fredag 10 oktober 2008

Alla bär vi våra masker...



... också jag.

SE bar sin mask för att dölja sin sjukdom. Nu har han tagit av sig sin...
Jag bar min mask för att dölja min sorg inför hans sjukdom. Jag bär den än...

Jag lärde mig hur jag skulle använda den när SE blev sjuk. Skrattade och var glad... stöttade och peppade... tjo och tjim... en överlevnadsmask både för honom och för mig. Jag använde den dagligen... nu märker jag att det är svårt att få av den!
Skrattar, och ska vara glad... tjo och tjim... måste vara stark... så fort jag möter någon, så fort jag måste hålla känslorna i schack inför mig själv, och så fort den nya vardagen inte vill orkas riktigt.

Det är lättare så... men frågan som har börjat poppa upp... vad är jag, och vad är masken?

Jag menar... den glada och positiva Elisabeth, hon har alltid funnits, den arga och ledsna Elisabeth hon har också alltid funnits... men nu, nu finns mest bara den Elisabeth som ska försöka att vara så glad och positiv. Den arga och ledsna Elisabeth, hon har liksom fått respass... eller, vilket jag nu har börjat se... hon försvinner allt som oftast bakom masken.

Det är lättare så... och jag är rädd för att vara ledsen och arg. Och... det allra allra sämsta, och så helt idiotiskt tänkt.... det är att jag förväxlar sorg med svaghet.
Styrka... ja, men det är ju att vara "god och glad - kexchoklad" oavsett vilken mardröm man ställs inför! Så känns det... fast jag vet hur fel det är.
Svaghet... ja, men det är ju att vara ledsen och gråta åt eländet. Hur fel får man bli?

Å ändå.... det är lättare så. Jag förstår inte...
Varför är jag så rädd för att vara ledsen?


17 kommentarer:

fideli sa...

Vi har alla lärt oss att det är en svaghet att vara ledsen. Inget kan vara mer felaktigt. Snarare är det en styrka att tillåta sig de känslorna. Men alldeles för ofta får men ett märkligt bemötande... det är som om det vore farligt på något sätt att visa sin sorg, förtvivlan mm... Det är en kall tid vi lever i och en värld som blir kallare och kallare...jag fryser i den, alldeles för ofta.

Jag skrev en kommentar på ett inlägg hos Marcus Birro att ;

jag ett barn och en idiot för jag vägrar det här kalla samhället där allt mänskligt ska döljas, där robotmentaliteten frodas och stelheten inför andra människor växer.

Att tvingas till skam och förnedring för att man väljer att visa sin sorg, sin förtvivlan, sina bedrövelser det är ett vidrigt sätt att förminska människor. Det måste bli ett slut på att gråta bakom stängda och tillbommade dörrar. Vi kan bara växa genom varandra, genom synlighet och genom ödmjukhet. Allt annat förgör och förstör det fina i att vara människa, i livet och kärleken blir hat och misstro.
Jag vill inte misstro ändå gör jag det ibland, till och med ganska ofta trots min öppenhet, men en del reaktioner från människor skrämmer mig.
Styrkan ligger inte i att dölja och gömma undan. Om man inte får finnas fullt ut, hur ska man då kunna leva fullt?

Nu så här efteråt tänker jag på det där med tilltro eller att faktiskt lita på andra människor och jag vet att jag inte gör det... längre.

Jag har mina skäl men trots det så är jag oftast öppen och bjuder på mig själv. Det är själva mottagandet som lite för ofta ställer till det.

De undvikande blickarna, de bortvänd ansiktena och de stumma rösterna. Och så alla ryggar, stela och avståndstagande.

Då när en varm hand mot min arm, ett vänligt ögonkast och ett mjukt ord kunde ändrat så mycket och kanske lindrat lite av smärtan eller sorgen, så möts man alltför ofta av en mur av kyla och orden man ville bjuda på, delar av sig själv man ville skänka, rinner bort och man står som en våt fläck darrande och osynlig.

Anonym sa...

Att vara rädd för att vara ledsen är ju högst mänskligt, och då kan ju en mask komma väl till pass. Men det är naturligtvis inte bra om man börjar identifiera sig med sin mask.

