... är intryckt. Läste lite i min dagbok från 2006 nu på morgonen. Från en vardag med mycket kaos, mycket SE, mycket människor.... och mycket ensamhet. Allt borta nu... förutom ensamheten. Den är värre. Nu är den konkret och fysisk. Nu är vi bara två. Å just nu är jag bara en....
Hela denna resa fram till idag. Sjukdomsresan. När den nu började... egentligen.
Overklighetsknappen är intryckt... så intryckt att jag inte ens vet hur jag ska skriva om den.
För det känns som om allt förlorades med en fingerknäppning... mitt liv. Trots att SE bar sin sjukdom i många år innan vi fick diagnosen... mitt liv. Trots att vi såg tecken på att allt inte stod rätt till... mitt liv.
Nu är mitt liv borta. Nu är mitt liv här. Nu är mitt liv ett nytt liv...
Som sagt... overklighetsknappen är intryckt.
..........
Städade bort lite jul igår. Allt förutom julgranen och adventsljusstakarna. Inte med någon åh-vad-jätte-kul-känsla... utan mer med för-att-jag-måste-känsla. Men det kändes skönt att jag fick någe gjort iallafall...
Tog mig lite fika mitt i städet. Å mitt i ett kycklingrecept, som jag satt och läste i en skvallertidning som jag fått av mamma, så... ja, då kom det. Bara så där. Som en stor våg som bara bestämt sig för att rulla in just då. Från ingenstans. Stort och starkt. Gråten...
Mitt i ett kycklingrecept?
Känslan av den stora hotande sorgen... den som bär allt som förlorats... den som bär allt jag saknar nu... och den som bär insikten om att jag aldrig aldrig någonsin kan få det tillbaka igen.
Jag satt där en bra stund...
"Elisabeth, nu får du skärpa till dig"... tänkte jag. Sen svalde jag bort alltihopa och hämtade skurbyttan. Jag bor ju här nu...
Tog en promenad bort till Coop Nära och handlade. Men det är märkligt.... så fort jag går dit så verkar det som om alla par i Umeå har bestämt sig för att handla precis då, och där!
För jag ser dem på en gång... två som delar något. Två som delar på maten. Två som delar ett liv. Två som i ett han och en hon...
Jag vet att jag ser fel... jag ser egentligen bara min egen saknad. Jag vet det.
Carolina kom hem och vi fikade som vanligt tillsammans. Hon berättade om sin dag... första dagen efter lovet. En mysig, och viktig stund som vanligt...
Kvällen blev bara en trött historia vid teven.
Inatt sov jag med lampan tänd igen... dessa mardrömmar tar knäcken på mig. Dom har förföljt mig i flera år nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Varmaste tankar varmaste kramar!
Tack för hälsningen hos mig. Tänkte titta in och lämna dig en kram. Hoppas att du får en bra dag.
Bra dagar måste få finnas för att man ska orka de som inte är bra. Kram kram
Ja, overklighetskänslor kan jag också få ibland,man bara fattar inte att det är sant,,,saker och ting - det känns som om man är i ett vacum.
Ofattbart.
Men jag tänker på dig,,,och tror att du kommer att få mindre och mindre av den känslan,,,och få mer och mer känsla av närvaro.
Kramar i miljoner
Tittar in för att ge dig en jättestor och varm kram. Skulle vilja föreslå en promenad i det fina vädret och en fika på det. Men det tar vi sen :). Eller hur!
Kramkram
Men visst är det skönt när man kan drömma sig bort...
Kramar Elzie
hej. jag är en tjej på 24 år som har läst lite på din blogg, upplever en liknande situation i mitt liv, min pappa har alzheimer och har nu inte så långt kvar nu.
skönt att läsa att det finns fler människor med samma tankar och funderingar kring den här sjukdomen.
några tårar rann ner för min kind för det här helvetet vi upplever som kallas livet...
Jag hoppas att Dina mardrömmar blir färre och färre och att Dina fina drömmar kommer oftare och oftare.
Storkramen från mig.
har ju ingen aning om hur du lever men:
är det kanske dags att börja arbeta lite nu?
kan ju vara skönt att gå iväg på dagarna.
menar bara väl
Skicka en kommentar