Bubblorna i glaset...

... satt jag och studerade i natt. Efter tolvslaget. Då när tvhjältar och pangpang liksom gjort sitt... Carolina hade gått och lagt sig... Pontus P låg klistrad vid mina fötter... och det nya årets födelse hade ringts in för länge sedan.. då fastnade blicken på bubblorna av det som fanns kvar i det höga ciderglaset.

Vad lite förundrad jag blev... bubblorna steg fortfarande!

Bubblorna som slogs ner i glaset för så länge sedan... då, i det gamla året.... de steg för fullt... upp till ytan... här i det nya året.

Med vilken kraft då...?

Jag ska bevara den bilden.... av bubblorna som steg.... upp mot det nya året... mot ytan.

Hoppet.

..........

Carolina och jag firade in det nya året tillsammans. Bara vi.
Mamma hade ringt och ville bjuda på middag... men någonstans så kände både jag och Carolina att vi ville ha den här dagen, och kvällen, tillsammans med bara vi.... vi ville göra den så festlig vi bara kunde.... för oss... till oss.
Vi dukade fint, med vackra underlägg, höga glas och fina servetter.
Vi tände ljus och tog fram de vita tallrikarna.
Vi åt fläskfilé med potatisgratäng, och pannacotta till efterrätt.
Vi satt länge där vid middagsbordet, och bara njöt av nuet.

Vi jämförde. Ja, visst gjorde vi det. Vi jämförde hur nyårsaftnarna sett ut de senaste åren... jämfört med den vi hade nu. Det är viktigt att prata om det... det svåra... att i små glimtar få
minnas. Inte stoppa undan.
Därför att? Därför att ju mer vi pratar om det som drabbade oss... SE:s sjukdom... konsekvenserna av det.... så kan vi också förstå att det var precis vad det var... konsekvenser av en sjukdom. Inte något illa eller ont som någon bara hittat på... och aldrig av en människa som hellre hade döden dött än att skada oss på minsta vis.
Det är inte alldeles självklart att kunna förstå det.... inte än... vi har fortfarande svårt... mycket svårt... att acceptera SE:s sjukdom... och förstå hur den slog emot honom! Kanske gör vi det aldrig fullt ut... men jag tror på just det, att vi genom att prata om det, kan hitta alltmer av den förståelse vi behöver. Jag tror så...

Men vi pratade också om de lyckliga nyårsaftnarna. Carolina mindes när pappa sköt upp raketer på gården i Holmträsk, och hon och hennes kusin Sara hade stått och viftat med tomtebloss. Hon minns också ett nyår när hon trodde att huset skulle "bombas upp"! Då pappa och hon sprungit ut på gatan, hur kallt det var, och hur de stått där, hon och SE, bara för att kunna se alla raketer. Mamma hade stått kvar i fönstret...
Det var år 2000. Carolina skulle fylla 9...

Så.... med många minnen... men ändå här och nu, så skålade sen jag och Carolina in det nya året. Men vemodig känsla kändes det att stå där vid fönstret... höra Jan Malmsjö läsa nyårsklockor i bakgrunden... se raketerna explodera mot himlen... och vara bara vi två.

Men som sagt... hoppet.

..........

Hade ju egentligen andra planer för den här dagen... också. Jag hade ju tänkt att vi skulle åka ut till SE. Men det blev inte så.... man måste vara stark, så himla himla stark då. Idag behövde jag min styrka, den styrka som inte alls är så mycket att skryta över, den behövde jag till mig och Carolina. Det skulle ju bli en festlig dag...
Å jag vet att SE förstår.... jag vet att han skulle ha sagt "ta hand om Carolina först", om hans hjärta bara hade kunnat tala. (Men det är svårt att skriva om det ändå... utan att vilja börja gråta... för det dåliga samvetet flyttade in här för länge sen... då när han for. Åhh, så svårt det är att känna om det nu...)

Men jag ringde och pratade med honom en bra stund. Men jag pratade även med hans kontaktperson där på Tomtebo. Annars hade jag ju inte fått veta att han var så fin idag, att han hade på sig sin blålila fina skjorta med mörklila slips till. Annars hade jag ju inte fått veta att de hade fått nyårsfika med likör till kaffet tidigare. Annars hade jag ju inte fått veta att de skulle duka upp en fin nyårsmiddag snart med vin till maten.
Annars skulle jag ju inte fått veta hur bra han mådde idag....

Fast det hörde jag ju själv också. Han var precis som vanligt... skrattade åt det mesta som jag berättade... och knorrade över att han var hungrig!
Vi pratade länge om vädret.
Jag valde att inget säga om att det var nyårsafton idag. Rädd för att han kanske skulle hitta en liten tråd av minnen... höra min röst, kanske minnas en annan nyårsafton... sakna... undra... eller kanske bli ledsen.
Jag vågade inte ens önska honom ett gott nytt år....

Men jag sa att jag skulle komma och hälsa på honom till helgen.... "ja, gör gärna det" svarade han lite så där som om han pratade med vem som helst.

Så jag säger gott nytt år här istället... skickar den i tanken till min lilla gubbe. Det är svårt att bara kunna göra det här..

"Gott Nytt År, min lilla gubbe..." till dig och mig och Carolina.