Men vet du vad, jag är inte orolig för att du inte kommer att kunna hantera det här. När man som du har kommit till insikt om vilka problem man har att handskas med, så har man kommit en bra bit på vägen.

Sedan är ju det här med känslor svårt för oss alla, och att alltid vara och agera enligt regelboken är varken möjligt eller önskvärt. Vi är alla bara människor, med de fel och brister det innebär.

Anonym sa...

Vi bär säkert alla på våra masker.. plockar fram den vi vill vara för tillfället.. Gråta och vara ledsen hör till livet som allt annat.. klart du kan vara ledsen när du verkligen är det.. men klart för många torkar tårarna efter hand..
Ta hand om dig och bara ha de gott.. Ikväll är det barnen som är i centrum eller om man så vill.. se Idol som jag har följt hela tiden, men tänker zappa mellan programmen:-)

Som svar på dina frågor om varför jag sorterat bort så mycket bilder och inlägg på min Kafferast.. det var så trögt, tyckte många och jag håller med.. man kan inte ha för mycket bilder och inlägg på sin blogg.. Du vet 600 foton tar plats och de satt på mina övriga inlägg som jag så klart oxså raderade då..
Det där är min blogg och jag tror inte mina barn går in och snokar och ser vad jag skrivit i tidigare inlägg;-) Så har jag ju mina andra bloggar med en massa foto på ju:-)
Ha de fint kramen på dej

Elzie sa...

Det är nog väldigt lätt att förväxla sorg och svaghet. Men att vara ledsen är knappast svagt. Man måste få komma ut med sina känslor annars exploderar man en dag och det är definitivt inte bra. Så visa du din ledsenhet men också din glädje när du känner sån.
Jag hoppas att er helg blir bra.
Kram Elzie

Anonym sa...

Du ska inte vara rädd för att du är ledsen. Jag vet att jag kanske sårade dig för en tid sen när jag kommenterade ditt inlägg, men jag har följt dina bloggar, o jag kan förstå vilken pers du går igenom nu. Man måste få vara ledsen, arg o besviken på livet. Vad det gett och vad det kommer att ge. Men jag tror att du kommer att klara det, sinom tid. Det är bra att du har Carolina vid din sida. Hon verkar vara en stark o sympatisk person. Försök bara att få lite annat att tänka på vid sidan om SE. Du kommer att klara detta, pö om pö. Ing-Marie

Anonym sa...

Hoppas att du snart kan lägga bort dina masker. Har själv haft massor, massor med masker... men nu är det den nakna sanningen som visas. Maskerna har jag äntligen kastat.

Ha det bra och trevlig helg!
Kram på dig!

Anonym sa...

I dag på jobbet(frillo) berättade ett av barnen att hennes föräldrar var på begravning...hennes farbror...Vi pratade lite om hennes farbror och så sen sa hon med tårfyllda ögon: jag är lessen ännu! jag fick verkligen svälja...men tårarna kom ändå. jag hade ett annat barn i famnen och kunde inte mer än stryka henne på handen. Tårar läker fast man inte tror det./Stor och varm kram!

Vida sa...

Jag tror att vi alla skulle må bättre om vi släppte på våra masker.

Det jag lärt mig genom livet så här långt är att det tar mer energi att bära en mask än vad det gör att ta av den och vara ledsen. Dessutom blir sorgen "lättare" att bära om man lever ut den. När man trycker tillbaka den så stannar den längre är min erfarenhet...

KRAM

Anonym sa...

Så sant Elisabeth, alla har vi våra masker. Du har din tjoåtjimmask för att orka.Men du förväxlar sorg med svaghet. Prova att byta ut orden i meningar så ser du hur fel det blir.
T ex. Jag känner sorg för att du blev sjuk.
Eller: Jag känner svaghet för att du blev sjuk.
Det sistnämnda verkar ju hur fel som helst. Alltså går det inte att jämföra på samma dag, de två orden och innebörden av dem. De har inte samma innebörd.
Jag tror att du har svårt att släppa masken för att du då blir ledsen och du är ju rädd för att bli ledsen. Därför att du tror att kanske du då inte kan hantera din ledsenhet och att du då inte kommer tillbaka till de framsteg du nu gjort.
T ex ute bland människor, att du ska bli riktigt ledsen och börja gråta inför dem,bryta ihop helt, då är det lättare att spela tjoåtjim bakom masken.
Men det är inte fel.
Det är en överlevnadsgrej.
När du är redo så kommer du pö om pö att kunna släppa på masken lite och titta fram där som den Elisabeth du verkligen är.Du är inte där än, men du är på god väg.
Kramar Nalle

Anonym sa...

