torsdag 19 mars 2009

Räcker det inte nu....

... trampa inte mer, är ni snälla. Jag har nog ändå... Men det bevisar egentligen bara något som jag vetat länge nu... älska betyder olika för olika människor. Att skriva elakt, fult och fegt tycker inte jag vittnar om kärlek... det vittnar om något jag också vetat om länge... avundsjuka. Denna fula kommentar gjorde mig mycket mycket ledsen....


"Så länge du själv väljer att inte ta steget,
Så länge du själv väljer att stå kvar bakom istapparna och vänta på att någon ska komma och dra ut dig till det vackra,
Så länge du själv väljer att mota bort alla, som försöker få ut dig med välvilja och med en önskan om att också du ska bli delaktig i det vackra som händer utanför istapparna,
Så länge du själv väljer att se negativt på vad andra försöker att göra för dig,
Så länge du själv väljer att vältra dig i självömkan,
Så länge du själv väljer att se allt som orättvist och beräknande från andra,
Så länge du själv väljer bort dina föräldrar och syskon,
Så länge du själv väljer att stå utanför gemenskap och kärlek
och
Så länge du själv väljer att stå i vägen för Carolina, från allt detta
Så länge varar din och er själv-valda utanförskänsla, för det är ingen, "här utanför" som aktivt arbetat för att du skulle få det så här.
Snälla Elisabet, vakna upp och ta steget ut. Ut hit till oss "i det vackra här utanför" för vi älskar dig och Carolina."


Sorgligt är det! Sjukt är det! Men jag är van....

16 kommentarer:

Annela sa...

Det var det värsta jag läst! Jag förstår att du blev mycket ledsen över det - och det är inte första gången?
Vad är det som får någon att skriva så elakt, känslokallt och kränkande? Obegripligt! Sjukt!! Avundsjukt!!

Hade jag fått sådana kommentarer hade jag genast låst bloggen och valt vilka som fick läsa och kommentera (och skulle det hända hoppas jag att jag är en av dem).

Eleonora sa...

Tittade in för att önska God Natt och fann ditt inlägg, som berörde mig mycket. Jag förstår inte att någon kan lasta så mycket på dig. Du gör väl som du själv finner bäst med ditt eget liv och att du kämpar för att få ihop det hela på ett för dig bra sätt är väl något att uppmuntra! Det här var ju bara krav efter krav på dig. Skrivaren hade kanske menat något annat, men sorgligt nog kommer det inte fram.

Hoppas du kan sova trots dessa rader och hoppas du sover gott! Kram

Maggan sa...

Kära Elisabeth!
Det gör mig så ont att det finns sådana som gör dig illa, när du är sårbar och på vippen att ta dig upp ur isvaken. Vilken brist på inlevelse, empati, förståelse...
Tyvärr förstör en enda elak kommentar så mycket. Du har många som bryr sig om dig också, hoppas vi kan uppväga i någon mån sådana här giftpilar.
Varm kram

Lena sa...

Kramar. Kan en protest från mig göra någon skillnad. Jag lägger mig i andra vågskålen och hoppas att mina tankar ändå ska kunna väga upp något av det onda. Jag gör mig så tung jag kan, så skålen ska kunna vägas upp litelite.

Jag har träffat dig Elisabeth, jag vet att du inte är sådan.
Men den som säger så "har aldrig varit där", vet inte vad det gäller.
Här gäller det inte att "rycka upp sig", här gäller det inte att se bortom, det här är inget någon enda människa skulle välja frivilligt.
Här gäller det att fästa blicken stadigt, och följa linjen, den utstakade vägen, hålla sig till den och hoppas att man överlever. Att Ni kommer ut på andra sidan.

Här gäller det överlevnad. Här gäller det att göra det bästa tänkbara så att hjärtebarnet överlever, att hon också kommer ut på andra sidan med tron på människorna i behåll.

Ingen, INGEN ska beskylla dig för något annat.

Jag följer er på den vägen, den goda omtänksamma vägen, den enda väg som erbjuds er just nu. Mot det okända, mot det nya.

Styrkekramar.

/Lena

Anonym sa...

