fredag 31 oktober 2008

Den bästa stunden...


(Nja, så här mycket snö har vi ju inte än... men
den såg så mysig ut, så jag lånade den....)

... på länge. En överraskning med lite
julkänsla i. Det hade vi idag. Sedan vi fikat
choklad med vispgrädde och varma bagels, så
gick vi, bara sakta och i mystakt, på ögon-jul-
shopping.

Så mycket juligt vi såg... så mycket tokigt
som vi skrattade åt... och bara så så mycket
folk som verkade ha betydligt mer bråttom
än vi.

Det kommer att bli en bra jul i år... vi bestämde
det!

Med oss hem hade vi Hagabröd och
saffranskringlor. Det ska vi festa på ikväll....

Med en kopp choklad...


... på bibliotekscaféet så fixade jag till en ganska bra överraskning för henne nu på morgonen. Snöflingor o varm choklad... vem kan vara ledsen då?

torsdag 30 oktober 2008

Gläntan...





"Det öppnar sig alltid en glänta

om skogen är aldrig så mörk.

Där doftar småstjärniga blommor,

där niger en vitstammig björk.


Så är det med oss och vår levnad.

Bäst sorgen slår black om vår häl.

står glädjen och ler vid vår sida,

och solen drar in i vår själ.

(Helmer Grundstöm)


Men visst är det som lite bra tänk ändå...?
Att det finns en sådan glänta...

Tre ögonblick...

... av lycka. Fick jag idag. Av den där ljuvliga, nästan lite hemlighetsfulla sorten... den där som bara kunde delas av oss två.... den där som var vi... jag och Sven-Erik. Den där som gör ont att bära sen...

... "Vad du har fint på rummet ditt", sa jag.
"Ja, men jag vill ju ha dig med mig här" svarade han, och tog omkring mig, och kramade mig hårt... och länge stod vi så. Han älskade mig... och jag älskade honom... mest i hela världen... så sa vi.

... "Titta" sa han, när vi stod nere i foajén, och väntade på taxin. Han pekade på sitt namn, som var uppsatt på en stor skylt. En skylt över vilka som bor på Tomtebo... på Sjöjungfrun.
"Jaa, Sven-Erik I", läste jag högt.
"Men kan du säga mitt namn då... det kanske skulle passa där också" frågade jag. Tänkte att jag måste kolla lite... om han vet... iallafall just nu.
Jag satt på soffan, och han stod nästan precis framför mig. Då kom han nära nära mig, böjde sig ner, och tryckte sin panna mot min panna, och så sa han.... mycket klart och tydligt:
"Elisabeth Ingelsson!"
Då älskade jag honom.... han älskade mig... mest i hela världen... sa vi så igen.

... Satt med hans jacka i knäet när han låg i stolen hos tandhygienisten. Den luktade han. Jag var till och med så fånig så jag tog upp den, och snusade i den. Den luktade HAN. Det var nog det ögonblick som blev svårast.... bara blunda och lukta på honom. Minnas.


"Hur har du hittat hit då?" var det första han sa när jag kom dit idag. Men innan jag hann svara, så hade han redan vänt bort ansiktet, och börjat prata med hunden som satt bredvid honom. (Sjöjungfruns demensboende har hundar anställda av kommunen där...)

När jag gick så satt han och åt ärtsoppa (som han aldrig någonsin åt förut!), och svarade bara "jaha" när jag sa att jag skulle komma förbi senare. Sen brydde han sig inte mer om mig, utan fortsatte att äta, och prata med bordsgrannen...

Så... en dag som gick ganska bra. Med tre ögonblick av lycka. Att minnas....

onsdag 29 oktober 2008

Jag gruvar lite...

... inför morgondagen. För jag ska följa med SE till tandhygienisten. Pappa skjutsar mig till Tomtebo imorgon bitti, och sen åker jag och SE färdtjänst till hygienisten på Umedalen. Visst vet jag att detta är ett ansvar som egentligen vilar på personalen, att följa med honom på dessa besök, men jag vill gärna göra det. Å sen så tänker jag... kan jag underlätta lite för den så helt fantastiska personalen... de som tar hand om min SE... de som faktiskt är hans livlinor nu... då är det en liten sak för mig att följa med honom till tandläkaren eller annat.

Men gruvar? Jag vet inte om det är precis det jag gör. Jag tror att jag samlar mig... jag vet hur jag kommer att vara... tjohejsanuppåt.... precis som om det var 5 minuter sedan vi sågs.... och bara prata om här och nu.
För inom mig.... där har jag ju tryckt ner allt. Det gör jag redan när jag går in genom dörren på Tomtebo. Att se honom... se honom exakt som vanligt... bara lite rundare... möta den man som varit min make i 23 år... möta honom... och se att han inte riktigt ser... veta att han nog inte längre vet... vet vem jag är.... att det är hans fru som står där framför honom...det är... ja, jag kan inte ens skriva svårt... för det är värre än svårt.
Men jag vet att jag har stoppat undan allt sådant tänk när jag öppnar dörren...

Å än hur mycket jag tackar Gud för att SE får ha det så bra nu.... att han inte behöver må det minsta dåligt över sin sjukdom.... slipper oroa sig för oss... och än fast jag hör hur han skrattar så hjärtligt i telefon när jag pratar med honom... så finns det ju där. Sorgen. Saknaden. Efter MIN Sven-Erik... han som fanns.
Den Sven-Erik som finns nu... han är glad och lycklig i sin värld. Det kan jag ju aldrig sörja...

Någon tyckte att "jag skulle titta framåt... det som hade hänt hade hänt... och nu var det dags att gå vidare."
Jag blev inte ens arg.... insåg bara att den människan nog inte riktigt förstod vad hon pratade om. Jag, eller rättare sagt vi lever ju med honom varje dag.... fast han inte är här... att acceptera en total förlust är inte så lätt att göra, när man bara har förlorat en del av honom... än. Vi förlorar ju en bit i taget... varje dag. En människa är ju mer än bara sina minnen...!!
Han är ju fortfarande min man... och Carolinas pappa.

..........

Senast vi var till tandläkaren... det gick bra. Men han var trött och hungrig nästan hela tiden... och när vi kom tillbaka, så både såg, och kände jag hans trygghet över att vara "hemma" på Tomtebo igen.
Det var både en stor lättnad, och en stor sorg...


Det blev lite rörigt skriv det här... nu måste jag försöka sova...

Jag är...

... först och främst mamma. Sen är jag maka, dotter, farmor, syster, moster, faster, och sist, men absolut inte minst, så är jag matte till en Pontus P.

Å någonstans i varje del så finns ju också hon som är jag. Men skulle det finnas ett "bara jag" så skulle jag ju inte kunna vara något av det andra. Iallafall inte vidare bra.
Oavsett hur världen runt omkring mig såg ut.

Så är det för de flesta av oss i livet... vi är alla något för någon annan, vi har alla viktiga roller att spela i någon annans liv.

