onsdag 1 oktober 2008

Jag ska skriva så...

... och just det... det måste jag komma ihåg... det är viktigt... vill minnas just det... måste skriva ner det som känns som en enda stor röra i huvudet på mig... allt det som har varit... allt det som är nu... och allt det som ska bli nytt... så vill jag skriva!

Men så sitter jag här, med fingrarna på tangenterna, och viljan, och det viktiga skrivet, går inte alls att omsätta ner i fingrarna... utan blir bara trögt och jobbigt istället. Så är det just nu...

Det finns så mycket viktigt att skriva. Jag tycker det. Om att vara anhörig... om att älska... om Alzheimer... om sorg... och om hur livet tog andra vägar, än jag hade tänkt mig. Viktigt.
Av många anledningar. En viktig anledning, och som jag lärt mig av min vän Gisan, är "Pay it forward"... kan någe enda som jag skriver vara ett stöd för någon annan, så har jag lyckats få ge tillbaka lite av det så helt fantastiskt underbara stöd jag mött från er... era varma, stöttande och omtänksamma kommentarer och handlingar! DET är nästan viktigast... att kunna hjälpa varandra! Vara en vän...

Men just nu orkar jag inte skriva någe mer... har varit på avstämningsmöte med f-kassan och läkaren idag. Så jag är trött... helt tom... men jag ska skriva om mötet sen.

Sov gott... och tack för att just du finns! Tack ödmjukt...

5 kommentarer:

Cicilia sa...

Hej faster bettan! Du skall veta att både jag och mamma läser din blogg ofta. jag däremot är lite dåligare på att komma med kommentarer. Jag saknar dig o hoppas att vi ses snart, de va alltför längesedan :) Stor kram!

Anonym sa...

Vill bara tala om att det du skriver på din blogg är det som hjälper mig allra mest i min situation. Du betyder så oerhört mycket för mig.
Önskar bara att jag kunde ge något tillbaka.
Var rädd om dig, du är värdefull.
Kramar Bodil

Dubbelörn sa...

Jag blir helt matt av att läsa dessa korkade kommentarer som du fått här längre ner. Hur orkar folk? Det enklaste är väl ändå att klicka sig vidare till nästa blogg??!!

En blogg är en blogg, d v s en dagbok, alltså en DAGBOK. Vad du skriver i den är ju din ensak. Om sedan någon väljer att läsa den är en helt annan.

En dagbok som dessutom skapats av en anledning. Att kommma ihåg resan o känslorna ikring den.

Den resan är bara din o det är bara du som kan sätta ord på den resan. Känslorna är dina, tankarna är dina. Även om du skulle älta dem i det oändliga så är det fortfarande din vandring. Och bara DU, enbart DU Elisabeth, vet när din väg vänder och tar en ny riktning.

När vi i vanliga livet utanför bloggen drabbas av svår sjukdom o sorg. Då går vi runt med våra tankar, vänder o vrider, snurrar runt o kommer tillbaka där vi började. Några av oss kanske har förmågan att skriva ner tankar o känslor på ett papper.

För oss som använder bloggen som redskap så är den ett ypperligt sätt att få sätta ner tankar o känslor på ett enkelt sätt. Samtidigt så kan man få kontakt med andra som kanske gjort samma resa, få råd o tips. Men kanske framför allt se att man inte är ensam med sina funderingar.

Som läsare väljer man vad man vill läsa. Bloggkategorierna är många. Lättsamt, inredning, pyssel, sorg, elände, fruktansvärt elände...

Den som väljer att läsa här väljer att lära sig mer om en sjukdom som är skoningslös. Väljer också att läsa om drabbade anhöriga. Väljer slutligen att följa den långa process som alltid följer en stor sorg. Processen kan sedan bara vara olika lång, för olika personer...

Jag tror o vet att det finns mer av dig än det som du väljer att visa på bloggen. Precis som det finns massor med mer av mig än vad jag visar i min ;).

Så nu var det sagt ;)
Stor varm kram till dig vännen

Gisan sa...

Det är något stort som du delar med dig hela tiden, just att vara anhörig till en med Alzheimer. Jag tror jag förstår hur du menar med att du vill skriva om det. Kanske lite mer faktamässigt. Men det är just det här som lär ut så bra. Dina tankar och känslor. Även om det inte är mitt livs kärlek som är drabbad så hjälper du mig att tänka och förstå. Snälla Elisabeth, du är mycket mer "pay it forward"-person än jag. Stora stora kramar...

Anonym sa...

Hoppas innerligt att du fått en god natts sömn ändå :-) Sömnen är ju viktig för att orka kämpa,,, och du kämpar på så bra :-)