Tack för dina rader hos mig.
Kommentaren du skrev om - SÅ DUMT !
Förmodligen så är den annonym bara det talar ju för sig självt. FEGHET ! Att inte kunna stå rakryggad för sin åsikt. Vem är det som inte törs komma fram bakom istapparna egentligen ???
Förmodligen är det en människa som har åkt genom en räkmacka genom livet med stora skygglappar och knappast har någon empati för andra människor. Självupptagen skulle jag också kunna tro och bortskämd också.
Elisabeth ödsla inte tid och kraft åt såna människor dom är inte värd dig.Lägg en sån kommentar i avfallskvarnen !! Det låter kanske elakt men jag blir så arg när jag få läsa sånt skitsnack.Den här personen förstår inte hur det känns helt enkelt, saknar den förmågan.Troligtvis ute efter sin egen bekräftelse.Ha en bra helg.
Många kramar min vän
ewa

Ancan sa...

Oj...
Förstår att du blev ledsen, men jag är säker på att personen menade väl, att du skulle inse att du är saknad...

Men om varit "bakom istapparna" själv så vet man också att "allt har sin tid" - man måste få sörja/bearbeta det svåra/saknade färdigt. Ingen annan kan tyvärr dra en ut i ljuset...

Lycka till, jag tänker på dig, och försöker förstå vad du går igenom, men givetvis kan ingen annan än du förstå det till fullo.

Eleonora sa...

Söta Elisabeth! Morgon igen - hoppas du fick sova gott. Ny dag och nya utmaningar, hela tiden. Men om du orkar kan du ju städa hela dagen (eftersom det är fredag)- det brukar få bort tankarna. Nu ska jag maila något gulligt till dig så du blir glad! Bästa kramen

Anonym sa...

Anonyma inlägg är alltid fega. Men kanske är det här inlägget ändå på sätt och vis ärligt. Kanske är det så den här personen upplever det. Att hon/han inte blir insläppt och blir missförstådd. Allt kan ju ses från två håll. Sen att insändaren helt klart saknar empati för din situation och dina prövningar är ju, som du själv skrivit någon gång, bara att beklaga. Den här helgen skall jag delta i ett helaingseminarium. Om det är OK för dig skickar jag gärna healing = varma tankar till dig. / Sylvia

Anonym sa...

Till personerna bakom denna kommentar vill jag säga: Vakna upp, ta steget in till Carolina och Elisabeth istället för att be dem att ta steget ut. Ingen väljer utanförskap. Ni finns i "det vackra". Visa dem det.

Till Elisabeth skickar jag en stor kram. Nalle

Anonym sa...

Hur kan man skriva på det här sättet, ge sken av att man känner dina innersta tankar och önskningar. Jag kan tänka mig att avsändaren är anonym! Det är bara anonyma och fega människor som vräker ur sig sånt här.

Din blogg och ditt utlämnande sätt att skriva om ditt liv, kan kanske vara jobbigt för en del att läsa, men om man inte gillar ditt sätt att skriva, så är det ju bara att låta bli att komma hit.

Man blir förvånad!!
Många kramar till dig Elisabeth!
/Ingrid

✿Ewa sa...

Dra på trissorna, vad är nu detta??

Om denna person verkligen saknar dig/er så hade den personen nog också förstått att -Här har det hänt en katastrof! -En viktig person finns men finns inte ändå!
- Livet är kaos, kris i stora mått. Det går inte över bara sådär.

Så som vi gjorde förr...det fungerar inte längre. Vi måste ses, höras umgås på ett annat sätt just nu. Ingen har de rätta redskapen när det blir en kris, men en stor hjälp är att fråga de nära och kära -vad kan jag göra för er? Inte tvärt om.

Goa söta fina Elisabeth! En stor och varm kram till Dig och Caroline ifrån en babbelmaja ;)

Bloggblad sa...

Jag förstår om du blev ledsen - fast ändå tror jag inte att det är skrivet för att såra. Jag tycker att det finns en omtänksam ton bakom - och det är ju så, att den som inte gått i någons mockasiner, vet inte hur det är... på riktigt.