Å kanske är det så livet är tänkt.... att det är just min roll, min vänskap, min styrka, mitt stöd, som får någon annans "bara jag" att ta sig vidare i livet?

Jag tror att det är så. Försöker hålla fast vid det. Men ibland är det svårt... som när nätterna kommer... och mörkret får se "bara jag".
Då vill "bara jag" ha någon att luta sig mot....

..........

Just nu är mamma-jag det viktigaste. Carolina har höstlov, och jag försöker hitta på lite mysigt och kuligt för oss.

Vi har börjat leta efter julgran! En liten vit ska vi ha.För den stora gröna plastgranen som vi har uppe på vindan, den..... ja, den får ligga kvar där! Det går inte ens att tänka på den utan att känna klumpen i halsen. Den som har följt med oss ända sedan Carolina föddes, den som SE alltid satte upp, och klädde med julgransljus. Den gran, där varje liten julgranskula och hemmagjorda julgranshänge är så förknippat med hela vårt liv... hela vår Sven-Erik. Det går bara inte....! (Å det är svårt bara att skriva om det nu....)

Min lillebror F har spelat "sin roll" alldeles underbart bra de här dagarna. Utan honom så hade vi inte tagit oss någonstans, inte kunnat storhandla, inte kunnat fara och äta hamburgare på Frasses. Och framförallt hade inte Carolina skrattat så mycket.... !

Vi har inte hittat någon vit gran ännu....

tisdag 28 oktober 2008

söndag 26 oktober 2008

Jag kan inte skriva...

... ikväll. Orden får raderas om och om igen. Avskärma känslorna lite nu...
För hur ska jag kunna skriva om hennes sorg. Den som bara kom ikväll... och den som måste få komma.

Denna förtvivlans förtvivlade gråt som hon burit så länge.... orden "min pappa..." var det enda hon kunde få ur sig. Å som hon sagt det.. så grät hon ännu mer.

Ikväll var det så svårt för henne... lill-kajsa våran...hon bara grät ... och jag fick sitta och hålla henne i famnen. Mascaran rann.

En lång stund... flera timmar har vi suttit så ikväll. Det är då en mamma har alla tröstande ord och kramar som finns. Det är då en mamma är som starkast. Strök henne länge över ryggen...

Sen sa hon...
"Mamma, jag vill bara vara liten.... jag vill att pappa ska komma hem nu... jag vill att allt det här ska suddas bort... och vi bor hemma igen!"

"Mamma, jag kunde hugga av mig benet - bara han kom hem igen"

..........

Nu har hon gått och lagt sig. Å jag ber att det svåra gråtet har kunnat mildra något i hennes svåra längtan... efter det som var... efter hennes pappa. Det som aldrig går att få tillbaka...

Nu finns inga mamma-krafter kvar. Måste samla nya tills imorgon. Höstlov.

Men jag skriver ett namn: SVEN-ERIK....

Nu är jag här...

... i det hemska "därborta"! I det hemska därborta som jag inte ville tänka på då... då, i tiden för flera år sedan... då, när jag inte ens vågade andas den rädsla som hotade för framtiden... då, när resan från en ensamhet till en annan just hade börjat... då, när varje insmygen tanke på det hemska, och fasansfulla "därborta" stoppades ner i säcken av det som inte orkade tänkas på.. då, när herr Alzheimer började hälsa på.... och slutligen flyttade in.

Nu är jag här...
Jag har inte dött...

Ja, men lite hoppfullt känns det...!!

lördag 25 oktober 2008

Det är nästan...

... som att åka limousine. Att åka buss. Lokalbuss.

I livet före så skulle jag nog ha skrattat åt en sådan jämförelse. Då skulle en tur med limousine ha varit en tur med omåttligt njutbar lyxkänsla. Vardagsåkandet med buss eller bil.... ja, det var bara ett smidigt vardagssätt att ta sig någonstans. Ingenting mer. Då, i livet före....
I livet nu så skrattar jag inte alls åt det. För nu är det precis så det är... nu när vi inte längre har någon bil... inget körkort... då ger faktiskt en busstur med lokalbussen en ganska njutbar lyxkänsla! Bara att kunna sitta och åka någonstans... som till andra sidan stan, och köpcentret Strömpilen!

Det gjorde vi idag.

En utflykt med busstur, fika, tjuvprova parfymer, titta och önska sådant vi ska köpa sen... därborta i framtiden, köpa schampo... och åka hem igen. Å det låter inte mycket... men så himla bra det blev!
Vi dividerade om vilken parfym som luktade godast... vi fikade länge... satt och tittade på folk.. pratade bara om nu.... idag... och i en liten sekund så kände jag vinden som drog förbi. Den där vinden som kommer med hopp. Mitt i Carolinas prat om sin önskelista till jul... så kände jag... vi fixar nog det här... kanske ganska bra ändå! Jag tror, eller jag är ganska säker på, att Carolina kände den också!
För på bussen hem igen, så sa hon: "Mamma, gu ´va mysigt vi har haft det idag... kan vi inte fara hit snart igen?" Trött, ganska nöjd, tror jag... och med ett leende.

Så jag säger bara... tack Gud! Du hörde!!

En dag med glädje. Å den där vinden med hopp var en härlig känsla... jag ska spara det minnet.

Carolina sover...

... ännu. Klockan är en gråmulen lördagmorgon.
Jag vaknade med en mardröm, så det var lika bra att kliva upp.

Måste hitta på någe roligt idag. För oss två.

Igår kväll var det mys med tända ljus, chokladpudding, och Harry Potter. Hennes önskemål.
"Mamma, visst har vi det ganska bra.... ändå?" sa hon.
Jag kunde bara instämma. För så är det ju.
Vi har det ganska bra.... ändå. Vi har hon och mig!
Den gåvan.... inget endaste litet, eller stort, elände kan mäta sig med det!
Jag har henne. Tack Gud... tack snälla Gud... varje dag.

Men mardrömmarna blir jag lite tokig på! När jag väl lyckas somna, så tycker jag ju att jag kunde få sova lite bra. Men då kommer dom... drömmarna fyllda med rädsla och SE. Varför besöker han mig bara i eländiga mardrömmar?
Å varför måste jag alltid vakna rädd? Så rädd att jag måste stiga upp och tända lampan!
Varför kommer han inte och hälsar på mig med den kärlek vi hade? Varför?
Vad är det som spökar i mitt undermedvetna?
Bara varför...men inga svar!
Å det är nästan så att man gruvar för att gå och lägga sig.... eller, det är så! Gruvligt.


Men.... nu ska jag hitta på någe roligt. För oss två.
(Å jag sände en liten bön ditupp alldeles för en stund sedan... "Gud, låt det här bli en bra dag... med någe roligt.... bara lite bra, och att jag är stark idag".)

fredag 24 oktober 2008

Visa mig...

... den som kan gråta när fåglarna kvittrar, eller när Thore Skogman sjunger!!

