lördag 19 juli 2008

När jag sitter här ensam...

... nu, i natten... och det är mörkt och tyst... då är det bara plågsamt rätt igenom. Ensamheten... den förtvivlade stora och mörka....!
Jag försöker mota bort den... varje vaken minut av dagen... och det går ganska bra... men när natten kommer... mörkret gör sitt intåg.... då.... då sitter jag här, vareviga kväll... i en lägenhet, som jag inte ens kan kan kalla hemma än.

Carolina stod i köket och grät ikväll... över hur ensam hon var... hur hon såg att alla andra verkade ha så roligt... att det var fredagkväll... och här satt vi.... från hemmet som hon saknade... till hit... en lägenhet med bara henne och mig.
"Mamma, varför är vi så jävla ensamma?" sa hon. "Varför fick vi det så här? Jag vet att pappa är sjuk... men det är orättvist, mamma.... var är alla som skulle finnas här... mamma, vi har ingen familj... vi har bara vi!" Sa hon. Vi har bara vi....

Vi stod och kramades länge... hon fick gråta... hon fick vara arg och besviken... hon fick säga det som var svårt... hon fick säga det hon kände... och när gråtet och hennes ord tagit slut... så försökte jag hitta de bästa svaren jag kunde... ge henne tro, och tillit till att en dag, en dag... då blir det bättre! Därborta i framtiden... blir det så! Sådant vet ju alla mammor... när de tröstar sina barn!

Men nu är det tyst här.... i lägenheten som vi inte kallar för hemma. Det är så tyst så att ensamheten andas in i varje andetag... tyst och mörkt. Och ensamheten frodas i sådana miljöer... och jag vill inte alls. Då är mamman bara en liten lort, som stirrar ut i mörkret... och är glad över att hon lyckades lugna sin dotter... men som innerst inne håller med henne i varje liten besvikelse och och sorglig insikt...!

Ensamhet

5 kommentarer:

Anonym sa...

Mörka tankar kommer smygande under natten, jag hoppas att du ser lite ljusare på tillvaron idag och att solen lyser på dig och Carolina. Ha en riktigt skön helg!
Många varma kramar!
Ingrid

Anonym sa...

Förstår smärtan inom dig. Förstår att det känns svårt med allt ert nya.Extra svårt är det när ens barn mår dåligt.Man kan ju slå knut på sig själv när ens barn har det svårt.Prövade maila dig men jag fick bara tillbaka det.
Om du har lust att skicka din mailadress till min mail kan jag göra ett nytt försök. Den är trollungen@alvnet.se
Stor kram till dig
ewa

Annela sa...

Kan man känna sig ensam om man är två?
Jo, om man är en enhet som ni två är, så tätt sammanlänkade som du och din dotter är. Icke självvald ensamhet är alltid tung att bära och i ert fall är ensamheten obegriplig. Det borde vara precis tvärtom att alla i er närhet strömmar till för att hjälpa, underlätta och trösta.
Jag önskar att de inser det snart och jag tänker på er,
kramar, vännen...

Unknown sa...

Det är alltid så svårt när man känner sig ensam och det enda som hjälper då är att prata med dem som finns närmast runtomkring. Det är i alla fall dem som är viktigast.

Saknad är en svår känsla att leva med, kärlek vet du ju gör både gott och ont för oss. Jag är glad att ni talar mycket med varandra. Ni är ju härliga människor båda två av det lilla jag lärt känna er genom din blogg.

Ni är i alla fall några av mina intressantaste lortar i bloggosfären.

Superkramen från Teneriffa,

//Enastående mamma

fideli sa...

fina du som gett mig så många värmande ord, jag önskar det fanns något att säga, men det finns inga ord som kan lindra det vet jag, och jag vet alltför väl hur du känner det nu. Så många gånger jag tänkt precis som din dotter, var är alla som skulle finnas här nu?
men var glad ändå för att både hon och du kan släppa ut sorgen, tvinga inte den tillbaka mer än när det är absolut nödvändigt.