onsdag 3 september 2008

Poff...

... var ett bra ord. Jag skriver att det var ett bra ord... ett sådant där ord som kom med förändringar och överraskningar... något som hände... ibland bra, ibland mindre bra... men ett ord som aldrig var farligt, sorgligt, ödesmättat, elakt... utan bara ett ord som fanns i den vardag som levdes då. Innan. Ett ord som jag var trygg med - och aldrig rädd för...

Idag är poff inget bra ord.
Poffen förvandlades... till skrämmande och sorgliga förändringar. De var elaka, och varje nytt poff förintade allt det jag dittills hade varit ägare till. Kärleken, lyckan, han, huset, vännerna, han, glädjen, grannarna, han.... allt förintat av ett poff.
Idag är jag rädd för poff.

Poff.... vad ska hända nu? Poff..... kan det bli värre? Poff...

..........

Jag tänkte skriva om förmiddagen nu. Men jag vet inte hur.... för hur beskriver man känslan av totalt bara mörker?
När Carolina kom och väckte mig.... med ett "God morgon, mamma... det är dags att kliva upp", fanns poff-känslan redan där... den hade kommit redan innan jag slog upp ögonen... poff... du har förlorat allt! Poff... nu är det bara det här kvar... poff... en ny tom verklighet... poff... jag vill inte...
Men jag bet ihop bra ändå, tyckte jag. Klev upp och gjorde fika till mig och Carolina. Den viktigaste stunden på dagen....
"Men mamma, vad är det.... jag ser ju att det är något?" sa Carolina.
"Ja, det blev lite tungt nu bara... jag vet inte ens varför... "sa jag, och svalde och svalde.
"Men lilla mamma, det blir bättre... det vet du väl" försökte hon trösta.
"Jo, gumman jag vet det... men ibland blir det bara så här... bara så tungt... och jag vet inte ens varför just nu... " sa jag.

"Litar du på mig... är du rädd att jag inte ska klara det här" frågade jag henne strax innan hon skulle gå. (Jag måste ju fråga... måste få henne att förstå att visa sig svag inte är detsamma som att ha förlorat slaget. Det är stor stor skillnad...)
"Ja, du vet att jag litar på dig, men jag är rädd att du tar dig vatten över huvudet bara..." svarade hon. (Å jag vet ju att rädslan finns där... helt naturligt... hon har ju bara mig nu... klart att det finns en rädsla i vad som skulle hända om hon förlorade den enda förälder som hon har nära sig nu...)
"Då vet du.... att säger jag att jag klarar det här - då gör jag det. Å nu säger jag till dig, Carolina... att trots att jag är ledsen just nu... å riktigt bottenläge... som även jag måste få vara ibland... så klarar jag det här! Du kan tvivla på mycket.... men aldrig aldrig att jag inte skulle klara det här... för DET gör jag!"
"Tack mamma.." sa hon bara. (Vad lättad hon lät...!)

Sen gick hon till skolan....
Jag tog Pontus P på promenad i regnet...
Var och handlade lite på Coop...

Hon kom hem för en stund sedan, och vi har fikat lite tillsammans. Hon berättade glatt om vilket pass hon har gjort på gymnastiken...

Poffet finns kvar... men efter en monolog med mig själv på Pontus P-rundan så tänkte jag... "det är bara du Elisabeth.... bara du ensam... som kan ro den här skutan iland... antingen gör du det, eller så är det bara att gå och lägga sig och dö..."! Å vem vill dö...?
Så ett djupt djupaste andetag... jag klarar det här! Jag klarar det här!

Jag klarar det här...
Nu ska jag ringa SE...

11 kommentarer:

Anonym sa...

Det är fint att läsa dina ord till Carolina, och till dig själv. Du beskriver förlusten av SE så fint och så bra, för det är den verklighet du har idag, Poff..så var det du Elisabeth där med ansvaret för dig, Carolina, hus, hem, och Pontus P, och framförallt det som rör SE. Det är bra att du klarar det, och att du inser att dagarna är olika styrkemässigt och att du vågar säga det till Carolina..det krävs mod att möta det du möter dagligen, och du har mod, mycket mod. Du vågar möta verkligheten, även om den är jobbig. Önskar dig en väldigt bra kväll och skickar dig styrkekramar och en strålande sol skickar jag dig i kväll! Kram alltid

Annela sa...

Jag är helt övertygad att du klarar det här. Man klarar det man mpste klara och ni har så gott stöd av varandra.
Krmar,vännen...

Isabelle sa...

Du modiga, starka, fina Elisabeth. Du är så fantastisk! Att kunna tänka och känna som du gör mitt i svagheten, DET är styrka det.
Stora beundrande och omtänksamma kramar.

Anonym sa...

De gör du men alla dagar känns det inte så. Så är det två steg fram och ett tillbaka. Men vi går här bakom dig och puttar på när det är svårt att få fotfäste. Kram

Jessica sa...

Hej vännen
VIll börja med att tacka för de fina och värmande kommentarerna till mig. Att du kan skriva så fint och verkligen förstå när du själv har det så oerhört tufft. det vittnar om en stor själ som bor i ett hjärta fyllt av godhet.

Tycker att det är så skönt att läsa om din och Cs ärlighet mot varandra, att du inte försöker dölja din sorg och din smärta och att hon i gengäld kan visa sin.
Det underlättar för er i ert sorgearbete. Du är modig elisabeth, du e stark. Även om du inte kan se det själv just nu så kan man se det i dina texter. Tack för att du delar med dig av din vardag på ett sånt vackert sätt med en brutal ärlighet som får mig att gråta i hjärtat för din skull.
Varma kramar

Anonym sa...

Du klarar det Elisabet!

Det kommer att vara tungt och jobbigt bitvis... men du klarar det.

Trots att det är kväll och mörkt sänder jag dig solstrålar och kramar.

Du klarar det Elisabeth!

Anonym sa...

Kära Elisabeth, det är klart att du klarar det, och det är så fint att du säger det till Carolina också. Det stärker dig och henne att du uttalar orden. "Jag ska klara det här". Du tänker så bra och så rätt. Bra beskrivning det där med "poff". För det är ju så att en förändringar ofta kommer plötsligt. I ditt fall så har du ju varit tvungen att gå igenom många förändringar. Inte underligt att "poff" blivit så negativt och gör så ont.Min varmaste kram till dig Nalle <3

Anonym sa...

Du klarar det, dina ord här visar på styrka och att du tillåter dig att vara svag och falla...man måste få göra det för att orka de där nya stegen. Kram /Ann

Gisan sa...

Ojojoj så många poff... Alltför många fför att det ska vara mänskligt tycker jag.
Så fint du beskrev för Carolina. Du är en underbar mamma! Kramar...

Eleonora sa...

Klart att du klarar det här!! Du har sådan insikt och vilja så om du bara ger dig tiden - så kommer det att gå bra.

Tackar som frågar - ryggen är nu en varannan dags rygg. Idag inte lika bra som igår (då jag var ute och gick) Men jag ger mig inte heller - det är bara att hänga i och kämpa på.

Solen skiner på mig idag så det blir nog ett försök till kortare promenad idag med. Kramar om dig Elisabeth

Anonym sa...

Yes!
Rätta takter. Du klarar det.
Det finns en inre styrka som du lär dig plocka fram, detta samtal med PP hjälpte dig denn gång. Kom ihåg känslan och samtalet.
Styrkekramar!