Så tänkte jag. Så bestämde jag mig för att tänka just nu. Å då inga fåglar hörs... och då det gråa och tunga ljuset där ute, vill tränga in ända hit... så då får man sjunga till Thore Skogman!

Å det går.... jag gör det. Jag sjunger "Tre dar i buren..." för Pontus P.
Om och om igen... för jag kan bara tre rader. Högt och truddeluttigt...!!
Men det gör ingenting... för jag ser Thore Skogman framför mig, hör hans klämkäcka röst inom mig... och jag... ja, då kan jag ju inte mer än le åt eländet!

Pontus P tittar dumt på mig... men viftar iallafall på svansen!

..........

Jag har ett ansvar. För mig. För Carolina. För livet. För Gud...
Att göra det absolut bästa, av det liv jag faktiskt har fått som en gåva...
Och att vilja orka... än om jag i vissa stunder inte vill gå ett endaste pyttasteg till....
Jag vill känna att jag har gjort vad jag har kunnat...
Jag kämpar på med det nu...

Så därför blev det lite Thore Skogman nu på morgonen... om än inte så länge.

onsdag 22 oktober 2008

Det är tungt...

... så tungt som jag inte ens visste att det kunde bli. Tungt. Ordet ser litet och obetydligt ut när jag skriver det, men jag har inget annat ord som kan beskriva och sammanfatta det mörker som jag bara ramlade ner i igår. Tungt. Med saknad och längtan som bara vill göra ont... Med en stor oformlig helvetesspindel som igår växte till den tyngsta sten jag någonsin burit i magen...

Varifrån kom den... och varför ligger den kvar? Kanske vet jag...

Dagen började så bra igår... så där som vanligt med mysfika och Pontus P-promenad. Inte med någon tjohej-vad-livet-är-kul känsla, utan mer med känslan av att det nog skulle gå att vara i den här dagen också. Mysfika med Carolina... solen sken... jag hörde fåglarna... det var inte så mycket disk... duschat... fikat lite till... ja, lite så.

Jag bestämde mig för att ta en promenad upp till mamma och pappa. För att se hur det var med henne. I telefon hade hon ju försäkrat mig om att allting var bra nu.... att hon inte behövde stanna kvar på sjukhuset... MEN jag känner ju min mamma ganska väl! Om det fanns ett pris att vinna för bästa låtsas-må-bra-fast-man-inte-gör-det-föreställning, så skulle hon ha vunnit första priset många gånger!
Å jag vet inte.... men jag bär en stark känsla av att det är något. Något som ska komma. Jag hoppas till Gud att det bara är inbillning... men min intuition säger något annat. Jag brukar lita på min intuition... den brukar oftast ha visat sig stämma... men i det här fallet försöker jag hålla fast tänket på inbillning.
Å så tufft det är att låtsas... bara se så där lagom bekymrad ut när jag ser alla hennes blåmärken... hela hennes högra bröst är alldeles blått... hematom, jo jag vet vad det heter... vaden som är alldeles blå... hela hon har fullt med blåmärken... waranvärdet inte bra.... fragminsprutor igen... oron... hennes hjärta... hur länge ska det orka? Var det en propp eller blödning hon fick nu senast? Jag får bara diffusa svar hela tiden...

Gud.... och så när vi börjar prata om den förestående julen, så säger hon: "Jag tror nog inte att jag kommer att vara med nästa jul".
Bara så... ett konstaterande... aldrig har jag hört henne säga så.... pappa blev arg.... och jag blev bara tyst.

Sen pratade vi om de senaste jularna. De senaste fyra jularna. Men varför då? Varför var jag så dum och drog upp hur jag inte riktigt mindes julen 2005... och pappa gick och hämtade sin dagbok, och började läsa högt ur den.
"Sven-Erik kom med choklad... Sven-Erik och Elisabeth bjöd på julmiddag... Sven-Erik... Sven-Erik... Sven-Erik... " läste han. Tyckte jag. Bara Sven-Erik hörde jag.. ville jag höra. Ville jag minnas.
Jag satt tyst och hörde på.
Kanske var det här helvetesspindeln började växa?

Sen gick jag hem. Å det var där... precis i backen ovanför östra kyrkogatan... precis i solskenet... precis i löftena till Pontus P om att få korv när vi kom hem... precis där som den stora helvetesspindeln, bara från det ena fotsteget till det andra, högg tag i mig. Ja, jag kan inte skriva annat än högg... för det var precis så det kändes.
Hugget kom inte med någon medveten tanke... den kom med alla sorger hårt och väl förpackad i en enda tung knut av sten. En sten med tentakler... En helvetesspindel...

Jag kände hotet som var på väg upp.... tårarna... gråten... inte nu... inte här mitt i backen... jag lyckades svälja bort det. Svalde ner det.. och lade det ovanpå stenen i magen. Jag måste ju ta mig hem... å det gjorde jag. På någe sätt... med ena foten framför den andra.
Då hade gråten försvunnit... men inte helvetesspindeln. Den låg kvar.

Den förstörde hela kvällen. Inte så att jag satt och grät, och dog.... utan mer bara att allt blev så tungt. En av mina tyngsta dagar hittills...

Men nu... just nu... känns det ganska ok igen. Så där överlevnadsbart! En tanke slår mig... kanske kan man lämna något bakom sig, om man skrivit ner det? Konstig tanke... men jag känner att det känns lite lättare nu, sen jag har skrivit om det svåra igår.

Kanske ingen orkar läsa detta långa... men DET gör ingenting! Man kan inte orka ta till sig andras elände hur mycket som helst... man är bara människa. Men för mig känns detta inlägg som skillnaden mellan en liten pyttaspindel och en stor helvetesspindel!
Åtminstone just nu...

Tack alla ni som ändå orkar följa mig. DET är också viktigt för mig att skriva! För jag vet mycket mycket väl, att utan er omtanke och värme skulle vägen framåt ha varit bra nog mycket svårare att ta sig fram på! Jag skriver ordet ödmjuk.. för er! Tacksam och ödmjuk.

tisdag 21 oktober 2008

Samma ljus...

... brinner nu på morgonen.
Carolina har nyss gått iväg till skolan. Å jag skriver det igen: Tack gode gode Gud för skolan!!
Jag vet inte hur det skulle ha gått annars...

Varje morgon fikar vi tillsammans... och hon är nästan som en liten kvitterfågel inför den nya dagen.
Å vi pratar om hennes dag... vad som står på schemat... ibland får jag förhöra henne på någon läxa... om hon kommer att hinna äta lunch idag... om att hon har prov då och då... om att hon och någon klasskompis ska göra det och det... om någon dum lärare...

Så börjar alla våra veckodagar nu. Sen är det oftast inte samma kvitterfågel som kommer hem... för då är hon ganska trött. Då har hon gett precis allt. Då har hon, som hon ofta säger: försökt vara glad ändå... fast hon mest kände för att gå hem.
För hur mycket kvitterfågelstänk det än finns där på morgonen.... så orkas det bara kortare stunder!
Så är det både för henne och mig nu.... man vill så gärna, men orkar inte riktigt!

