fredag 22 maj 2009

Knacka på...





... någons dörr, hur svårt kan det vara? Verkligen och bokstavligen? Hur svårt kan det vara att knacka på någons dörr, veta att någon där innanför har brutit ett ben i själen... och veta att man gav lindring bara genom att knacka på. Bokstavligen det också...

Jag förstår inte det... varken måndag, tisdag, onsdag, torsdag... eller idag, fredag, gör jag det!

När SE fick sin diagnos så sa kuratorn: "Vad många inte förstår, är att när man får en diagnos på en demenssjukdom så är det inte något slutgiltigt... utan det är början på en lång och svår resa." Å så är det.... och oftast längst och svårast för de anhöriga. Varje dag nu... Det är ju inte bara för att, som man säger att det är "de anhörigas sjukdom"!

Men det finns också, mitt i detta elände, och om man väljer att försöka "vända lite på kakburken" stunder och tillfällen då man kan hitta lycka och glädje också. Stunder som får en att orka... Både med den som drabbats... och i sin egen nya verklighet.

Men för att kunna göra det... så måste man först och främst vilja se det. Å det är svårt... mycket svårt på den här vägen. Sedan... och det är det viktigaste... man måste man ha lite lyfthjälp. Inga "kakburkar" i världen går att vända på, om man ska göra det helt själv. Inte i ett sådant här läge....

Jag tänker på ett citat av Stefan Einhorn:

"Om jag inte tar vara på mig själv, vem skall då bry sig om mig? Men om jag enbart tar vara på mig själv, vem är då jag?"

Men mest tänker jag på Carolina...


..........

Viktigt skriv för mig... och inte kritik till någon. Att försöka vara medmänniska har alltid varit en ledstjärna för mig... och nu, i skuggan av SE:s sjukdom, har insikten om medmänsklighet och vänskap vuxit sig allt starkare. Vad som är vad... och vad som inte är det! Istället för att välja att inte knacka på hos grannen... inte fråga om han kan bjuda på kaffe... inte vilja låtsas om att han har förlorat sin fru och har det svårt... så IDAG skulle jag banne mig knacka på!!

Så... så stor medmänniska jag än tycker mig vara... jag hade en granne... och jag valde så. Jag knackade inte på.... han var ju bara en granne som bodde lite längre ner på gatan... det var ju faktiskt inte mitt ansvar... det var ju livets gång... bara en granne... som jag dessutom tyckte var en riktig ettergubbe!

Jag skäms när jag skriver det.... men aldrig aldrig mer ska jag låta bli att knacka på någons dörr om jag vet att jag kan hjälpa någon som har brutit ett ben i själen!

4 kommentarer:

Vida sa...

Där påminde du mig om nåt. Jag har faktiskt en granne som förlorat sin man. Vi kände inte varandra så väl men vi har bytt telefonnummer. Kanske ska knacka på hos henne någon dag för att bara säga hej och säga att jag finns här..

Kram

Eleonora sa...

Så glad jag blir att höra att ännu en människa har kommit fram till - som du säger "knacka på någons dörr". Har man en gång tagit steget och närmat sig en person i sorg/kris,- har man visat deltagande och kanske tom kunnat avbörda på det allra enklaste sätt, så upptäcker man att - det var inte så farligt. Man känner att man visar empati och medmänsklighet. Och framför allt, man ger den personen en form av trygghet att orka gå vidare.

Tankesättet från förr i världen att "man ska inte lägga sig i" eller "man ska inte störa" är mig helt främmande. Visst ska man det. Man ska visa vänskap och man kan föreslå så många enkla saker tillsammans. Gå en promenad, dricka en kopp kaffe, erbjuda sig att handla osv. Men vi är alla olika till sinnet och många vågar inte "lägga sig i". Så bra du har sammanfattat det där med att knacka på dörren - nästa gång du känner för det, är jag övertygad om att du även kommer att verkställa dina tankar.

Sen skulle jag ju bara önska att detsamma hände för din egen del. Att vänner i omgivningen kunde säga att de är ledsna över det som hänt din familj, att visa deltagande, - så mycket lättare det därefter skulle vara att kunna umgås på ett naturligt sätt.

Kram till dig du söta lilla flicka!

Anonym sa...

Det är ju precis så det är... varför är det så svårt att knacka på någons dörr om så bara för att säga hej här é jag. Sen tycker jag nog din kritik kan vara befogad, iaf ibland gissar jag.

Katarina sa...

Eller varför inte citera Nalle Puh, mn favorit nalle.

"Titta in till någon när som helst om du känner för det. Säger de "Usch, är det du!" kan du ju titta ut igen."

Så alla dörrar kan vara värda att knacka på ;-)
Kram