Trettondagsafton...

... blev en viktig dag för oss. En av de viktigaste på länge.... för den fylldes nästan helt med det där braa som livet också ska bjuda på. Det där braa som vi inte sett så mycket av på ganska lång tid nu.... men som vi alla behöver för att bära när de svåra stunderna kommer.

Det braa ser olika ut hos olika människor. För en del kanske det är en resa till Bahamas som blir det braa... för någon annan är det kanske att kunna stiga upp ur sängen varje morgon... eller att hitta en ny vänskap... eller vinna en miljon... eller att se solen... eller att.... ja, det finns lika mycket olika bra som det finns människor... det viktiga är att ta till sig det braa... se det... göra det till sitt... och glädjas åt det när det kommer.
För det är som sagt, det som bär när de svåra stunderna kommer....

..........

Carolina hade en heldag med sin kompis V på stan. De hade suttit på biblioteket och pratat länge... de hade varit och ätit kycklingsallad på Sandys... de hade varit och tittat på rean på HM... och de hade druckit kaffe latte på bibblan.
Å hem kom en kvitterfågel... "mamma, det här var det bästa... jag har haft det superkul... å vi pratade om allt... å vi ska ses igen... å hon sa det... och det... och jag tyckte det... och salladen var helt perfekt... å jag lånade en bok... å vad de hade mycket snyggt på rean... å hon var så snygg i håret... å det känns som om jag hittade tillbaka lite... sådär som förut... mamma, det här var den bästa dagen på länge... jag känner mig... ja, lycklig faktiskt!"
Sa hon leende.... och jag såg den. Lyckan.
Å än om jag fick lite skoskav i öronen.... så blev hennes lycka också min.

.....

"Nä, det måste finnas fler än jag som sitter ensam ikväll...!"
Så hade hon tänkt. En av dem som gör samma resa som jag...
Så ringde hon igår och bjöd hem mig, och några fler.... "ja, det blir inget märkvärdigt... lite paj och så... få lite trevligt en stund... slippa vara ensam en "afton" till... sa hon när hon ringde.

Å inte vet jag riktigt om vi har samma tänk om vad som är märkvärdigt eller inte... men för mig var det en storslagen fest, att komma till detta fantastiska buffébord som hon hade dukat upp.
Så himla trevligt det var... och så där bara vanligt underbart roligt... att komma bort... prata om 50-talsprylar och berätta reseminnen.
Visst pratade vi om den sorg som drabbat oss... för så är det... bara att berätta om ett inköp av något som man gjorde tillsammans för några år sedan... leder ju direkt till det påtagliga och ensamma nuet. Allting förvandlat till smärtsamma minnen...

Men.... och som jag sa till henne, när vi sedan skulle åka..."tack snälla snälla... jag behövde verkligen det här... !"

Så sorg eller inte.... det här ska bli ett av mina bästa minnen. Den braaste dagen på länge...