Hasse och Tage sjöng en gång: Det är mod att våga vara lite svag. Och så tror jag att det är. Det är inte lätt att våga släppa på masken fast nödvändigt tror jag. Så lätt att säga så svårt att göra. men man är inte som gråter.
Solen har lyst här idag också. Träden är så vackra och luften ljum. Många stora kramar till dig och Carolina.

Eleonora sa...

Ju fortare du får av dig masken, ju snabbare blir du nog den Elisabeth du saknat. Kram

Anonym sa...

Att vara stark, vad är det egentligen? Inte att vara glad och pigg i alla lägen i alla fall....Att ta sig genom livets svårigheter och glädjeämnen med medkänslan och respekten i behåll räcker väl långt. Och du verkar så stark E, hoppas du kan lägga bort masken ibland. Du klarar det. Men ibland behöver vi nog maskerna för att hålla ihop...Önskar dig en fin lördag. Det är väl mycket höst där uppe nu?

Elisabeth sa...

Till alla: Jag kommenterar inte så ofta alla kommentarer jag får. Det behövs inte, de är så starka och bärande i sig själva, de är gåvor som ska förvaltas och tas emot som sådana, och de ger mig den styrkan och vetskapen att jag går inte ensam. För det skulle jag kunna ge er allt jag ägde och hade.. varevigaste dag!
Jag brukar också säga till Gud: Tack för att du skickar änglar nu... för så är det ju.
Tack alla ni...

Ing-Marie: Tack! Jag har mött många modiga människor i mitt liv... men jag är ganska säker på att aldrig aldrig någonsin har jag mött någon med ditt mod!!
Tack snälla för dina stöttande ord, din omtanke... och är det något jag önskar just nu, så är det att jag hoppas att du förstår hur otroligt glad jag blev över din kommentar! Modiga människa... tack snälla snälla du!

Anette sa...

jag har mailat istället, inlägget blev så himla långt.
Kram

christel sa...

Kanske är det som det är för mig, jag känner mig så svag i ledsenheten..maktlös och ja..mesig. Men i ilskan däremot får jag en kraft att orka med tillvaron eller det som är problemet just då. Ilska är mer kreativt och sorg mer destruktivt. För mig alltså.

Jessica sa...

Hej vännen

Det jag känner när du skriver är att du håller på att ömsa skinn.
Att du håller på att acceptera det som är. Men om du accepterar det så måste du släppa en del av dig själv, och vem är det då som kommer fram. Det vet varken du jag eller någon . Du har ändå en viss positivitet i din blogg nu som inte funnits där innan, det känns som att du har lättare och lättare att se glädje igen. En av mina lärare på kursen sa till mig att släppa "då" för jag kan ändå inte göra något åt det. Jag vet att det är skillnad på det och det somdu upplever men jag tror att man någonstans på vägen måste acceptera det som varit och det som är,annars är det svårt att gå vidare.
Och du....ledsen måste man få vara även inför sig själv, det är inget fel. Ett bra gråt rensar ut lite och efteråt känns det ofta lite bättre. Nu har jag varit väldig mycket rakt på.Hoppas du inte tar illa upp.
Stor kram till dig

ps Jag tycker du e en fantastisk människa och modig

Gisan sa...

Jag förstår så väl känslan av att vara rädd för att vara ledsen. Mina tårar har kommit några sekunder här och några där. Det positiva med det som just nu händer min pappa är att jag har hittat min gråt.
Det är svårt Elisabeth, men försök komma ihåg att allt är ju du. Både det glada, ledsna, arga, frustrerade osv. Stora kramar...