torsdag 2 april 2009

Rädslan...

... bär man också. Den där som man hela tiden försöker att mota ner till det djupaste. För att man måste överleva varje ny dag.
Men nu vaknade jag med den. I resterna från en mardröm...

Jag är 48 år. 48 år!! Vad ska det bli av mig nu? Allt var ju så utstakat och klart.... man, hus, familj, vänner, liv.... och nu?
Nu sitter det en liten Elisabeth, i det nya lilla hemmet, med sin nya lilla familj. Carolina och Pontus P. "Poff" sa det bara...

Vad ska det bli av mig nu? Ska det överhuvudtaget bli någe mer? Vad finns det kvar? Ska det komma någe nytt... eller är det så här jag ska leva nu? Ensam. De år jag har kvar...

Visserligen har jag varit ensam länge... länge. Det har nog de flesta som har levt, eller lever med en demenssjuk anhörig känt. Den förtvivlade ensamheten när man inte längre kan dela livet och vardagen med den mest älskade. Men då, när SE ännu bodde hemma, kunde jag åtminstone lura mig själv lite emellanåt... låtsas, och hålla fast vid att det fortfarande skulle vara vi livet ut. Så där som vanligt...

Det är fortfarande vi livet ut... bara på ett annat sätt.
Med rädslan, den kräkreflexhemska djupa rädslan, den finns där.... vad ska det bli av mig nu?



(Men känslan fick sväljas ner lite fort nu.... Carolina kom och var ledsen. Nu, precis innan hon skulle gå till skolan. Hon berättar, och jag ser tårarna som hotar henne. Å en "sabeltandad tigermamma", hon måste svälja ner all den ilska hon känner då. För det hon berättar... de sorger hon bär... det svek hon känner... det som HON försöker mota ner till det djupaste. Sabelmamman måste bara lyssna, krama och ge henne tryggheten och vissheten att "Vi fixar det här gumman!" Å DET GÖR VI JU!!)

9 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

När man känner att livet förändras och att man inte längre är den man en gång var - då saknar man den man var.
Jag kunde ibland sörja att den jag var fram till för 6-7 år sedan inte längre finns.
Men nu har jag hittat en annan I som jag faktiskt gillar lika bra, ibland till och med bättre.

Du hittar säkert också en annan E, men ibland gömmer den personligheten sig långt inne och vågar inte komma fram förrän allt känns säkert.

Soliga vårkramar från Bollebygd - till er alla

bollebygdsbo sa...

Detta citat hittader jag när jag städade bokhyllan.

Mod är inte alltid högröstat. Ibland är modet en stilla röst som vid slutet av dagen viskar: "Jag försöker igen imorgon"

Kramar

fideli sa...

joman fixar det, man överlever, och man visar tänderna för sina barn, skyddar och försöker hela.
Men, och det här är min högst personliga tanke/åsikt, något går förlorat och tiden är inte så vänlig längre. Jag är i din ålder och herregud jag tycker ju verkligen att livet är slut och dött men jag lever och är ibland glad för det...fast alla långsamma timmar, dagar o kväller urholkar mig fullständigt...men visst fixar vi det...priset man betlar är bara så högt...F'låt min trista kommentar men det är en fasligt trist torsdag...Kram

Anonym sa...

Livet förändrar sig hela tiden.Att vara rädd och osäker på det som skall komma är naturligt vid en så stor förlust som du gjort.Men kom ihåg att själva rädslan kommer från ditt eget tänkande. Själva livet kommer att ta dig framåt.Du har mycket mycket mer gott och roligt att se framför dig. Du ser det inte nu, men rätt som det är kanske det säger poff åt andra hållet.Då menar jag inte en ny kärlek. Din kärlek lever och finns kvar, både i hans nya hem och i ditt hjärta. Jag menar händelser som är roliga och som kommer föra dig framåt.Tillsammans med Carolina.
Kram Nalle

Anonym sa...

Då får vi hoppas at korten kom fram då till lite glädje i alla fall

kramar från Götet

Samtal från min trädgård sa...

Det med det utstakade känner jag igen, att det inte alls blev som man tänkt sig. Men allt eftersom har jag blivit glad och nöjd även med den situation, och det har funnits några stycken, så jag tror, att jag även ska bli det med denna, som jag är mitt uppe i.
Du och Carolina kommer också så småningom att få en acceptans av vissa saker, det kommer fortfarande att dyka upp emellanåt, men ni åker inte tillbaka till ruta 1. Det som är viktigt är, att ni får någon att ventilera med/prata med både var för sig och kanske även ihop, personer som kan detta, och som man kan ha förtroende för, och som kan coacha er vidare. Jag vet, att det är jättesvårt att få tag på professionella samtalsterapeuter, men ni är båda värd sådana.
Kram på er båda!

Eleonora sa...

Det kommer att finnas en annan, ny Elisabeth, men det tar nog litet tid innan hon visar sig. Hon måste bli starkare och säkrare först. Men sen .... Tro inte annat än att livet har något nytt att ge dig. Det kommer kanske när du minst anat det. Kramar om dig min vän

Gisan sa...

Du är en så underbar mamma. Det visar du gång på gång. Jag förstår att det känns som det går överstyr när som helst. Men som du själv skrivit: Om du tittar bakåt och ser på alla de steg du tagit som fört dig dit du är idag så kan du även gå framåt nu. Jag tror på dig Elisabeth. Du har mycket kvar, även om det inte känns så nu. Kramar...

Vida sa...

Jag säger som Gisan Jag tror på dig.. idag, imorgon och i framtiden. Du behöver inte se hela vägen för att färdas mot något nytt. Helt plötsligt är du framme. Men man behöver sina pauser då man får vila, reflektera och känna.. men det finns saker som väntar dig runt hörnet och jag tror på dig.

Varm kramar

Liv