... precis densamma som fanns här samma tid förra året.
Då skrev jag...
"Något av det vackraste jag vet. En vacker vinterdag...
Än om jag tycker mig stå bakom istapparna nu, och se
det vackra därborta... där utanför.
Det som var..."
Så är det ju. Varje sekund. Han är med mig i varje
andetag jag andas. Men i varje andetag finns också
.... och så skulle jag skriva någe mer, men jag tappade
tråden.
Det är så det är med mycket nu... så många tappade
trådar av tänk som har svårt att knyta ihop.
Jag är trött...
Det är verkligen dags för en ny resa.... å jag måste erkänna
att jag är rädd.
Det skulle kännas tryggare att stå kvar här bakom
istapparna...
4 kommentarer:
Ofta är det inte hälften så farligt som man tror. Det är läskigt att kliva ut i det okända och lämna det vanda. Jag håller dig i handen. Kram
Så länge du själv väljer att inte ta steget,
Så länge du själv väljer att stå kvar bakom istapparna och vänta på att någon ska komma och dra ut dig till det vackra,
Så länge du själv väljer att mota bort alla, som försöker få ut dig med välvilja och med en önskan om att också du ska bli delaktig i det vackra som händer utanför istapparna,
Så länge du själv väljer att se negativt på vad andra försöker att göra för dig,
Så länge du själv väljer att vältra dig i självömkan,
Så länge du själv väljer att se allt som orättvist och beräknande från andra,
Så länge du själv väljer bort dina föräldrar och syskon,
Så länge du själv väljer att stå utanför gemenskap och kärlek
och
Så länge du själv väljer att stå i vägen för Carolina, från allt detta
Så länge varar din och er själv-valda utanförskänsla, för det är ingen, "här utanför" som aktivt arbetat för att du skulle få det så här.
Snälla Elisabet, vakna upp och ta steget ut. Ut hit till oss "i det vackra här utanför" för vi älskar dig och Carolina.
Hej vännen,
idag tänkte jag på dig lite mer än vanligt. Jag pratade i telefon med en kollega från Umeå och då gick tankarna till er.
Tack för kramen, den behövdes lite extra mycket idag.
Kramar
Till Anonym
Det är stora ord och hemska anklagelser du kommer med. De vittnar om brist på empati och människokännedom.
Vi är många som följt Elisabeth under hennes och hennes dotters svåra tid och vi känner inte igen henne i din beskrivning. Tvärtom!
Du kunde åtminstone ha anständigheten att stå för det du skriver eller, ännu hellre, inte skriva alls.
Skicka en kommentar