... så var nytt bra. I en annan tid så var förändringar spännande och utvecklande.
Nu är det precis tvärtom.
Nu är nytt skrämmande. Nu är alla förändringar en förändring för mycket.
För allt det nya och förändrande blev till slut bara förluster.
"Kan det bli värre än så är"... brukade jag tänka i tiden förut... då, när det också fanns sorgliga saker som hände. "Nej, det kan det inte", brukade svaret eka inom mig... då.
Idag är det inte så.... nu är svaret på min egen fråga.... "ja, det kan det!" Det är den djupaste djupa rädslan för nya förluster som talar.... och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag är rädd för vad morgondagens möte ska leda till.
Men ändå.... hoppet är ju det sista som överger människan, säger man. Å lika djupt som rädslan sitter, så finns där också ett frö av hopp... hopp om en ny väg. En väg där nytt och förändringar betyder bra och spännande igen. En dag.... ett steg i taget.
Imorgon ska jag få utvärderingen från den försäkringsmedicinska utredningen som jag gjorde förra veckan, och som f-kassan beställt....
Jag hoppas det blir bra.
..........
Carolina har också ett viktig möte i morgon förmiddag. Hon ska träffa soc. För att få en kompiskontakt därifrån... någon att göra roliga saker tillsammans med. Hon behöver det. Sen kommer vi mest troligt att få någon form av familje/vuxenkontakt också. Sorgligt, men vi behöver det också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag var väldigt nöjd med min utredning och det stämde väldigt bra tyckte jag. Jag tror att det kommer att bli bra för dig också. Nya kontakter kan vara bra och början till något gott och jag håller alla tummar jag kan och skickar varmaste kramar till er.
Tack för de fina orden i min blogg.
Så har vi ställt oss samma fråga du och jag, om det kan bli värre och det kunde det ju bli tyvärr. Jag håller tummarna för dig...och jag vet också vad för många förluster gör med människor...hur rädslan bygger bo alldeles nära och väser i ens öra...Håll fast vid din styrka...du har den precis som jag men det innebär inte, som en del kan tro, att man inte faller,,,Kramar/fideli
Jag vet PRECIS vad du menar.
Jag tänkte likadant ett tag. "Nu kan det ju inte bli värre i alla fall" och så försökte man acceptera faktum. Sen blev det värre. Och värre. Och än värre... Jag lärde mig snabbt (och ofrivilligt)att det kan ALLTID bli värre. Ingen jättekul insikt.
Men man får försöka leva i nuet och inte tänka för mycket framåt.
Jag jobbar just nu på att acceptera att min pappa inte känner igen mig längre. Inte ens glimtar... Även om jag vetat att den dagen obevekligen skulle komma så är det jobbigt som f-n.
Men jag vet också - det KOMMER att bli värre innan det är slut.
Men man är ju maktlös och kan inget annat än att åka med i berg-och-dalbanan, vare sig man vill eller inte. Eller dalbana kanske det borde heta för det finns ju inte mycket till berg i livet med Alzheimers i fotspåren...
Jag skänker er många av mina varmaste tankar idag. Kram
Kl är 14.11 vet inte om du varit på ditt möte och dottern på sitt..men jag hoppas att dagen blir en dag med positiva resultat.
Klart att allt det nya skrämmer. Men bara så länge man inte prövat på vad det nu är. I ett ögonblick kan allting bli värre och rasa. Nu tror jag ju inte att det gör det för er, men den tanken finns nog litet hos var och en av oss. "Hur länge ska jag få ha det så här bra"? Men då finns ju hoppet där. Hoppet som säger att allt kommer att ordna sig med tiden och hoppet om att man ska bli lycklig och glad igen. Och det måste man ha om man ska kunna leva vidare. Hopp och tillförsikt.
Jag tror också att man måste bjuda till själv så mycket man bara orkar, inte vänta på att andra ska anstränga sig.
Oj vad jag tänker på er. De allra varmaste och goaste kramarna får ni båda från Eleonora
Skicka en kommentar