måndag 12 maj 2008

Strategier...

... blir det nu. För att överleva. I min lilla ihoprasade värld är det bara himlen som vet just nu... som förstår hur jag kämpar och försöker ta mig i kragen... den krage som inte alls vill bli tagen i... som egentligen inte har någon ork alls... som inte förstår hur hon hamnade här.

Jag är stark... de orden har jag skrivit så så så många gånger. För att jag har känt det så... stark med en positiv vilja att lösa alla problem som poppat upp. Så icke nu..!! Nu är det nog det allra allra minsta jag känner.... stark! Jag känner mig som en liten lort! En sån där liten ingenting som bara väntar på att vakna upp denna mardröm...

Då måste man hitta strategier...

1. Göra en sak varje dag den närmaste tiden som jag mår bra av...
- Idag var jag på stan... strosade runt, tog det lugnt, och köpte dyr franska på Mekka.
- Imorgon ska jag gå på biblioteket och fika.

2. Andra måbra-strategier både nu och för framtiden...
- Läsa gamla inredningstidningar som jag har.
- Fundera på något att göra lite försiktigt till hösten. Komma ut lite.

Ja, lite så.... sen får väl listan växa allt eftersom jag kommer på...! Men mina måsten har varit så många under så lång tid, så ska jag inte gå under nu så finns det bara den här vägen att gå... med ett enda MÅSTE. Att hitta strategier...


..........

Idag blev det också lite tufft...

Tog morgonpromenaden med Pontus P. Ringde SE under promenaden... inget långt samtal. För det är vad han fixar nu... prata ofta, men små stunder. Men det var så himla underbart bara att höra hans röst... jag kände värmen inom mig... hans trygga röst... än om vi mest pratade om vädret och Pontus P. Han berättade att han satt och läste tidningen... och hade tråkigt. Han frågade också, som vanligt: "Vad gör du då?" flera gånger.
Idag behövde jag så verkligen bara höra hans röst...

När jag kom hem så kom bara gråten... Mitt i det jag stod och gjorde mig en smörgås... jag kunde inte ens bre den färdigt. Jag bara stod där över diskbänken och grät...

Sen ringde jag till kuratorn. Hon frågade om jag var förkyld... och då höll jag på att börja gråta igen. Jag berättade precis som det var... att det var tufft nu... och att jag inte förstod varför... varför nu?
Hon sa två saker: "Det är ofta så att när man flyttar sin anhörige till ett boende så brukar det bli mycket gråt, sorg och kaos... det brukar upplevas både skrämmande, traumatiskt och slutgiltigt. Att "lämna bort" till ett boende för dementa... det är en stor och svår omställning för de flesta.
Sen så flyttade ju du och Carolina i samma veva... och det blev alltså två stora omställningar på så kort tid... så det är inte alls underligt att du reagerar som du gör nu!"

Sen sa hon en sak som jag också behövde höra; "Det är nu det svåra börjar...att hitta tillbaka, hitta ett liv igen - utan honom. Att leva med sorgen... leva med honom fast ändå inte... " Ja, hon sa så mycket som jag behövde höra... att det är normalt att reagera som jag gör nu... att det finns fler som reagerar så här... och framförallt: Det är nu det svåra börjar! Att det fanns en mall... att någon talar om för mig hur det kanske blir ett tag framöver... det känns bra.

Vi pratade länge.... hon tyckte att mitt strategitänk var "alldeles åt rätt håll"!

Sen gick jag på stan...
Gick och strosade omring på lite affärer... lite planlöst... kändes rätt bra. Köpte sen en dyr franska på café Mekka och promenerade hem igen...

Gjorde inte så mycket när jag kom hem... lite plock ur en flyttkartong och bus med Pontus P!

Mamma ringde...

Carolina hade en middagsgäst idag... Oskar. Trevligt...

Lugn kväll... läste en gammal heminredningstidning, och dippade på soffan i nästan två timmar!

Nu sitter jag här och håller på att somna. Allting tar mycket energi nu...

6 kommentarer:

Eleonora sa...

Det var goda råd du fick tycker jag. Du har bara ett MÅSTE just nu. ATT TA HAND OM DIG SJÄLV!!!

Du får gråta - det måste ut Elisabeth - och det är så gott och bra att du funderat ut nya strategier. Lite i taget. Det är vad du mäktar och du ska BARA göra sådant som du mår bra av eller gärna vill. Bra att strosa omkring bland andra människor och bara vara.

Igår såg jag ett program på 18.15 på 2:an ang. demens. En kvinna i din ålder ung. hade lämnat sin man till annat boende och så var det två andra "fall". Programmet går i repris den 16 maj. Se det - det var mycket bra och kan kanske vara till viss hjälp för dig.

Nu ska jag ut och plantera blommor i 13 urnor på trädgården, så jag lär väl vara ledbruten i händerna i kväll. Må så gott söta du - kram

Gisan sa...

Jag har funderat på en sak. Hur har det gått med dina "dippar"? Den oerhörda trötthet du känner kanske skulle kunna lättas med dippar här och var. För det är ju även fysiskt jobbigt att klara av två flyttar på en gång. Jag tror att gråten som kommer nu är lätt att förklara om än tung att klara av. Nu när allt är fysiskt på plats så finns det plötsligt utrymme för Elisabeths känslor. De måste också få komma och det behöver inte vara en svaghet. Eller rättare sagt där är INTE en svaghet. För det krävs en enorm styrka att våga vara svag när man är van att alltid vara en Hurtig-Kajsa som du kallar dig ibland. Det är dock nu när du behöver få vara ledsen och dippa som omgivningen borde finnas där. Med erbjudande om stöd av olika slag. Det kan vara en köttgryta, lyssna på det du behöver prata osv... Styrkekramar i massor....

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Tack för dina fina ord hos mig. Jag är så glad om jag kan vara ett stöd för dig i allt som hänt.
Kommer du ihåg i början när SE bodde hemma och du inte ville, eller rättare sagt inte kunde, visa dina tårar. Du grät inte första tiden,utom när du kvävde tårarna i duschen. Du hade så mycket annat du måste klara. Så du höll oftast igen, och tänkte - det får jag ta sedan. Det samlades mycket tårar och känslor därinne i dig då.
Nu har sedan kommit i kapp, nu bor SE på annat ställe, du har klarat av er egen flytt, en del känslor har landet andra inte. Ja det är nu som gråten kommer så överväldigande. Den är så fylld inom dig att nu pockar den över. Låt den komma ut !
Det är så sant som kuratorn sa att nu är tiden inne att nyorientera dig. Hitta en väg som känns rätt för dig. Dina strategier är så bra. Precis rätt tänk. Men ta det lugnt, små delmål i taget är alltid bäst.
Många varma kramar Nalle

Christina sa...

Gråt, skrik ja bara få ut sorgen....

Skynda långsamt fram, ta små små steg av allt.
Visst skall du göra något till hösten så att du kan komma ut lite men skynda långsamt.
Låt det ta den tid det tar.

Önskar att jag kunde flyga upp till dig i norr på ett moln och bara krama om.

Skickar mina styrkekramar till er.
Kram vännen

Anonym sa...

Bra att skämma bort sig själv lite, det behöver alla ibland. Jag skäms för det var så länge sen jag läste, ni behöver allt stöd ni kan få. Synd bara att alla vi inte kan vara hos er på riktigt. Nu börjar jag läsa igen. Fortsätt att unna dig lite gott i livet.

Annela sa...

Tack för dina kloka och fina ord hos mig. De värmde verkligen och du förstod precis hur det är.
Kramar, vännen...