(Tillsammans sommaren 2005 eller 2006)
... har Carolina pratat om idag. På skolan. De hade fått i uppgift att skriva en uppsats i ämnet. Hon valde att berätta om sin pappa. Utan manus, men så nervös, så hade hon gått fram och berättat om sin syn på livet och döden. Om sin resa. Om henne och pappa....
"Tänk er att ni går ut genom er ytterdörr... stänger igen den... och sen vänder ni er om och går in igen... bara för att finna att ingenting av det ni lämnade finns kvar... allt är borta... " hade hon börjat sin berättelse. Sen hade hon i fem minuter berättat om den resa som hon tvingats göra under de senaste åren... om hur hennes relation till sin pappa alltmer förändrades... lite om hur han förändrades... lite om demens i allmänhet... om när han till slut inte kunde bo hemma längre..och hon hade avslutat berättelsen med... "tänk er att ni står framför er pappa och han undrar vem ni är.... det är därför jag säger att min pappa inte finns längre... han skulle ju ha vetat...."
Det hade blivit alldeles tyst i klassen. Hon berättade sen hur rädd hon var... "gud, nu kommer det... hur ska dom ta det?" hade hon tänkt. När hon satt sig ner så fick hon applåder... men det var nog inte det hon väntade på. Inte förrän en av hennes klasskompisar sträckte sig över bänken, strök henne över armen, och han sa: "Starkt jobbat, Carro!", då hade hon känt "Yes! Det gick bra...!" Sen kom det fler klasskompisar som hade tyckt samma sak...
Hon var stolt när hon kom hem. Stolt över att ha klarat av det... och lättad över att hon nu äntligen vågat berätta om sin pappas sjukdom.
Jag är oerhört stolt över hur modig hon var. Å så oändligt tacksam över att hennes klasskompisar gav henne det stöd som hon behövde... och som hon varit så rädd för att inte få!
Å kanske kan hennes svåra och sorgliga resa bli något som avdramatiseras och vågas prata lite mer öppet om... å kanske inte bara hennes resa... det kan finnas fler som har det svårt, och behöver få berätta. Behöver få berätta... bli hörda.... det i sig kan bli det ljus som bär dem vidare i livet. Jag tror så...
.........
Jag var på promenad till mamma och pappa idag... men de var inte hemma. Det får bli en annan dag...
21 kommentarer:
Vilken lättnad det måste ha varit för henne och vad modig hon är. Nu kanske föler klasskamrater vågar närma sig henne, när de vet hur det är.
Kramar till er båda
Annela
jag blir alldeles tårögd av att läsa det här! Förmodligen har hon öppnat en dörr för de andra... att våga berätta om hur det verkligen är.
Modigt!
Vilket mod! Hon gör en skillnad genom att berätta.. då ökar förståelsen. Men man ska ju bara göra det om man är redo.
Momo eller kampen om tiden är en barnbok och ett äventyr om Momo som ger sig in i kampen mot tidstjuvarna som tar all vår tid, glädje och energi.
Mr Hora är en person hon möter under äventyret och självklart får du kopiera.
Varm kram från Liv
Hon var modig! Jättefint att hon berättade, vem vet vem som kommer bli drabbad nästa gång. Er historia gör att andra vågar prata. Dom hittar nya mediciner varje dag så kanske jag slipper det... vem vet...inte jag. Kram på dig!
Så fantastiskt att få läsa detta.
Så fantastiskt bra att Carolina gjorde detta mycket viktiga.
Det är nu ni båda fått fast punkt under fötterna och kan "sparka ifrån" för att komma uppåt igen.
Kramar till er båda, särskilt till Carolina.
Jag blir riktigt lättad när jag läser att Carolina har vågat ta steget och berätta hur det är med pappa.
Nu är det gjort, de vet och hon vet, ni vet alla hur det är och vardagslivet kommer att bli lite lättare. I alla fall Carolinas vardagsliv i skolan.
Det var starkt gjort av henne och du har all anledning att vara stolt över din fina flicka!
kramar
Oerhört starkt gjort. Mycket bra.
