt för att jag varit frånvarande så länge.
Kram Elzie
Det låter som rena rama tjänstefelet. Han borde pyssla med något annat Helt klart. Låt demonerna rasa. Stå på dig, för det är du som har rätten på din sida. Man får verkligen hoppas att han är ensam i sitt slag. Kram
Byt läkare säger jag med! Och fråga sköterskorna om vilken läkare som är bäst, de om någon vet.
Härligt sen att läsa om er midsommar, att det blev en fin helg. Vilken lycka att det finns vänliga medmänniskor runtomkring, riktiga änglar!
Skicka en kommentar