.....

Jag orkar och jag försöker. Det är det enda viktiga!

Nu på morgonen har jag fikat med Carolina... duschat... fikat igen. Ska gå ut med Pontus P... diska bort... stöka på lite. Å sen så kommer Carolina hem, vi pratar om hur hennes dag har varit... fixar middag... går ut med Pontus P igen... ser "Glamour" tillsammans. Så ser min dag ut som oftast nu.... igår var dock ett undantag.

Jag fick besök både av min lillebror K, och min systerdotter L. Så himla trevligt... men också... och det är bara att inse att det är så nu... även så himla jobbigt! För det är då masken åker på... man vill ju vara den man alltid har varit. Inte trött, deppig och ledsen... och vilja prata om det som är svårt.... utan glad, peppig och stark. Å jag är ju det också... någonstans därinne.

Men som sagt, det orkas bara vara det kortare stunder nu!

måndag 20 oktober 2008

Det regnar på Tomtebo...

... idag. Ringde nyss till SE... och han berättade att det regnade så "det var bäckarna full"!

När jag frågade vad han skulle göra idag, så svarade han:
"Ja, jag tänkte fara till Holmträsk (där han växte upp) och segla". Som den naturligaste sak i världen.
Sen pratade vi ganska länge om vädret... och sen frågade han som vanligt vad jag gjorde.
"Ja, jag håller på att tvätta idag... man måste ju göra sånt också", sa jag. Tjohejroligt.
"Lilla gumman, ska jag komma och hjälpa dig, svarade han. Ömt. Å jag dog lite, som vanligt.

Men jag tror inte han visste riktigt vem han pratade med, stundtals kanske, för rätt vad det var frågade han:
"Ja, vad har ni för väder i Holmträsk?.... här är det då bara regn!"

Jag hängde bara på.... varför ska jag tillrättavisa honom? Säga att han har fel. Påminna honom att jag bor i Umeå. Att vi bor i Umeå. Finns ingen anledning till det nu...

.... han ska vara lycklig där han är nu. Än om han just nu var lite sur över regnet " i bäckarna", och att han inte fått någon mat ännu.

Jag lovade att ringa igen lite senare. Det är så svårt att avsluta... att säga hej då.... så jag ljuger till det lite. Jag vet inte varför....

söndag 19 oktober 2008

Tre tända ljus...

... jag, och Dinah Washington. Så ser söndagskvällen ut här...

Det är tungt att skriva. Å jag blir frustrerad över det... förstår inte... varför kan jag inte skriva? Varför kan inte alla dessa tankar som ständigt kräver utrymme inom mig få komma ut? Varför kan inte alla dessa känslor förmedlas?

Jag tror... jag säger inte att det är så, men jag tror kanske att något inom mig har lagt locket på litegrann. Liksom lite för att överleva bara.
För jag tycker att det är för mycket som måste bäras nu. Orkas bära.

..........

När någon i en familj blir sjuk... i en stor familj tänker jag, så slutar ju inte livet för övriga familjemedlemmar bara för att mitt just gjort det. Inte försvann alla andras sjukdomar och elände bara för att SE blev sjuk. Livet fortsätter ju ändå att komma med både bra och dåliga saker. Å det är när de dåliga kommer... sådär som ett elakt "grädde på moset"... det är då man..... ja, jag vet inte riktigt vad det är då man gör eller känner.... uppgivenhet? Trötthet? Jag vet inte....

Jag vet bara att jag är orolig för mamma nu. Igen. Men på ett annat sätt. Värre. Å oron kan inte skrivas ner riktigt som jag vill... kanske är jag rädd att den därigenom blir alltför verklig? Men någe fel är det.... hon är hemma från sjukhuset... men hon har feber... hon ger mig diffusa svar om hur hon mår... jag såg ju igår.... och min känsla är stark nu... den "lånade tiden" krymper allt mer.

Förra året, i juli 2007, skrev jag:

"Gode Gud, inte nu igen... så tänker man varje gång nu! Vad har hänt? Hur allvarligt är det den här gången?
Mamma har 3 hjärtklaffar inopererade, 2 mekaniska och en annan typ av klaff. Så man känner ofta att hon lever lite på "lånad tid"...!
Hur många ambulans- och helikopterresor har hon gjort? Så många att vi har tappat räkningen för länge sedan...
1993 hade hon en stor stroke, hon har hjärtförstoring, haft några hjärtinfarkter... och som om inte allt det här vore fullt tillräckligt, så dras hon med komplikationer av alla andra möjliga slag: Pacemakern lägger av, näsblödningar, smärtor..ja, jag kommer inte ihåg allt just nu! "


Det är ju bara det.... att jag tycker det kan räcka lite nu!

Ett djupt andetag, Elisabeth...

torsdag 16 oktober 2008

En elefant balanserade...

... så känns det! Både när det gäller allting som sker runt omkring, och när det gäller mina känslor. Å mest befinner sig den här elefanten i nedförsbacken, känns det som...

Men jag har lovat mig själv att försöka hålla fast vid tre saker (Inte två!). Jag kände hur viktigt det var igår kväll.
1. Att skriva så mycket jag bara kan och orkar.
2. Att hålla fast, och välja att se ljusglimtarna när de finns.
3. Att hitta vägen framåt.

Igår kväll satt jag och läste mina rader om vår jul förra året. Känslan mitt i det jag läste, mitt i tårarna, och mitt i det som gjorde så ont att minnas, fick mig att förstå just detta... hur glad jag var att jag sparat mina minnen... och att det trots allt fanns ljusglimtar då också. Det i sin tur fick mig att inse att orkade jag då, med allt det tunga och svåra som levdes.... ja, i jämförelse med det, så måste jag ju bara orka nu! Orka att hitta vägen vidare och framåt...

Å jag kände värmen genom tårarna när jag läste om hur vi suttit och sett "Tomten" på tv. Jag och SE. Jag hade glömt det minnet... men nu fick jag det tillbaka. Ett av mina vackraste minnen.
Den ljusglimten saknar jag... mycket!!

Det är tufft nu också. Mer än så. Men också på ett annat sätt. På många sätt. Men som sagt... i jämförelse.

Så jag ska försöka hålla fast vid det här. Än om det inte går alla stunder och dagar... och kanske inte så speciellt bra just nu!

..........

Idag har jag varit på stan med SE:s systerdotter Sofie. Hon behövde strumpbyxor, och jag behövde komma ut....! Trevligt med fika, och tänka på annat.

Mamma är kvar på sjukhuset. De vet inte vad det är, och hennes värden är dåliga. Jag ska åka upp till henne imorgon.

Jag och Carolina har sett "Djävulen bär Prada" ikväll. Med mycket glass till...

Sov gott världen...

Så länge skutan kan gå...

"Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå,
om blott en dag eller två,
så håll till godo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få."

Jag håller krampaktigt fast vid det... att försöka se ljusglimtarna.

Å dagarna går...