I o m att hon berättade allt så öppet och fint, så gjorde hon sig själv en stor tjänst. Hon bekräftade för sig själv hur det har varit och är, samtidigt som hon visade de andra hur det är/har varit att leva det liv som hon gör nu. Det var starkt gjort.
Du ska vara stolt över henne (vilket jag ju vet att du är). Hon kommer att gå långt.
Måste kännas skönt för henne. Nu kommer hon säkerligen få det stöd som hon kanske saknat av kamraterna.
Kramar Nalle
JÄTTEBRA jobbat Carolina!
Kram
från Eva
Jag tror hon brås på dig, din dotter...
Så starkt och bra gjort av carolina. Att sedan få den bekräftelse från klasskamraterna måste kännas otroligt skönt. Hon kommer att klara det här hon har redskapen att sätta ord på sina känslor precis som sin mamma. Ni har den fantastiska styrkan båda två. Önskar dig och Carolina allt gott/Många kramar från Tussegumman
Ja, starkt jobbat Carolina! Vilken tjej!, vilket berg hon nu har kommit över. Varje steg varje dag är ett steg mot något som känns bättre...som får andra att förstå och som även får andra att våga berätta sitt.
Hennes inledning låter som början på hennes bok om när "pappa försvann, men ändå gick att krama om"
*Jättekramar till er båda*
Vilken oerhört stark, modig och fin dotter du har! Jag blir imponerad över Carolinas mognad och hennes mod! Och vad skönt att hennes berättelse mottogs så bra av hennes klasskompisar!
Du har all anledning att väldigt stolt över henne!
Stor varm kram både till dig och Carolina!
Tack Elisabeth att jag får vara din vän, vet du många gånger ger du mej styrka till mycket...tänker på dej och bara vet att man kan klara det fast det är ett h-vete många gånger...du orkar alltid ge styrka fast du har det jobbigt själv.
Tack för att du finns min vän, som vanligt den där jätte kramen/kicki
Jag grät när jag läste ditt inlägg, så starkt och så vackert. Säkert en lättnad för C nu efteråt, att slippa förklara och veta att alla nu vet. Kanske också en tankeställare för kompisarna, att se på sina föräldrar (el andra människor) med andra ögon. Vi vet aldrig hur länge vi har varann!
Jättekram och Var stolt över din duktiga tjej!
Åh som mina tårar rinner!! Hon är så stark Carro, som jag beundrar henne. Jag tror även att det var skönt för henne, nu behöver ingen längre undra och viska.
Men vad jag blev tagen av det du berättade
kram C
Får tårar i ögonen av hennes mod! Så fint att hon orkade dela med sig, och så skönt för henne med allt stöd! Varmaste kramar till er båda!
Åh så underbart att höra!!! Oj vad starkt gjort av Carilina,, vilken tjej,,och vilken respons hon fick :-) Det måste vara en stor tung sten som ramlat från hennes och din bröstkorg nu :-)
Härligt!!!
Kramar i massor.
Vilken modig dotter du har! Så starkt och fint gjort. Kanske några har undrat och nu har dom fått veta! Känner att jag får svårt att svälja här...Ge din flicka en mkt stor kram i från mej!
Så otroligt starkt gjort av Carolina, och vilket stort steg för henne i bearbetningen av den stora sorgen över att förlora sin pappa på det sätt som hon ju faktiskt gör.
Jag är övertygad om att det här stärker både henne och dig. Jag förstår att du är stolt, även om anledningen till hennes anförande är så otroligt sorglig... Ni finns båda i mina tankar och förböner!
Wow vilken tjej. Vilken styrka och vilket mod. Och också vilken glädje att hennes klasskamrater har mod, mognad och styrka att ta emot hennes livsberättelse. Det är stort. Bamsekram till er båda.
Håller med alla andra som skrivit tidigare.
Och jag är också rörd till tårar över modet.
Och jag tänker att det är något som mognat fram.
Skicka en kommentar