onsdag 30 juli 2008

Jag skulle skriva...

... om ännu en underbar dag. Med samma badstrand, samma sol och värme, samma underbara utflykt som gårdagen bjöd oss på igår. Mamma och pappa som både bjöd på fika vid stranden, och grillat senare på eftermiddagen... barnen som lekte vattenkrig... pappa som spelade fotboll... Pontus P som fick följa med... skrattet... b-surret... värmen... ja, allt det där skulle jag skriva om ikväll. För det var, liksom igår, bara en gåva...

Men raderna blir inte så många om det ikväll... för just nu sitter jag här... väntar på att Carolina kanske kliver upp... och vill bli kramad igen. För det blev för tungt för henne ikäll... hon saknar pappa... vi har suttit nu hela kvällen... hon har gråtit och gråtit och gråtit... och jag har suttit och vaggat henne i famnen.
"Mamma, jag vill bara vara liten... och att pappa ska finnas här NU..!!" sa hon.
"NU, mamma... vill jag det! Jag vill att han ska komma hem och bara stå där i dörren... och vara frisk... fråga om jag vill ha fika.... vill att det ska vara han som säger att vi fixar det här... " sa hon också.
Hon sa så mycket mycket mycket... som hon behövde få säga. Behövde få längta... behövde få sakna... behövde få minnas.

Nu blev det avbrott... hon kom in igen.
"Mamma, jag blir ju ledsen för vad som helst nu... för dan såg jag en sån bil som vi hade förut... och då bara tänkte jag på pappa.... jag tycker det är så.... så... jävla orättvist... varför skulle han bli sjuk... min pappa... min pappa" sa hon. (Hon upprepade "min pappa" flera gånger... som om de två orden... min pappa... var för att försöka övertyga sig själv.)

Nu har hon gått och lagt sig igen. Mina ord till henne ikväll har balanserats på vågen mellan att finna en acceptans och en insikt.... att titta framåt... berätta tusen saker om dom två... få sakna och sörja... få vara ledsen och gråta... minnas.... se framåt... och vi har kramats o kramats o kramats!

Jag skrev det här rätt upp och ner.... för att det kändes viktigt att skriva... vi har haft två underbara dagar... han fanns med oss där på badstranden... och kanske var det just det.... att det kändes tryggt för henne... kanske fann hon styrkan i att våga vara riktigt ledsen ikväll?

Jag vet inte... men Gud vad jag skulle ha velat samma sak som hon. Att han skulle stå där i dörren... nu.

8 kommentarer:

mossfolk sa...

Det där känner nog många igen. "Upp och ner" är en ganska passande beskrivning när någon frågar så där lite allmänt hur det är...
För ibland (förhoppningsvis och troligtvis oftare och oftare) är det ljusa stunder, skratt, lycka och även en gladare vardag.
Så kommer en tanke svävandes eller någon liten liten sak som påminner och då är det ras rakt ner.
Men sedan går det upp igen.
Hoppas att veckan bjuder på fler härliga stranddagar!
(och nu när jag för en gångs skull läste igenom det såg det ut som om jag menade att allt är svart eller vitt, men det menade jag förstås inte :)

Anonym sa...

Minns hur hemskt det var när min pappa fick stroken och när vi inte visste hur det skulle gå. Minns den enorma rädslan. Din Prinsessa har det jobbigt och jag säger då bara det att hon har den bästaste mamman av alla!/Kajsa

Anonym sa...

Ja, tänk om jag verkligen kunde trolla... då skulle jag trolla tillbaks er S-E på stört. Så har jag tänkt många gånger. Trolla bort allt tokigt i världen. Göra den snäll och rar.

Men nu kan jag bara trolla lite lite grand. Så jag sänder er styrka och varsin kram istället. Och förhoppningar om att det blir bättre för er eftersom. Sorg gör ont. Tyvärr.

Anonym sa...

kgranvik55@hotmail.com Min mejladress!/Kram

Anonym sa...

Du är så klok som tar emot hennes ord och låter henne söja. Det måste få komma ut och kanske blir det lättare när ni haft sköna "vanliga" dagar. Mång många varma kramar från ett varmt Enskede.

Bloggblad sa...

Det är inte lätt med sorg... I ditt fall är det ju ändå uppenbart och du behöver inte dölja och hålla masken. Du kan visa alla vad du känner, och jag tror att alla kan ana eftersom det är en fasa många upplevt.
Den sorgen som man måste gömma undan är svår att hantera. Men i båda fallen gäller detsamma: att ta vara på varje ljus stund.

Gisan sa...

Vilken mamma hon har din lilla flicka! För liten är ju vad hon känner sig i de där svåra stunderna. Så bra att hon får vara det då. Att du orkar finnas där för henne, hjälper henne att få det ur sig. Du är otrolig! Jag bara önskar så att du hade någonstans där du kunde "pusta ut" ordentligt. Stora varma kramar...

Anonym sa...

Du är en fin mamma Elisabeth. Att få gråta ut i mammas famn är inte alla förunnat, men en verkligt bra terapi, för att kunna hantera förluster bättre senare i livet.
Kramar Nalle