(Carolina 2009)
... bort henne? Hur kan man välja bort, att inte vilja finnas där när livet blev grymt och tog ifrån henne det viktigaste hon ägde? Hur kan man välja att vara elak, och hitta på lögner och undanflykter för att slippa ge henne det lilla extra stödet, och peppet som hon hade behövt så väl. Jag förstår inte det...
Vad har hon gjort för att inte bli bemött med samma omtanke och värme av de sina? Vad har hon gjort för att inte få känna sig trygg... älskad... respekterad... värdefull som den lilla människa just hon är.... jag kommer aldrig någonsin att förstå det, och än mindre acceptera det.
Hur kan man välja att inte ens komma ihåg hennes 18-års dag? Hur kan man välja att inte, oavsett vad, visa henne det hon hade behövt allra allra allra mest.... kärlek och omtanke.
Men jag vet ju.... det är svårt, näst intill omöjligt, att låtsas någonting som aldrig har funnits där. Ord är bara futtiga och meningslösa bokstäver om de inte omsätts i praktisk handling...
Det går inte en dag, eller kväll då, som jag ber till Gud att han ska hjälpa mig att förstå det här. Varför somliga kan få gå genom livet och behandla andra så illa som de faktiskt gör.... och jag brukar be: "Gud, kan du inte slå någe hårt i huvud på dom... det spelar ju ingen roll vad jag säger!" Men kanske är sanningen den... och det är väl kanske den läxan både jag och Carolina måste lära oss nu... man kan inte kräva att bli älskad av alla. Inte ens när det gäller familjen....
Man kan skylla på att man själv inte har gått igenom någe liknande, man kan låtsas inför andra att man finns där, man kan säga att man faktiskt inte har tid och har sitt eget liv att leva, man kan tycka att man minsann har gjort både det ena och det andra.... och ändå... till syvende och sist... så har hon suttit så här länge nu... lämnad och ensam.
Hur kan man välja bort henne? SE valde inte. Jag kommer aldrig att välja så.
..........
Det här var ett viktigt skriv för mig. För jag har sagt... tusentals gånger... mig får man trampa på... jag är vuxen och fixar det... men Carolina... aldrig så länge jag lever kommer jag att ge någon rätt att trampa på henne.! Aldrig mer! Som hennes mamma måste jag leda henne till den vetskapen att hon har precis lika stor rätt till kärlek, trygghet, respekt som någon annan.... vi kommer att hitta nya hamnar. Har jag bestämt...
15 kommentarer:
JA det kommer ni att göra, och i den hamnen ska ni finna styrka och vänskap från personer som ser ER och tycker väldigt mycket om det de ser.
Kram
Jag kan inte svara dig på frågan. För mig är det helt obegripligt. När man ser att någon behöver en, då väljer man att blunda och säga: "Det där är inte min sak."
Men någon gång slår det tillbaka; "what goes aound, comes around".
Antagligen förstår de inte vad det är frågan om, har ingen empati. Min handläggare på Af sa något klokt:" Man kan inte bli arg på någon för att de inte förstår, för de förstår inte att de inte förstår.
Fast man blir oerhört besviken och ledsen för det kostar så lite.
kramar, vännen...
Hejsan
Kikar in på din blogg och den tilltalar mej! Mycket som är gripande och som verkligen skakar om mej!
Töna baj, det absolut gulligaste jag någonsin hört!
Titta gärna in på min blogg
Ha det bra
Hit kommer jag med all säkerhet återkomma
Något som jag lärde mig av en psykolog för många år sen, var att tänka "jag förlåter dem/henne/honom" - Jag behövde inte säga något, bara träna på känslan inom mig att jag redan hade förlåtit dumheterna. Jag trodde inte på det, men jag prövade en gång när jag skulle åka till en släkting som alltid hävde ur sig vassa och sarkastiska kommentarer. Och på något vis måste det ha synts på mig att jag tänkte "snällt" för de gamla vanliga orden kom inte.
Sen har jag prövat det många gånger, och det funkar.
Jag ler åt dina böner... för visst känns det så, men jag tror ändå att det är mer effektivt att be om styrka för sin egen del.
Jag känner igen det här, en som grät om inte ovationerna och vädret var perfekta på hennes födelsedag, men som lätt glömde andras...
Ojojoj det här var ord och inga visor det!! Men är det så du känner då tycker jag du har all rätt att sätta bokstäver på tänket.
Inte heller jag förstår hur man kan undgå att beröras av detta rara lilla flickebarn. Så tacksam och rar som hon alltid visar att hon är mot dig och så ambitiös och duktigt hon jobbar på i skolan. Så fina ungdomar växer inte på träden nu för tiden.
Både du och din dotter kan sträcka på er för att ni på bästa sätt för er egen del hanterar den situation ni så oförskyllt och tragiskt hamnat i. Inte 17 ska ni behöva traggla igenom oförstånd från andra känslokalla personer i omgivningen! Din undran är befogad när du upplever det så här, men betänk att man aldrig kan förvänta sig kärlek, respekt och värme från någon som inte själv besitter dessa tillgångar.
Inte heller kan man ställa krav på andra att de måste älska och respektera Carolina och dig. Sådan kärlek vill ni inte ha. Den/de som inte gläder dig - sorteras bort! Du ska bara ha vänliga, snälla, omtänksamma och hjälpsamma människor omkring dig och din dotter. Människor som lyfter och inspirerar!! Människor som visa värme och empati.
Jag är inte speciellt religiös, men jag skulle önska att du kunde ändra din bön till "Gode Gud förlåt dessa människor, dom vet inte vad dom gör". Det blir precis Jesu ord till dem!.
