fredag 13 februari 2009

Hoppet och jackan...

... drömde jag om inatt. En riktig mardröm. Men den måste ha velat säga mig någe... för känslan ligger och pyr olustigt inom mig nu.

Jag drömde... hur jag gick omkring i en stora affär, som på insidan såg ut som vilken prylaffär som helst, men på utsidan, och det vissste jag i drömmen, så låg affären inrymd i Muminhuset. (Det hus som följt mig i mina drömmar i många år... det runda, blåa, och med många fönster.)
I denna affär, som också var fylld med folk, så gick jag omkring och letade efter någonting vitt att hänga på väggen...
Till slut hittade jag en vit hängare som såg ut som en avlång katt, och jag stod och beundrade den, och undrade hur den skulle passa på min vägg. Då kom en expedit i vit rock fram till mig... och vad hon sa, det minns jag inte... jag minns bara hur ledsen jag blev över vad hon sagt, och lade tillbaka den avlånga katten.
Det skulle inte bli någon vit katt... och med den insikten i drömmen så gav jag bara upp!
Helt plötsligt så stod jag längtst ut på en läktare, fortfarande inne i affären, men nu på andra våningen. Nedanför mig så gick fortfarande folk omkring och tittade på precis samma saker som jag hade gjort en stund tidigare...
"Men så skönt att hoppa... nu lämnar jag bara allt... ", tänkte jag. Känslan var underbar... så skönt att hoppa och bara slippa alltihopa. Och jag hoppade.... eller nästan flög. (I drömmen var känslan det slutgiltiga hoppet... inte en tanke till att det kanske bara var fem meter nedanför mig... och att jag kanske, och mest troligt, skulle skada mig illa istället!)

Men jag vaknade på golvet där i butiken... låg där bland alla människor som bara fortsatte att gå runt i butiken.
Så kom en läkare... en kvinnlig läkare i vit rock... och satte sig bredvid mig. Jag vet att hon kom för att rädda mig. Men jag var inte orolig för om jag har skadat mig på någe sätt... jag var mer orolig för annat...
"Jag måste ha väskan med mig... var är den?.... och nycklarna... dom måste också finnas här... och Pontus P... jag måste gå hem till honom... Carolina ska ha skjuts... " så höll jag på. Oroligt... halvsatte mig upp, och ryckte henne i rocken.
Men hon lugnade mig och sa att hon tänkt på allt...

Då blev jag lugn. Då lade jag mig ner igen... andades ut... allting skulle ordna sig!
Så strök jag med handen över magen... på den lila blusen (någon sådan har jag inte i verkligheten...) och kände... INGEN JACKA!!

Jag hade tappat jackan!!!
Den totala och slutgiltiga fasan som kom... jag hade tappat jackan!!

Då vaknade jag... för den förlusten var min yttersta rädsla.

Då tände jag lampan... och låg vaken länge.

..........

Den här drömmen var viktig för mig... varför vet jag inte. Därför skrev jag ner den nu...

1 kommentar:

Gisan sa...

Bra att du skrev ner den. Kanske kommer det en insikt ur den senare. Om inte annat så kan vara skönt att få jobbiga drömmar på pränt. Kramar...