... framåt. Å nästan varje kväll så undrar jag över vad jag har gjort av just den dagen . Samtidigt så känner jag tacksamhet över att jag på någe sätt tog mig igenom den.

Igår var det onsdag. Men den dagen vet jag vad den innehöll. I stort.

Ringde SE, men han var inte hemma igår heller. Han var ute med ledsagaren på äventyr. Riktigt vad de gjorde vet jag inte... men då de skulle vara borta ett par timmar, så gissar jag att det var något som också innefattade att gå och fika någonstans. De brukar göra det...

Pappa skjutsade mig på Willys så jag kunde handla lite. Snälla pappa... jag vet inte hur jag skulle ha fixat mycket utan deras hjälp.

Fick besök av SE:s systerdotter Sofie. Hon läser på universitetet nu...
En trevlig eftermiddag och kväll.
Carolina kom hem sent... åt middag, och försvann sedan för att plugga spanska.

Sen var jag disktrasa.

onsdag 15 oktober 2008

Vi gjorde lite julmys...

... igår kväll. Såg på "Nu är det jul igen" och tände en massa ljus.

Vi både längtar och gruvar inför julen. Julen förra året var nästan bara en fasa.

Hur blir det i år? Ännu värre?

Kanske bara värre på ett annat sätt.

Vi pratar lite om det. Men vi ska göra så mycket mys vi kan ändå. Det bestämde vi igår.

......

Mamma kvar på sjukhuset.

tisdag 14 oktober 2008

Han är ute på promenad...

... fick jag till svar alldeles nyss. Ringde till Tomtebo för att prata lite med SE, men han var inte inne.
Han var ute på promenad tillsammans med en annan boende, och hans fru.

Det är sådant man vill höra... och ändå inte.

Jag blir glad när jag ringer dit och hör att han är ute på lite olika saker... ute med de andra, åker och fikar med ledsagaren, blir klippt, lyssnar på musik... och sånt.
Men samvetet.... när jag hör orden "hans fru"... vill inte höra det. Vill inte känna det.

Så jag tänker bort det... och går och diskar.

Sven-Erik...

... och Carolina. Hon åkte och hälsade på SE i lördags, tillsammans med J. Viktigt att skriva om det. Minnas det.

Hon var nervös för att åka dit, utan mig. Visste inte riktigt vad hon skulle prata om... och hur. Men som hon sa:
"Du har ju alltid varit med när vi har åkt och hälsat på pappa... men jag måste ju nångång kunna åka dit själv också".
"Men om det känns jobbigt gumman, så behöver du inte åka dit... du kan ju åka dit någon annan gång då" sa jag.
"Nej, men det är viktigt... jag vill att pappa ska godkänna J. Han brukade ju alltid vilja veta... eller träffa dom jag var tillsammans med... så jag vill att han ska få träffa J" , svarade hon.

De tog bussen ut till Tomtebo. SE satt tillsammans med några andra och tittade på tv när de kom.
"Hej pappa... nu kommer vi och hälsar på... och det här är J" var det första hon hade sagt.
"Jo, hej" hade han svarat. (Jag frågade Carolina sen om han hade sett, eller låtit förvånad över att se dom... det tyckte hon inte. Men han hade sneglat på J flera gånger... och höjt på ögonbrynen.)
Sen hade de satt sig där bredvid honom. Suttit där en liten stund och pratat. Riktigt vad de pratade om har jag inte fått reda på så mycket. Mer än att han hade berättat hur hungrig han var. Men när de skulle gå så sa Carolina:
"Hörru pappa... nu måste vi åka". (Hon hade varit noga med att inte säga "hem".)
"Jaha... ja, men då ser vi vem som kommer hem först... du eller jag" , hade han svarat.
DET tyckte hon var svårt att höra... "mamma, då ville jag bara gråta"... för de två, Carolina och SE brukade alltid, i livet förut, tävla om vem som skulle hinna hem först. Det fanns tydligen kvar.
"Men jag ska bara äta lite här först... så kommer jag sen", hade han fortsatt.

Han satt kvar i fåtöljen när de gick. Hon tyckte att det var svårt att gå. Hon tyckte att det gått bra. Men hon hade inte börjat gråta.

........

Å så blir hon "dumpad" två dagar senare av J... av den anledningen att hon hade blivit så ledsen efter att de hade varit och hälsat på hennes pappa. Han ville ha "glada tjejer"!

"Men mamma... jag grät ju inte ens", sa hon till mig.


......

Nu tar jag lite bloggpaus... eller inte.
Det är så mycket annat.
Men kanske skriver jag ändå... jag vet inte.

måndag 13 oktober 2008

Åsså det...

åsså det... åsså det... åsså det... åsså det... och alla dessa det... alla dessa det som man för sitt liv inte vill ha nu... de kommer ändå. De frågar inte om det passar... de frågar inte om jag orkar ta emot dem... de kommer i klunga... och i samma stund som de landar, så förvandlar de sig till måsten som man ska klara av. Också...

Det som kallas för sjudom och elände. Ännu mer.

Nog vet jag att livet fortsätter runt omkring mig. Fastän min lilla värld har rasat. Å inte kan jag räkna med att den inte ska rasa ännu mer heller... men ibland, och kanske speciellt nu, så önskar jag att alla "det" kunde hålla sig undan, eller åteminstone inte komma i samlad tropp!

Men alla vet ju att önskningar sällan slår in...

......

Jag skriver inte så mycket om alla "det". Men ett av dem... mamma fick akut åka in på sjukhuset inatt. Igen! För vilken gång i ordningen... ? Hon hade ramlat, pratat "kinesiska" och haft ont i bröstet... hon är kvar där än. Många undersökningar idag, inget ökat läckage på klaffen, men de vet inte...
Jag är orolig... älskade lill-mamma. (Nu kan jag nästan svära åt Gud... )

Jag orkar inte skriva nåt mer...

Men jag fattar det bara inte.... varför nu????

söndag 12 oktober 2008

Overkligt...

... är det mesta nu.

Om någon sagt till mig att om 10 år, Elisabeth, då kommer inte SE att finnas längre... inte som du ser honom nu. Då har ni fått lämna huset. Då kommer SE att ha flyttat in på ett hem för dementa. Du och Carolina kommer att bo ensamma i en 3:a på Gustav garvares gata.

Allt som du just nu känner till som din lycka... det kommer att vara borta då.
Allt kärlek han har för dig nu... den kommer han att ha glömt då.
Allt kommer du att ha förlorat... om 10 år.

Hade någon berättat detta för mig då, så hade jag antagligen slagit någe hårt i huvudet på den människan. Riktigt hårt. Skulle ha funderat över hur någon kunde vara så elak och komma med sådana påståenden. Va? Berätta något så overkligt hemsk... att jag 10 år framåt nu skulle göra denna helvetesresa. Va? Jag hade nog dött... där och då.

För mig har det inte gått 10 år... det var ju precis igår som han var hemma! Han satt och läste lördagstidningen på söndag förmiddag... och jag höll på att koka mer kaffe.

