... som är här.
Jag blev så frustrerad inatt. På mig. Tänkte på det inlägg som jag hade skrivit, och var på vippen flera gånger att kliva upp och starta datorn. För att radera alltihopa.
Men jag somnade till slut...
Men jag är fortfarande lika... ja, jag skriver frustrerad. För jag tycker inte om att titta bakåt... jag tycker inte om depp...
Jag tycker inte om att känna mig ledsen och nere... det är nästan omöjligt svårt att komma framåt då.
Men kanske är det så, när jag i mitt sökande efter förståelse över den sorg som jag bär, måste ner i alla skrymslen och vrår, för att så småningom kunna lämna det? Jag vet inte... jag har aldrig varit här.
Men ett vet jag... jag tycker om glädje och skratt.. MYCKET. Jag vill att de ska vara mina vapen...
Jag låter ändå mitt inlägg stå kvar... för det är ju... hur gärna jag än vill förneka det... också precis som det är.
Nu ska jag gå ut... titta på solen... pinka en Pontus P... och söka i mitt inre, och känna glädje över allt det jag faktiskt också har... Carolina, Jonas, Sven-Erik, Pontus P, fin lägenhet, mamma och pappa, två ben, ögon att se med... att solen också skiner. Mycket att glädjas över i det svåra... DET har jag faktiskt också! Det gäller bara att försöka se det....
Skrattet är mitt vapen, och glädjen är min sköld
(Martin Luther King)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
För snart 9 år sen förlorade en familj sin då 7 årige pojke i en trafikolycka. Det blev många tunga år för familjen. Men jag minns att pappan sa ngt. "Man måste sjunka för att kunna kravla sej upp" Han menade att om man inte kan sörja, gråta mm så kan man inte ta sej upp ur mörkret heller. För er är allt så diffust eftersom han finns och ändå är det inte som vanligt. Stor och varm kram!/Kajsa
Det är en konst som jag också kämpar med att lära mig, att hitta ljuspunkter i mig själv. Det är inte lätt när tillvaron knuffas med elände och sjukdomar, men att bara lägga sig platt och vänta går ju inte heller.
Jag är just nu ganska tom på ord uppe i "hjärnkontoret". Men jag vill ändå titta in och skicka kramar och tankar så du vet att jag tänker på och är med dig. Kramar...
Jättebra tänk det här Elisabeth!
Det är trots allt så att vår hjärna bara kan ta in en känsla i taget. När vi tänker sorg, ledsenhet osv. Ställer kroppen in sig på det och vi blir nedstämda får ont, gråter osv.. Tänker vi som du försöker göra nu, på solens ljusa strålar, på allt som du ändå har kvar som är fint, så ställer kroppen in sig på glädje och vi mår mycket bättre.
Men det är klart att det är svårt att se ljusa saker när sorgerna kommer där och envisas med att visa sig.Men om du försöker se de små ljusa saker och stunder som finns, så kommer de att växa och bli fler och större.Du är på god väg. Kram Nalle
Ja, det är nog så, man behöver ner i alla skrymslen och vrår. Låta det ta ont...fast man egentligen bara vill blunda och inte känna efter.
Skrattet är medicinen och ibland kan skrattet och gråten vara jämte varandra. Man skrattar och gråter om vart annat. Lättar på trycket och fyller på med glädje.
*kramar i massor*
Jag tänkte då jag läste förra inlägget,,,att du borde göra en lista på det som varit bra i ditt liv,,,alla tidounkter i ditt liv som varit fantastiska,,,typ gift sig, fått barn,,,varit på semester, mm mm
Men precis som du skriver så fokuserar du ju i detta inlägg på det possitiva och det roliga, det som får dig att skratta,,,och det är bra.
Men visst måste de där tråkiga inläggen också få ta plats,,eftersom det är en del av dig, ditt liv,,,
men man kan ju ändå fokusera på det possitiva, även om man har sorgligheter i sitt liv.
Man måste bara lära sig leva med dem,.,,för man kan inte sudda ut dem, bara hantera dem mer eller mindre bra. Men det kan ju ta tid förståss - tid som vi ibland inte vill vänta på,,,,men måste för att kunna läkas i själen....
Tänker mycket på mina föräldrar när jag läser din blogg,,,de har haft motgångar ofta genom livet, med barn som dött för dem,,barn som blivit obotligt sjuka,,, cancerdiagnoser, och en massa annat som är fruktandsvärt att måsta ha i sitt liv,,,, men de är erfarenheter det också,,,det är livet det också,,,man kan inte klippa bort det från livet.
och nu flyter livet liksom på ändå för min mamma - ensam, utan min älskade pappa, utan två av sina barn,,,utan en massa andra saker hon förlorat - men hon har lärt sig ändå att leva med det, att hantera det,,,och det går vidare, hon lever sitt liv, och hon mår bra, och hon ser framåt,,,fast ärren i själen alltid finns där, och alltid kommer att finnas.
Kram på dig!
Lev livet,,,det går inte i repris!
Ja du Elisabettan, vi har mycket att gjädjas åt mitt i alltihopa trots motgångar. De där är ju till för att trampas vidare uppåt på och vi lär oss samtidigt vad livet har att ge och ta. Klart du inte ska rasera dina bloggblad.. det var ju då du kände just så:-)
Idag har jag varit solokvist hela dagen bara med mig själv och du, jag tycker faktiskt det är ganska skönt:-)
Ha de fint o dansa du då du känner så på sommarängarna..
Kram o ha en fin söndag..
Lilla hjärtat... Jag blir så ledsen när jag tänker på att du ska behöva gå genom all denna sorg. Du skriver ofta att jag är den starkaste du vet.... Men vet du? Det samma tycker jag om dig... att välja att se glädjen är starkt... Man klarar inte detta varje dag men att ha det som ledstjärna är starkt.... Jag skulle önska av hela mitt hjärta att ni slapp gå genom detta Elisabeth..... En dag har du tagit dig genom det värsta.... Men det tar tid och du måste låta det ta tid. Varma kramar från Skåne....
Elisabeth!
Tänker på er, men orkar inte kommentera så ofta längre. Orken har tagit slut för det emsta. Och alla mina bloggar har jag nu tagit bort, till skillnad från dig, som vågar låta orden stå kvar. Låt de stå.
Kramar Johanna
Johanna: Jag tänker på dig varje varje dag! Vet att livet har en plan för dig också... och bara så att du vet, så kommer aldrig min inställning till dig att förändras... ditt mod, och din styrka kommer en dag att bana väg för många andra!
Så jag hoppas att du ändå fortsätter att skriva i någon form... och att du kanske hälsar på här hos mig ibland... maila om du vill... jag bryr mig om dig, mycket!
En stor varm kram till dig, Johanna...
Skicka en kommentar