Och den som kan förlåta är en stor människa! Som med orden "förlåt dem" kan gå vidare i livet, även om man inte accepterar det onda som finns omkring en.
En ny värld finns för dig Elisabeth. Släpp den "futtiga och meningslösa" gamla och ta emot det nya. Vi - dina bloggvänner - finns här för dig - både i cybern och IRL.
Din trogna vän och kompis Eleonora.
Ut med orden som gör ont. Kasta bort dem och försök att se det som de andras förlust. Jag tror inte att det är lätt, det är inte så jag menar. Men ni har en framtid som de inte kommer att få dela. En som jag hoppas få vara med och dela. För jag vill vara där på alla de sätt som jag kan. Stora kramar...
Det är grymt att människor beter sig på detta sätt.
Men behåll inte bitterheten, den skadar er själva och inte dem som är orsaken till den behandling som du och Carolina får utstå.
Ni kommer hitta andra hamnar att landa och leva i.
Som en läkande handling kan man säga till sig själv: "Ni skadar mig med det ni gjort/inte gjort, men jag tänker inte längre låta minnet av dessa händelser fortsätta skada mig".
All vrede som kommer ur den situation ni hamnat i p g a andra människors frånvaro av känslor, måste ut.
Behöver inte vara öga mot öga med den/de som gör er illa, utan mer för er egen läkning skull, och för att ni skall kunna gå vidare utan den smärta som detta utgör.
Till de som utesluter Carolina, och dig, vill jag säga. Tänk efter.
Sätt dig in i denna unga människas liv och TÄNK EFTER.
Stor Kram Nalle
Ja, vad säger man. Att bli sviken är nog det som gör mest ont.
Fokusera på det som är positivt även om du inte tycker att du har så mycket av den varan.
Hoppas du siktar in dig på lördagen.Jag gör det.
Storkramen ewa
Jag vet vad du pratar om, eftersom vi (flickorna och jag) varit med om samma sak.
Det är inte roligt, verkligen inte. Jag har inte lärt mig något av det, snarare blivit bitter, tyvärr.
Försöker ibland låtsas, spela glad och käck, men inom mig är jag hur falsk som helst. Pga sveket.
Nu avslöjade jag lite mer än vad jag tänkt, men tror inte det spelar någon roll längre.
Kram på dig vännen, ni orkar detta!
Hej,,,,Oj, vad längesedan jag var in och komenterade,,,jag har läst lite nu och då,,,men har ju inte så mycket tid till datorn och bloggandet numera då jag jobbar heltid och är själv med mina kids,,,och allt som hör till.
Detta inlägg var som vanligt här hos dig väldigt gripande och bra skrivet,,,
Det gör mig så ledsen att höra att man väljer bort hennes 18års dag,,,,jag sänder er all kärlek och omtanke,,,hälsa Carilina från mig och berätta hur vacker hon är,,,och modig,,,och värd all kärlek!!!
Du med :)
Kramar i massor
I bland är det så orättvist och jag känner med dig, ber också till Gud i bland att jag ska få lite styrka, när livet är extra osnällt!
Tror ändå på att kunna gå vidare, förlåta, människor är okunniga försöker jag intala mig. Du måste tänka på Carolina och dig själv, sätta er i första position för att kunna komma igen. Jag tror, att du är på helt rätt väg, och i bland måste man ha sådanna "skriv" för att släppa det och fortsätta framåt. Kramar till er båda
En ganska klok man sa till mig en gång ngt som gav mig en Aha-känsla.
Ngt som jag aldrig ens funderat på tidigare.
Han sa -"Alla föräldrar älskar inte sina barn. Det finns massor med oälskade barn".
En ganska svindlande tanke på ett sätt. Eftersom den är så otroligt främmande för mig själv, när det gäller mina barn.
Men om man tänker efter. På alla dessa slagna barn, alla barn som lever i familjer där övergrepp är vardagsmat. Så förstår man att det är sant - alla älskar inte sina barn.
Å jag tror att om man tänker på det då och då så underlättar det lite.
Jag tror att du har en fantastisk dotter som du älskar av hela ditt hjärta. Precis som jag har 2 fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Men jag tror inte att de som valt bort din dotter älskar henne tillräckligt. För då hade de inte valt bort henne.
Och då kan man inte göra ngt. Det är dom som förlorar på det hela. Så är det alltid. Vilket man till och med skulle kunna tycka var lite synd för dom. Att missa en ljuvlig tjejs fortsatta liv.
Men ni, ni kan hålla era huvuden högt. För ni älskar. Och KAN älska. Och har varandra. Dom andra - dom får inte uppleva det ni får. Dom är förlorarna!
Förlåt, det blev lite långt. Men det kändes så angeläget att få säga.
kramar till er
Det är en fråga som jag ofta ställer mig. Hur kan man välja bort någon? I vårt fall är det mina barns far som har valt att inte vara delaktig i barnens liv. Men jag har inget svar på frågan utan tänker bara: Han är en idiot och han kommer att ångra sig!
Jag läser detta först idag och säger precis som du. Jag förstår inte!! Jag blir väldigt irriterad och arg på dessa människor som ni har omkring er. Va tusan!! Är dom inte vuxna? Hur fungerar dom?
Men som säker flera har skrivit redan -släpp taget om de gamla, nya vänner finns både här och där du är, det är det som du får fokusera på. Man blir förvånad över intorkade människor, men själv måste man gå vidare.
Massor av hjärtekramar till dig och Carolina
Ewa
Barnen är det viktigaste vi har! /Kram
Skicka en kommentar