tisdag 3 februari 2009

Om jag är tyst...

... med mitt skrivande nu, så är det för att jag inte vågar skriva så högt. I det nya nuet som ännu befinner sig i sin linda, i en beslutsprocess som måste levas nu, så gäller det att skriva med små bokstäver.... då styrkan ligger i att inte lova sig själv för mycket.

Men från och med i dag så ska JAG lära mig att använda den styrka som gavs mig.... och använda den för MIG, eller rättare sagt för mig, Carolina och Sven-Erik.

Jag måste lära mig att se världen med nya ögon. Jag måste lära mig att vända mig bort från sådant som inte vill ge mig förutsättningar att komma vidare. Jag måste lära mig att tro på att jag har samma rättigheter till lycka och kärlek. Det är det viktiga... varför skulle jag nöja mig med något mindre?

Kanske går det med myrsteg i beslutsprocessen just nu... för ännu finns det mycket som måste formateras om. Kanske blir det smärre bakslag i processen. Men det gör ingenting... för det spirar där ändå... tänket. Tänket och beslutsamheten mot ett nytt liv... att på alldeles egna ben ta mig och min lilla familj framåt till "en ny lycka runt hörnet". Å så länge målet finns....!

SE:s lilla värld... och min stora stora sorg, har en längre tid tvingats vara bortkopplad. Det var tvunget, illa tvunget, då livet kom med större sorger. Men det gör ingenting, har jag bestämt. Å kanske måste det få vara så ännu en tid.... just nu. Men vår kärlek är, och har alltid varit, det band som varken den minsta eller största sax i livet kan klippa sönder.... så som nu en sjukdom. Vi äger bandet för evigt.... och sen också!

Jag säger inte att det blir lätt.... jag säger att det går.
Jag säger att nu ska jag gå ut med Pontus P... och sen ska jag städa skafferiet.
Jag säger att jag ska tro på mig.... ensam är inte farligt.



(Men jag skrev tyst.... för man är ännu en mycket försiktig general...!)

8 kommentarer:

mossfolk sa...

Härligt!
Fast små myrsteg framåt har du ju tagit under lååång tid, det märks bara inte förrän man når ett sådant här delmål. Och bakslag blir det, men förhoppningsvis färre och allt kortare stunder.
Du fixar det, det är jag alldeles övertygad om! Nu är du ju dessutom en bra bit på väg.
Största kramen till dig och Carolina!

Anonym sa...

Bra! Nu kommer din inre styrka fram och det är bra för både dig och framförallt Carolina!!! Jag levde ensam med min dotter i många år och det var lite jobbigt ibland men mest en inspirerande.Jag tror att vi båda växte som personer, min dotter har blivit väldigt stark och jag vet att hon kommer att klara sig bra i livet.
Din Carolina kommer nog att bli en stark person med goda egenskaper som empati och ödmjukhet.
Du kommer att klara av det här!!
Många styrkekramar
Karin

Vida sa...

Önskar dig all lycka till och är med dig i tanken.

Varm kram från Liv

Anonym sa...

Du har verktygen.Du måste lära dig att varsamt använda dem och ingen blir "duktig" med desamma.Du har rätt att ta dig tid för att det ska bli starkt och bra sedan.
Det är så lätt att ge andra råd men jag avstår.Du har så sunda insikter själv och just detta gör att jag tror på dig och din förmåga att hantera det svåra i ditt liv.Du behöver tiden till att just komma vidare i dina myrsteg.
Glöm inte bort att be om hjälp i stort eller smått.
Kram ewa

Isabelle sa...

Heja dig!
Låter som du håller på att rita en ny karta (om du minns mailet).
Du kan! Det vet jag.
Mängder av omtanke till dig vännen.
Stor kram!!

Anonym sa...

Jättebra!
Nu står du på toppen av tröskeln. Du kommer inte ramla bak. Det vet jag. När du sätter foten över på det nya livet, då står du där stark och beredd. Men bara du vet när steget skall tas.
Kramar Nalle

Gisan sa...

Åh kära du så mycket jag läser mellan dina rader... Tankar och kramar kommer i mängder här...

Annela sa...

Kära vän,
du har en utmärkelse att hämta hos mig.
kramar från mig.