Så är känslan...

Visst vet jag... visst vet jag att ingen enda av oss kan veta något om framtiden. Att vi bara har just nu. Att vi ska vara glada för att vi inte vet. Att vi alla kan drabbas. Jag vet alla sådana sanningar. Det logiska och riktiga. Och ändå finns det där... känslan av overklighet. Känslan av att det bara har gått en dag... inte 10 år. Känslan av att det var ju bara igår som vi satt där i vår lilla tomtebolycka, och läste tidningen och drack kaffe. Känslan av att vi aldrig någonsin påbörjat denna resa...


Titta framåt.
Hur ofta hör jag inte människor säga det till mig. Du måste inse... du måste framåt... du måste se framtiden som den är nu... du måste acceptera... du måste... du måste.
Precis som om de inte förstår att det är precis det jag försöker göra nu. Titta framåt.
För hade jag inte gjort det... så hade jag inte suttit här. Då hade jag förmodligen legat död någonstans för länge sedan... inte alls velat orka med att mista det jag hade.

Men det är svårt att titta framåt när en del av mig fortfarande vill sitta kvar och dricka kaffe och läsa lördagstidningen. Det är svårt att titta framåt när så många år bakåt har varit fylld med att mista så mycket. Det ÄR svårt... men jag tänker också, eller rättare sagt, det är ett hopp:

Lika väl som vi inte vet det dåliga.... så vet vi inte det braa heller.
Det går... och en dag, än om det kanske är långt dit, så ska jag sitta och dricka kaffe, och läsa en tidning på utrikiska i Toscana.
Å så länge jag har det hoppet... så länge drömmen finns... så tittar jag framåt!

lördag 11 oktober 2008

Lavendelflickorna...





.... och jag, avslutade kvällen tillsammans igår. Med kaffe... romerska bågar... och ett tänt ljus.

En underbar och vacker film om kärlek. Sådan som den ska ges och fås i livet... och när den gamla kvinnan så småningom lät hårlocken, som hon tagit från den unga pojken, blåsa iväg ur hennes hand... då tänkte jag: "Hoppas jag kommer dit också...."

.......

Fick besök igår. Av en vän som jag inte träffar så ofta nu... en vän som förut ingick i vår familj, men som nu har gått vidare till en annan framtid.

Det var roligt... hon är rolig. Hon kan prata om precis vad som helst. Ett yrväder som har tusen åsikter om livet, kan bli galen över detsamma, har ett hjärta av guld... och är en frisk fläkt för alla som behöver blåsas omkull lite.

Tack E ... för att jag fick blåsa omkull lite.

......

Nu är det lördag. Jag ska duscha och försöka hitta på någe. Carolina är som ett yrväder, hon också.. men det är förklarligt, hennes J kommer ju hit idag. Å de ska åka och hälsa på SE. Så vi får se hur dagen blir... kanske slutar det åtminstone att regna!

fredag 10 oktober 2008

Alla bär vi våra masker...



... också jag.

SE bar sin mask för att dölja sin sjukdom. Nu har han tagit av sig sin...
Jag bar min mask för att dölja min sorg inför hans sjukdom. Jag bär den än...

Jag lärde mig hur jag skulle använda den när SE blev sjuk. Skrattade och var glad... stöttade och peppade... tjo och tjim... en överlevnadsmask både för honom och för mig. Jag använde den dagligen... nu märker jag att det är svårt att få av den!
Skrattar, och ska vara glad... tjo och tjim... måste vara stark... så fort jag möter någon, så fort jag måste hålla känslorna i schack inför mig själv, och så fort den nya vardagen inte vill orkas riktigt.

Det är lättare så... men frågan som har börjat poppa upp... vad är jag, och vad är masken?

Jag menar... den glada och positiva Elisabeth, hon har alltid funnits, den arga och ledsna Elisabeth hon har också alltid funnits... men nu, nu finns mest bara den Elisabeth som ska försöka att vara så glad och positiv. Den arga och ledsna Elisabeth, hon har liksom fått respass... eller, vilket jag nu har börjat se... hon försvinner allt som oftast bakom masken.

Det är lättare så... och jag är rädd för att vara ledsen och arg. Och... det allra allra sämsta, och så helt idiotiskt tänkt.... det är att jag förväxlar sorg med svaghet.
Styrka... ja, men det är ju att vara "god och glad - kexchoklad" oavsett vilken mardröm man ställs inför! Så känns det... fast jag vet hur fel det är.
Svaghet... ja, men det är ju att vara ledsen och gråta åt eländet. Hur fel får man bli?

Å ändå.... det är lättare så. Jag förstår inte...
Varför är jag så rädd för att vara ledsen?


torsdag 9 oktober 2008

Å så bara...

nyss.

Tar fram mjölken i kylskåpet. Mjölk till kaffet...

Då bara... som med orkanstyrkan från den innersta vågen... så kommer den... min längtan... denna plågsamma stora.... denna innersta djupa längtan... tar bara över allt.

Det finns inget kaffe och inga tankar... bara Sven-Erik.

Drunknar nästan där vid köksbänken... för jag lyckas inte svälja så bra.

Kaffet är kallt...

... och jag vill inte ha någon innersta djupa längtan.

Men nu är det över....

... det har lagt sig igen.

Igår kväll...

... så tänkte jag: "Måtte jag känna i morgon bitti... att det är en bra dag..."!

Jag vet ju att det ofta är så nu. Vaknar, och hela världen har gått i kras.... vaknar, och vill inte ens stiga upp... vaknar, och allt det svåra går inte att stoppa undan.
Dagar då jag inte vill vara här...

Men onsdagen blev rätt bra.
Kanske för att solen bjöd på sina vackraste strålar... kanske för att det fick fort på banken... kanske för att jag köpte en korv med bröd... kanske för att det inte var så mycket disk... kanske för att kusin Sofie var hit på middag... kanske för att "skoköparna" dök upp hand i hand... eller kanske rent av bara för att dagen bestämt sig för att den skulle bli bra idag?

Jag vet inte... men jag är tacksam för gårdagen. Å än om jag märkt, att det behövs inte så mycket av möten och måsten, för att jag ska känna mig som en disktrasa... så är det ju precis så här som jag önskar att det ska vara... bra dagar. Bra stunder. Framåt. Det svåra kan hållas på botten.

Idag ska jag träffa en bloggvän.... och dagen känns ganska bra hittills.

..........

(Men det var lite svårt med sovet inatt.... DET är tungt i mörker... bara så.)

onsdag 8 oktober 2008

Små hemligheter...

... får man bara viska om. Men de är viktiga... speciellt nu. Å speciellt om de är av det braiga slaget. För Carolina... och för mig.
Så jag viskar så tyst jag kan.... Carolina har träffat någon. En kille. Spirande och nytt... och jag ser ju att hon lyser. En trevlig ung man har jag också sett... men inte fått skriva.
Idag ska hon följa med honom och köpa skor.... och kanske, kanske så ska de åka och hälsa på SE på lördag.
"Jo, men jag vill ju att han ska träffa pappa... än om pappa inte förstår... så ändå..." sa hon igår.

