... finns bilden av en glad SE som ville vara rolig, och tog presentsnöret och satte det på huvudet. Med reflexbrickan tryggt fastsatt på tröjan.
Då när jag strök honom över armen, kinden, ryggen... lite sådär nu och då.... och det kändes sådär alldeles underbart vanligt och bara mitt... ställen där jag hade rört honom så så så många gånger förut.... kinden, håret, ryggen, tröjan, huden.... till och med den lilla finnen bakom örat kändes underbar att få ta på.
Allt tog jag med mig hem...
Igårkväll, när jag skulle sova, så var jag där igen... där på kalaset... strök honom över armen, kinden, ryggen.
Då kände jag doften.... hans doft. I ett djupt andetag, och fast än jag blundade, så visste jag att han satt här bredvid mig... så nära att jag visste att om jag bara lyfte på armen, och stack ut pekfingret, så skulle jag känna hans hud igen. Den som var min att få röra vid... då.
Jag somnade så... med hans doft.
Eller, vi somnade så... jag och SE.
..........
Idag är det lördag. Jag och Carolina ska gå på Myrorna. Idag måste alla bilder på en näthinna hållas på mattan... de kommer att följa med, men de får hålla sig i bakgrunden.
Vi firar Carolinas sportlov som börjar till veckan... och jag har lovat att vi ska gå på Coop och fika! Så får det bli...
Jag hade så gärna velat ge denna lilla kämparkajsa någe annat... en resa till Stockholm stod ju högt på hennes önskelista... men hon vet ju.... vi har inte råd nu... men jag har också sagt att man vet aldrig vad framtiden kommer med... vips så kommer nya vänner... nya förutsättningar... och vi kan åka ända till.... ja, Island kanske?
..........
Om jag vet att någon har det svårt, har jag något ansvar för det? Vilka kriterier är det som måste gälla för att jag ska känna att jag har ett ansvar för den människans väl och ve? Måste jag äga ett släktskap med den människan, eller måste jag känna att jag älskar henne för att kunna hjälpa?
För mig finns det ett enda kriterium.... att hon är en människa. Det är mitt ansvar. Jag har alltid sagt att om någon kommer och ber mig om hjälp, eller om jag vet och förstår att någon har det svårt, så spelar det ingen roll om det är någon jag älskar, hatar, är släkt med, kompis, inte känner etc etc.... kan jag hjälpa henne, då ska jag göra det. Det är en människa som behöver min hjälp... det räcker!
För vem är jag om jag inte gör det? Vem är jag om jag vet att någon behöver min hjälp, och jag väljer att inte ge den? Om jag hittar kryphål som försvarar mitt dåliga handlande... hade inte tid, annat var viktigare, inte mitt bord... osv osv. Vem är jag då?
Nu säger jag inte att man kan gå omkring med hela världens problem och sorger på sina axlar... med ett världssamvete för alla de som man faktiskt inte når, och kan hjälpa.
Men i det lilla.... här och nu... jag och du... den som knackar på din dörr... den som inte knackar men behöver dig ändå... där tror jag att vi kan välja.
Sen säger jag inte att det här är ett tänk som kommit sedan SE blev sjuk... jag har alltid haft det här tänket. Men tänket har aktualiserats, och vuxit sig starkare under den här tiden... då jag har knackat på så många dörrar.
En del har öppnat den på vid gavel (det är ju bara att läsa på min blogg), en del har öppnat den lite på glänt, men stängt igen den lika fort, och många har aldrig öppnat den alls.
Bitter? Ja, visst, det är bara att erkänna... så är det nog. Men jag har alltid haft svårt för att släppa sådant som jag inte kan förstå.... som det här med att inte vilja hjälpa.
För mig är det en gåta....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Så kloka ord och så sannat. Jag brukar säga att solidaritet börjar alltid på hemmaplan. Det finns dörrar jag har slutat knacka på men den som knackar på min är välkommen. Att hjälpa någon handlar så många gånger om att bara finnas, lyssna lite och bekräfta varandra. Det krävs så lite egentligen och betyder ju inte per automatik att man måste bära varandras sorger snarare lättar man ju på bördan och låter lite värma få komma fram. Allt handlar bara om att ta ett litet steg närmare varandra och när någon inte orkar så är det jag som kanske måste ta två steg, och hur svårt är det egentligen? Kram/fideli
så kloka tankar, men ibland får vi släppa fast vi inte vill, då vi inte kan hjälpa eller finnas för andra där vi inte behövs. Vi har redan gjort det vi kunnat och får gå vidare. Vänner är något man byter beroende av att vi är olika och har olika faser i livet är min erfarenhet. önskar dig en fin dag, och det var ett underbart inlägg om din kärlek till SE. KRAAAAAAM
Om någon har det svårt så har jag ett ansvar att hjälpa...men kanske på olika sätt beroende av vem det är. Ibland är man nära någon man knappt känner :), ibland är man långt ifrån någon som rent logiskt är en nära. Så födelningen av stöd och hjälp blir kanske inte på det sätt som vi tror, och det ger en tankar som tar tankekraft och energi....äsch det var bara lite tankestoff ifrån mig.
Kramar i massor!!
Mycket du skriver om denna gången och jag förstår att tankarna lever rövare i huvudet på dig. Det är fint att du minns din käre man så rart och mjukt. Han finns ju kvar här och din lär han vara för alltid. Men ändå finns han inte. Bra att du har fina minnen att plocka fram.
Stängda dörrar är trist, men dom finns nog i varje människas liv. I mitt finns det också några. Men dom har jag raderat bort - dom visade sig inte vara vänner med kvalitet.
Nu ska jag snart börja med min middag. Idag blir det lammfilé (hittade på Xpris pga kort datum) och pot.gratäng + sallad + rödvin. Förrätt ljummen chevre med hjortronsylt.Låter mer exklusivt än det var.
Trevlig helg och storkramen till er båda!
Jag förstår att du inte förstår. När man som du så gärna vill hjälpa andra så gör det ont när det inte besvaras av de som har möjlighet att hjälpa. Jag delar ditt "oförstående". Jag önskar att jag kunde hjälpa mer än att kommentera här... Kramar...
Försöker skriva här... men nää jag mailar istället ;).
Du vet hur jag känner :)
Stor varm omtankeskram
Visst ska vi hjälpa andra om vi kan. Det borde vara en mänsklig regel. Hjälpen kan bestå i att bara finns, lyssna men också att vara beredd på att hjälpen kanske inte tas emot av dem som vi vill hjälpa.
Men att vara en ständigt "utryckande" person till människor med problem, kan få följden av att man till slut inte ser sig själv. Och ser jag inte mig själv så kan jag inte hjälpa andra. Vi är människor alla, med olika behov och olika erfarenheter i bagaget. Med det i tanken tror jag det är lättare att närma sig andra människor om de ber om hjälp, eller att se andra människor då de mår dåligt.
Om man varit med om något tufft själv, så ser man oftast likheter. Man skall aldrig jämföra lidande, men förståelsen för känslan får man oavsett vad det är som händer.
Din kärlek till SE är så fin. Underbart att läsa om hans födelsedag, som för honom troligen var en mycket bra dag.
Kramar Nalle
Jag håller med dig om att kan har ett solidariskt ansvar att hjälpa - annars är man bara en liten lort (som Astrid Lindgren sa)
kramar, vännen...
Tack för dina fina ord på min blogg
Skicka en kommentar