tisdag 24 juni 2008

Idag...

... ska inte bli en pyjamasdag. Det blev det igår...

Idag ska vi gå på stan och fika. Därför att jag har bestämt det... och därför att Carolina kom inatt och berättade att hon hade vaknat av att hon grät.

Det är sådana gånger man vet vad som är viktigast... sådant som får vänta, eller sådant som behövs för att överleva ett tag till.

Gud, jag vet att du håller med... vi får fixa det andra sen.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kära vän,
vad maktlös jag känner mig. Skulle så gärna vilja hjälpa och stötta dig men bor ju så långt ifrån.
Visst kan det kännas som en liten tröst att vi som läser din blogg finns för dig men du behöver ju någon som finns i verkligheten.
Jag känner med och för er.
Kramar från Bodil

Elzie sa...

Hej!
Ja, det gäller att ta tillvara tillfällena. Städa hinner man alltid en annan dag. Människor är viktigast. Tycker det verkar som om du och dottern kan prata bra med varann i alla fall och det är skönt.
Tänkte på det med särskilt boende. Det stod en del om människor som fått olika sjukdomar i Aftonbladets söndagstidning nu i söndags och det var många unga som fått olika sjukdomar. Konstigt nog har vi inte fått in någon på vårt boende än. Men den här takten som vi håller i vårt samhälle numera så blir det nog mer och mer sånt här för människan är inte gjord för det.
Hoppas att dagen blir bra.
Kram Elzie

Laila sa...

Det allra viktigaste är att ta hand om sig själv (och som dotter förstås). Nära sitt inre....
Det andra hinns med senare!

Anonym sa...

Bra tänk Elisabeth.
Hoppas denna dag kan bli en fin dag - trots allt.
Smaska på nåt musigt på fiket !
Kramar Nalle


PS/Klart du har vingar. Det har jag märkt från första stund.Fast de vingarna är lite brutna just nu, men tids nog så bär de igen.

Unknown sa...

HEJ!

Jag tycker att det var ett bra beslut. Pyjamasen kan du hoppa i igen när ni kommer hem.

Tänker på er,

//Enastående mamma

Anonym sa...

Hoppas att ni fick en fin fikastund! Jag tänker så mycket på er båda och önskar verkligen att jag kunde göra någonting, det är så synd att ni bor så långt bort.
Massor av kramar till er!