Å ni vet.... någonstans där.... när stunderna kommer med sådant där som livet också ska bjuda på... då... ja, då känner man hopp. Mitt i det mörka och sorgliga.

För hon hittar framåt.... livet bjuder henne på gott... också!

För mig är det lyckan... det viktigaste. Av allt. Små hemligheter som ger lycka.

tisdag 7 oktober 2008

Bara så jag vet...

Jag ser faktiskt att solen skiner idag...

Jag hörde faktiskt att fåglarna sjöng...

Bara så jag vet...

De tusen...

... frågornas sjukdom... så kallar jag den. Alzheimer... och det andra ordet... ordet som jag önskar inte fanns.... DEMENS.... de orden, de berättar ingenting... egentligen!

De tusen frågornas sjukdom... med nästan inga svar. För var ska man hitta dem... när man tittar på den som VAR.... som nu ÄR... och som ska BLI... ?

Vem var du?
Vem är du idag därinne?
Var är du därinne?
Vad ska du bli varje dag nu?

Vem var du? Jag bär dina minnen... jag vet vem du var. Du vet inte idag vem du var.
Vem är du idag därinne? Det kan jag aldrig veta... från dag till dag, från stund till stund så försvinner det som var du alltmer.
Var är du därinne? Gud, vad jag önskar att jag visste just det... VART har allt det som har varit du gått någonstans? Det jag visste att du hade för oss... kärlek... var finns det nu?
Vad ska du bli varje dag nu? Allt sämre. Snart inget DU kvar alls...

Det är svårt att skriva det här. Men för mig är det viktigt... det som är så svårt att förstå, det som inte än vill accepteras... att det får plats... att frågorna ändå får finnas... fast svaren uteblir.

Jag tänker på när man dör... då försvinner allt man var i ett obarmhärtigt "poff". Men i den här sjukdomen så försvinner man långt före man dör. Å man kan bara sakta följa med bit för bit... gå bredvid och se hur allt som var en människa... försvinner en stund i taget. Mot det oundvikliga.
Det oundvikliga... ja, jag förbereder mig för det också. En dag..... och det går allt fortare.

..........

Jag är ledsen. Någonstans har jag börjat landa. Någonstans har jag börjat acceptera att det faktiskt är ok att få vara ledsen... också!
"Elisabeth, det är ok... du FÅR vara ledsen nu.... du behöver inte låtsas mer" , så känns det.
Det är ok.

Jag ska gå ut med Pontus P nu. Duscha. Diska. Å kanske blir det inte så mycket mer idag... men jag känns trygg med det. Just nu gör jag det. För det är ok att vara lessen lite nu....



Ps. Änglavingar... mer behöver jag inte säga. Ni är det allihopa....

måndag 6 oktober 2008

Jag är ledsen...

idag. Det är så lessigt så jag vet inte vad....!

Det kändes redan imorse när jag vaknade. Det bara fanns där. Trots att Carolina, som var ledig från skolan idag, kom med kaffe. Trots att solen gjorde, och fortfarande gör, sitt bästa för att skina bort det lessiga.. så fanns det bara där ändå. Idag är det så...

Pappa skjutsade ut mig till SE:s boende. Jag måste bara lämna lite fickpengar... för det insåg jag ju... att vara tillsammans med SE idag skulle jag inte fixa.
Han satt och åt lunch när jag kom.... han tittade upp... och jag sa: "Hej snygging".
Han sa: "Jo, hej". Kort och precis som om jag var vem som helst. Någon som han inte kände.
Sen tittade han ner i tallriken igen, och fortsatte äta.

En av vårdarna och jag gick till "kontorsrummet", och jag lämnade pengarna. Började säga någonting om hans kläder... nya byxor... och... ja, sen kände jag bara gråten som var på väg upp... satte handen för munnen... sa att jag kunde inte säga någe mer...
Hon hörde ju och förstod. Hon strök mig över armen och sa: Men du, ta det bara lugnt... det är inte lätt... jag förstår... " och säkert sa hon mer.. men jag kommer inte ihåg det nu.
"Jag kommer tillbaka en annan dag"... var allt jag fick fram. SVALDE NER....!!

När jag gick förbi SE igen... så satt han fortfarande och åt.
Han tittade upp på mig. Lite förstrött. Jag var ju vem som helst...
"Du, jag kommer förbi dig sen..." var allt jag kunde säga. Jag ville fort därifrån...
"Jaha", sa han bara. Kort... och fortsatte sen bara äta.

Jag gick fort... och sen hade jag fullt sjå att inte alldeles bara bryta ihop i bilen hem. Pappa såg ju ändå. Han förstod ju...

Det är bara en så lessen dag idag...
Det är ju bara så grymt på någe vis...

söndag 5 oktober 2008

Godmorgon älskling.

Jag tror inte att det finns en enda en av oss som tycker om att vara ensam! Jag tror inte att människan är skapad för att leva ensam. Ändå är det många som lever just det.... ensam.

I min värld håller jag på att lära mig det nu. Att leva ensam. I många år var jag en del av någon annan. I många år möttes jag alltid av någon som sa godnatt älskling, och godmorgon älskling.

Det är svårt. Å det blir, som för de flesta andra gissar jag, alldeles väldigt påtagligt när kvällen kommer, Det spelar nästan ingen roll hur underbar dagen har varit.... det spelar nästan ingen roll att man känner det trygga i att veta att barnen har det bra. Det spelar nästan ingen roll just då.... just där i kvällen och natten... för det är precis då som man skulle ge nästan vad som helst för att slippa sitta där.... ensam.
Så är det... så är det åtminstone för mig. Men jag håller på att lära mig det....

Å igår kväll... trots att jag just nu inte så gärna vill tänka på hur det kändes just då... så måste jag ju inse att det gick bra. Jag överlevde både kvällen och natten....

Kanske var det för att jag ändå visste hur roligt Carolina hade?

Kanske var det för att jag hade haft en sådan underbar dag?

Jag skulle tro det....

..........

Igår så ringde min lillebror och sa: "Hörru, vad gör du? Vi ska ner på stan nu... vi kommer förbi och hämtar upp upp dig... och C har bakat bullar... och du kan följa med oss en sväng... och..." och sen minns jag inte riktigt vad han sa mer. För han sa nästan allt i ett och samma andetag!
"Ehhh...jaha... men gu´va roligt!" var allt jag fick fram. Men det var ju det... så himla roligt. Att de tänkte på mig. Att få komma bort lite... få några timmar roligt med andra vuxna.
(För så är det ju... och så ska det vara... Carolina ska vara med sina kompisar... och hennes mamma ska vara med.... ja, andra.)

