måndag 11 augusti 2008

Det finns ett fotografi...

... på hans rum. Där sitter vi båda tillsammans i rumssoffan... och i hans famn ligger en liten nyfödd Carolina. Ett vackert fotografi...

Vi pratar om det ikväll... jag och Carolina.
"Hur tänker pappa då... när han ser oss där?" undrar hon.
"Jag vet inte... han kanske inte förstår att det är vi... eller han kanske inte ens tittar på de foton som vi har satt upp där... det är svårt att veta, gumman!" säger jag.

För så är det.... det ÄR svårt att veta nu längre. Frågan hon ställer... hur han tänker... gud, jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv det. Man tänker också.... OM han ser, och förstår att det är vi, funderar han då inte var vi är... och vad han gör där? Funderar han någonsin var vi är? Saknar han.... minns han.... är han ledsen... ????


När dessa funderingar poppar upp, så är det inte logiken som tänker.... det är de känslomässiga spåren som finns där.... de resonerar inte utifrån att han skulle vara sjuk... de resonerar utifrån att han skulle vara frisk. De spåren... jag undrar hur länge de kommer att finnas? Så länge han lever...? Så länge vi lever...?
Det är viktigt att få fråga, och fundera över dessa saker... det sorgliga är bara att några svar, hur han tänker och känner, det kommer vi aldrig att få! Inte i de känslomässiga spåren i vart fall...

......


En bra dag.


Jag hittade en BH på rea-på-rean för 25 kronor.... och det är ganska stor lycka för en som varit tvungen att göra sig av med alla sina bygelbh:ar. (Som bara skar in i revbenen för att jag rasat så mycket i vikt...)


Vi bjöd mamma och pappa på middag. Ingen sju-rättersmiddag, men varmrätt och kaffe med kaka gick precis lika bra... och det var roligt med matgäster!


Carolina får killbesök imorgon.... DET är verkligen bra!!

11 kommentarer:

Anonym sa...

God morgon, vill bara önska dig en bra dag! Kram

Anonym sa...

Ja, vad rörs i huvudet? Är det en blandning av förvirring och verklighet? Min svärfar hade åxå bilder på väggen som vi satt upp men det var mest personalen som såg dom tror jag. Minns sista gången som han fyllde år och fick tårta...Svägerskan skulle ner till personalrummet med resten av tårtan för alla hade ätit av den...då hörde jag svärfar säga att han minsann ville ha en bit till! När jag ser på fotonen från den dagen hugger det till i mitt hjärta./Kram

✿Ewa sa...

Tittar in med famnen full av kramar till dig. Önskar dig en skön dag och att ni slipper regn och rusk.

Paris var underbart! Att få tid till upptäckter och prat med döttrarna var ljuvligt!

Anonym sa...

Jag jobbade med dementa såväl unga o gamla där i början av 80 talet.Att äldre människor blev dementa acccepterar man på ett annat vis än när en ung människa med livet framför sig drabbas.Dom aom har det svårast är dom anhöriga.Kom ihåg en kvinna drygt 40 år med småbarn ,pappan som kom på besök med barnen.Hon hade inga klara stunder kvar.Jag vet hur det grep tag i en hur oerhört smärtsamt det kändes att se denna lilla familj och den tragedi som drabbat dem.Man undrar verkligen vad meningen är när det ska bli så.Speciellt som jag tror på att allt har en mening med det som sker.Jag förmodar att du/ni har frågat er varför många gånger och det finns inget svar på den frågan.
Att kunna gå vidare o se framåt måste vara svårt.
Tycker du e så tapper,klok o duktig.
Fortsätt med din myrvandring och snart ska du se att vägen blir bredare.
Ha en bra dag i regnet
kram ewa

Jessica sa...

Hej vännen

Nu e jag tillbaka efter seglandet.
Vad som rör sig i den mans huvud är inte enkelt för någon att säga.
Men jag tror ändå att någonstans inne i hans hjärta sålyser det upp när han tittar på er. En värmekänsla kanske. Det måste kännas jobbigt att inte veta men håll fast vid hoppet om att han minns. Kanske inte i vaket tillstånd emn i sina drömmar minns han säkert er och det som varit. Önskar att ni kan ta fler stora myrstegnär saknaden efter B lagt sig. Många varma kramar från mig.

Eleonora sa...

Vilken bra dag du fick med middag för föräldrarna och så. Det behöver aldrig vara så märkvärdigt med maten , huvudsaken är ju att man träffas och får en trevlig stund tillsammans.

Kul att Carolina ska ha besök idag. Ha det så gott och stor kram

Anonym sa...

Det finns saker vi inte kan påverka hur gärna vi än vill. Saker vi inte vill ska ske de händer och vi finns kvar.

Personer försvinner, nära personer, dör eller tynar bort. Men hur vi mins, hur vi berättar om dem avgör hur de lever kvar.

Vad han mins, vad han ser och tänker är nog svårt att veta. De som lider mest är troligen ni.

Christina sa...

Kommer in och lämnar en bamsekram till er...
Kramkram

Anette sa...

Hej på er
Om ni vill och vågar så skulle det vara kul att få hälsa på er...
Jag ska till er stad på torsdag
(21/8)nästa vecka på tjänsteresa och pga överfulla flyg hem så måste jag ta en hotellnatt. Så vad sägs? Vågar ni ta emot en skåning på besök??

kram på er...

Gisan sa...

Jag förstår era funderingar på vad som rör sig i huvudet på SE. Jag kan känna så själv i förhållande till min mamma när vi pratar ibland. Hon har inte kommit så långt som SE. Men det går fort. Jag tror dock att det är väldigt bra med fotona på hans rum. Ju mer som påminner om er desto bättre. Stora kramar...

Anonym sa...

Vad glad jag blev av att du gav dig själv något också! Verkligen kul med killbesök för Carolina. Önskar dig en alldeles underbar dag i dag och även i morgon, jag förstår att det är tufft, men läser också lite glimmande glädje i din vardag. KRAM