... nu ljuger du ju!" Sa hon alldeles nyss. När jag läste upp vad jag tänkte publicera.
"Ska du bara skriva att... åh, vad det går bra... vad vi fixar det här... och om hur vi försöker göra mys och vara starka... va... jag tycker du ska skriva om sanningen i stället... om varför vi måste försöka och försöka hela tiden, och hur... ja, jävliga de har varit... rakt upp och ner"! Sa hon också.
"Ja, men Carolina... jag måste tänka lite längre än så... jag måste vara beredd att ta konsekvenserna av det jag skriver då också" svarade jag.
"Hurdå... menar du?" frågade hon.
"Ja, om jag skriver precis som det är... hur det har varit... så kanske det inte finns någon väg tillbaka sen" svarade jag.
"Vadå ingen väg tillbaka...vi kämpar ju varenda dag?" frågade hon. Lite frustrerad.
"Ska jag berätta för hela världen om hur vi har det.... tycker du det... du vet vad jag brukar säga... att bara för att någon har varit dum, så ska inte jag vara dummare... men skriver jag hur det egentligen är.... " hann jag bara säga innan hon avbröt mig.
"Men mamma.... var ärlig! Det säger du till mig jämt.... och tänk om det finns någon annan som läser det här... och som har det precis som vi... då kanske den personen får det lite lättare, om hon vet att det finns fler som har det så....!"
Hon är sårad. Lite för mycket... och lite för länge nu. Men hon är bara 18 år, och i den världen ligger ännu ett ganska outvecklat vidvinkelseende för rätt och fel. Antingen så är det rätt, eller så är det fel. Inga gråzoner eller konsekvensbeskrivningar som visas med kristallklar effekt... de kommer med åren. Förhoppningsvis!
Men egentligen så har hon ju rätt.... kan det bli så mycket värre än så här?
Ett beslut har jag tagit. Imorgon ska jag ta kontakt med sociala. Vi behöver fler omkring oss. En stöd-, eller kontaktfamilj kanske...
På onsdag ska jag på avstämningsmöte med f-kassan. Då ska jag berätta om nya förluster.... och nu får de komma med något konkret!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det är rent ut sagt för j-ligt att ni ska behöva ha det så. Men jag känner igen det - folk som försvinner när de verkligen behövs.
Det låter som om du fattat ett klokt beslut. Man behöver folk omkring sig att diskutera med och ha som bollplank. Det avlastar.
Kramar, vännen...
Möte med f-kassan... stackare. Den i min närhet som har såna möten, har inga goda erfarenheter därifrån...
Tycker att du skall skriva precis som det är och strunta i andra som inte tycker likadant.
Din blogg är inte gnällig den är sann utan något förskönande och så skall en intressant blogg va.
Jag önskar er allt gott
Kram vännen
Heja Elisabeth! Heja Carolina.
Jag tycker precis som Carolina gör.
Det finns alltid en väg tillbaka om man är ärlig. Skriv precis så som det är. Varför ska du försköna er vardag?
En utmärkt idé att ta kontakt med sociala och fråga om det inte finns någon som vill vara stöd- eller kontaktfamilj. Eller en person. Behöver kanske inte vara en familj.En ensam person kanske kan ge betydligt mer stöd än alla de tillsammans gjort som du och Carolina förlorat.
Försköna aldrig orden som är dina egna, då förminskar du dig själv.
Kramar Nalle
Jag är lite dålig på att läsa mellan rader...tyvärr, men såpass förstår jag att ni har det väldigt tufft i er tillvaro.
Vad det beror på, om det är människors svek, ekonomiskt jobbiga omständigheter eller vad det än må vara så tycker jag du gör rätt som bestämmer dig för att göra vad du kan för att reda upp situationen.
Jag önskar dig lycka till imorgon, tror du behöver det. Hoppas det går bra.
Kramar
Stå på dig.
Varm styrkekram till dig och Carolina.
Liv
Åh fina du, din dotter är klok och så rätt hon har. Inte skyla över, inte dölja, skriv livet som det är och ja så rätt hon har...det hjälper för sådana som mig, att veta att jag inte är ensam om svårigheter, ledsnad, kamp och förtvivlans hopplöshet. Vägen ut eller fram kommer aldrig genom tystnad eller förskönande ord. Det är inte dumt, sedan förstår jag att man inte vill, eller orkar skriva, berätta allt. Skammen man bär på, inte för egen del men för dom som sviker, som är oärliga och som lurar. Den skammen är inte rolig för det känns som om den färgar av sig på en själv. Stolt ska du vara över din kloka dotter och stolt ska du vara över dig själv för allt du gör och allt du klarar och orkar. Jag vet hur det sliter och jag vet hur det smärtar.
Varm kram till dig/fideli
Jag håller med Carolina. Skriv som det är. Att vara ärlig är inte samma som att sänka sig till de "dummas" nivå. Du skriver ju bara som det är om du berättar hur ni har det. Den enda som ska vara den stoppar är ju Carolina eftersom det är dig och henne det handlar om. Men hon vill ju att du ska vara ärlig så skriv så tangenterna glöder om du behöver. Stora stöttande kramar...
Jag känner så mycket kämparanda och jävlaranamma i ditt inlägg. Du är så fantastisk! Jag står bakom dig och stöttar dig och hejar på dig, vilken väg du än beslutar dig för att gå. Stora kramar!!
Jag tycker du har en klok dotter, hon har ju så rätt i det hon säger tycker jag. Håller med henne att det kanske är andra som läser och får hjälp av det su skriver
Skicka en kommentar