Så... de kom. Å det blev några härliga, och välbehövliga timmar med komma-bort-äventyr! Många skulle nog inte höja på ögonbrynen nämnvärt till att sätta sig i bilen, och åka på ÖB och Rusta... men för mig var det nästan som "balen på slottet"! Vi fikade på Ullas Konditori... åkte bil.... både på ÖB och Rusta... handlade... skrattade... åt gott på Charlies pizzeria... och lite som "pricken över i:et" så fick jag en stor påse bullar med mig hem.

Å precis som jag skrev... många skulle nog kanske inte höjt på ögonbrynen och känt lyckan över att få vara med på ett sådant äventyr... men för mig var det det!! Min bror och svägerskan C som tog sig en heldag med mig.... jag tror inte ens att de själva förstod hur mycket det betydde för mig... och hur viktigt det var. Att ett sådant äventyr hjälper.... hjälper när kvällen kommer... och ensamhet och längtan liksom gör sitt bästa för att förstöra lördagskvällen. Det är då man kan suga lite på sockerbiten från dagen...

Så tack till lillebror och svägerskan. Äventyret bär idag också....

..........

Carolina... ja, hon har jag inte sett röken av än på morgonen. När jag kom hem igår, efter mitt äventyr, så höll de på att laga middag.... hon och hennes två kompisar. Jag förpassade mig själv till vardagsrummet... och sen hörde jag skratten... slamret... och surret... och så doften av kladdkaka.
Sen gick de iväg och skulle ha film-maraton hemma hos den ena klasskompisen. Så... jag gissar att det är en rätt hålögd dotter som dyker upp idag!

Men jag är så otroligt lycklig för hennes skull... hon behöver mycket sånt här!

..........

Så än om jag vet att jag aldrig mer kommer att mötas av något godmorgon, eller något godnatt från han som är, och var livet för mig... än om jag vet att det kommer att komma ziljoner mer ensamma kvällar... och än om jag vet att det är så så så svårt... så vet jag också:

Det går...

lördag 4 oktober 2008


Lördag kväll. Det är svårt. Sitta här ensam. Tomt.
Längtar...

Med daimglass...

.... så avslutar jag fredagskvällen.

Det går.... det gör ju det. Att sitta ensam och njuta av kaffe och glass. Så länge man väljer att inte känna efter alltför mycket... höra Carolinas gnolande från sitt rum... och ännu känna värmen inom sig från den vackra orkiden som står i fönstret.

Det går... för att Carolina har fullt upp med att planera morgondagen... hon ska bort på filmkväll med två klasskompisar, men först ska dom äta middag här. För en mamma... och eftersom det är som det är just nu... så är det det enda viktiga. Att hon planerar inför någe roligt... att hon får HA roligt!

Och det går också bra... sen jag läste jag något av Tomas Tranströmer: "Det finns mitt i skogen en glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."

Jag har gått lite vilse...

Jag kommer att hitta en glänta...

fredag 3 oktober 2008

Sin egen lyckas smed...




... säger man att man är. Men igår var det någon annan som var min lyckas smed.... och det var verkligen en riktig bubbellycka hon smidde till!
HUR länge sedan är det inte som jag kände det så? Bubbellycka? Sådär så att man nästan börjar gråta då livet bara bjuder på den vackraste stunden....

Hon ringde på dörren... en bloggvän som jag aldrig träffat... stod med ett blompaket i famnen... och jag trodde det var ett blomsterbud som kom.
Men... förstår ni? När hon sa sitt namn.... och hon bara stod där och log... hade velat överraska... åkt långt... och nu stod utanför MIN dörr!!
Det är svårt att förklara känslan.... lyckobubblet som bara vällde upp... glädjen och förvåningen över att se henne... men om jag skriver att jag ler, och känner värmen varje gång jag tittar på den vackra orkiden nu, då vet ni... bubbellycka.

Hon hade varit och hälsat på någon på sjukhuset, och tänkt att hon skulle överraska mig. Va? Jag förstår det fortfarande inte.... gud, vad en del människor är modiga! Bara så där! Jag måste erkänna att det skulle jag aldrig ha vågat... men kanske lärde jag mig något där, att övervinna rädslan för möjligheten att ge någon lite bubbellycka? Jag ska tänka på det....

Jag bjöd på fika... och vi satt länge och pratade. Hon hade ett skratt som förmedlade så så så mycket kärlek och värme. Jag hade kunnat sitta kvar där vid köksbordet hur länge som helst... Fantastiska människa, säger jag bara.... och "till råga på allt", så gav hon mig en alldeles underbart vacker orkide... med TRE STÄNGLAR!

Det var viktigt, sa hon... att det var just tre stänglar... då hon visste att jag inte tyckte om siffran två. Fantastiska människa, säger jag igen...

Det blev tomt när de åkte. Men hon lämnade något kvar. Bubbellyckan.
Den som nästan aldrig finns numer... den hade hon kommit med, och den lämnade hon kvar.
Carolina sa: "Mamma, det är som det lyser om dig... du är ju alldeles knäpp!"
Å så kändes det.... och så känns det fortfarande.

Kanske... kan det bli ganska bra det här, ändå? Just nu känns det så.

Tack Gud. Tack Lena.

torsdag 2 oktober 2008

Skulle jag inte tro...

... att livet har en mening, trots allt, då vore livet i sig bra meningslöst. För vad skulle isåfall Sven-Eriks liv ha haft för mening. Skulle han ha fått denna helvetiska sjukdom bara för att?

Jag tror, och jag är än mer övertygad nu, sen han blev sjuk.... att livet faktiskt har ett tänk med allt... än om jag inte riktigt kan förstå vad. Och varför.

Livet har en mening....

onsdag 1 oktober 2008

Jag ska skriva så...

... och just det... det måste jag komma ihåg... det är viktigt... vill minnas just det... måste skriva ner det som känns som en enda stor röra i huvudet på mig... allt det som har varit... allt det som är nu... och allt det som ska bli nytt... så vill jag skriva!

Men så sitter jag här, med fingrarna på tangenterna, och viljan, och det viktiga skrivet, går inte alls att omsätta ner i fingrarna... utan blir bara trögt och jobbigt istället. Så är det just nu...

Det finns så mycket viktigt att skriva. Jag tycker det. Om att vara anhörig... om att älska... om Alzheimer... om sorg... och om hur livet tog andra vägar, än jag hade tänkt mig. Viktigt.
Av många anledningar. En viktig anledning, och som jag lärt mig av min vän Gisan, är "Pay it forward"... kan någe enda som jag skriver vara ett stöd för någon annan, så har jag lyckats få ge tillbaka lite av det så helt fantastiskt underbara stöd jag mött från er... era varma, stöttande och omtänksamma kommentarer och handlingar! DET är nästan viktigast... att kunna hjälpa varandra! Vara en vän...

Men just nu orkar jag inte skriva någe mer... har varit på avstämningsmöte med f-kassan och läkaren idag. Så jag är trött... helt tom... men jag ska skriva om mötet sen.

Sov gott... och tack för att just du finns! Tack ödmjukt...