Ändå tror jag att man till viss del har ett val när det gäller sina egna känslor. Jag har inte haft det så glassigt, det vet du, men har lärt mig stänga av ibland, och det mår jag bättre av, blir starkare och orkar mer. Och därmed har alla nytta av min avstängningsknapp. Men det har tagit rätt lång tid att hitta den.

Du kommer säkert att kunna se det positiva som finns i ditt liv, när du sörjt färdigt. Tiden är rätt bra på att läka sår.

fideli sa...

Herre gud, var min första tanken när jag läste den fula kommentaren. så lågt och så fullt av oförstånd. Inte väljer man att stå utanför, inte väljer man heller problem eller andra jobbiga saker som händer i livet...Jag vet hur det är, alltför väl, att tvingas överleva och att det där med liv får stå tillbaka och jag har också fått liknande kommentarer men det säger mer om den som kommenterar än om dig eller mig. Ibland stämmer de där orden; säg inget förrän du har gått i mina skor...samtidigt kan jag inte låta bli att undra och förvånas över dumheten som uppenbarligen finns hos många, bristen på hänsyn och tolerans, förståelse och inkännande...Det är inte lätt att slå det ifrån sig men jag hoppas du kan göra det, om inte nu så kanske snart. Vi är många här som både vet och förstår vad det vill säga att kämpa för att överleva...Kram/fideli

Anonym sa...

Den som inte har varit där du är nu vet INTE nånting om hur det är. Jag tycker att du är en så otroligt empatisk och varm människa.Du finns för din familj med både glädje och sorg!/STOR kram

Anette sa...

men gode värld,jag vet inte vad jag ska säga.
Flytta till Skåne så ska jag ta hand om er!

Kramar

Dubbelörn sa...

Elisabeth du vet vad jag tänker o känner...

Men jag måste ändå klämma in en kommentar här o hoppas denna anonyme läser här.

Att skriva en så infam kommentar som du anonyme gjort, säger enbart mer om dig som person, än om Elisabeth!

Det visar också att den personen aldrig varit med om ett trauma, en sorg på djupet, en smärta som blöder i åratal...

Jag har det!! Och jag vet vad jag pratar om och därmed vet jag att det Elisabeth går igenom är inget unikt.

Det är helt normalt, d v s helt normalt för alla dem som varit med om en sorg så smärtsam o så djup... Bara tanken på min får mig fortfarande att tappa andan av smärta... Och min sorg är ändå 13år bakom!!

Min familj o vänner fanns där för oss.

De hörde av sig trots att jag själv inte orkade el ens förmådde lyfta telefon. De fortsatte oavbrutet att ringa, komma förbi med blommor, med mat som de tillagat el goda bakverk. De åkte o handlade åt oss när vi själva inte orkade. I månader o t o m år!

De tog vår son med på resor, de tog honom med på utflykter, de köpte lite extra presenter till honom. De stod inte bredvid o iakttog utan de gav sonen all uppmärksamhet o omtanke som jag o min man inte förmådde.... mitt i sorgen o smärtan.

De fortsatte med detta inte bara just då när det hände, utan MÅNADER och ÅR efteråt!! Och fortfarande är det sonen som får hänga med på utflykter och äventyr o t o m utlandsresor.

Det här är äkta vänskap!!

Vill man göra något för någon annan så handlar det just om att GÖRA NÅGOT för någon annan! Inte att förvänta sig att få något tillbaka.

Sorgen som E o C genomlider är dessutom inte en vanlig sorg, en sorg som min. Ett avslut som man begraver o sedan sörjer.

Deras sorg är en sorg utan ett synligt slut. För den älskade mannen o pappan finns kvar... Skalet som är varmt o levande finns kvar. Men innehållet är borta...

Jag har inga problem med att föreställa mig den smärta o ångest som dottern känner o som E känner. Men så vet jag ju vad riktig smärta är, till skillnad fr dig du anonyme.

Eller så är det bara så tragiskt att du anonyme saknar all känsla för empati o det är faktiskt ännu mer tragiskt....

Den största o varmaste kramen till dig Elisabeth o din goaste dotter Carolina