... så känns det. Som om allt det svåra som har varit ligger i en korg... härinne... och bara finns. Jag försöker förstå... förklara för mig själv varför jag känner så här... hitta förklaringar till att morgonen, och hela dagen hittills bara har känts så full av gråt.
Jag tänker.... på våren 2005, det året då allting började gå överstyr. Då Sven-Erik blev alltmer underlig... misstänksam, agressiv, glömsk. Då han gjorde saker som han aldrig aldrig tidigare gjort, och saker som han inte längre kunde, som han alltid alltid hade gjort.
Då han blev arg över ingenting... kallade oss både det ena, och det andra... då han gick och lade sig när han inte fick som han ville.... då han kastade och slog sönder saker. Allt detta hade jag visserligen sett tidigare... inte så ofta... mera smygande... men mer och mer...lite nu och då.
Men den här våren kulminerade alltihopa.... han orkade helt enkelt inte längre. Han hade kämpat länge nog... men han förstod inte, vi förstod inte... och hur... hur.... hur skulle vi ens ha kunnat ana att HAN.... vårt livs största trygghet och älskade.... han skulle redan ha fått den sjukdom som snart skulle ta honom ifrån oss...
Den tiden gör ont att minnas... men jag känner att jag måste gå dit också... för jag har i minnet inte vågat mig dit riktigt.... aldrig låtit det göra ont och känna sorg över allt det som hände då. Hela han var så förändrad... varför VARFÖR såg jag det inte?
När han blev arg på bilen för att han inte lyckades backa in den rätt i carporten... och i ilskan över "den dåligt byggda carporten" gjorde en stor repa på bilen och slog av backspegeln.
Sven-Erik? Han...? Som alltid varit så pedantiskt rädd om sina bilar! Han...? Han skulle inte ens ha tänkt tanken... oavsett hur arg han skulle ha varit. Men nu... han tyckte inte ens att han gjorde något fel... det var carporten som fick skulden. Efter ett tag hade han dessutom glömt alltihopa.... och han misstänkte Jonas... eller "nån jävel" som hade varit dit och backat in bilen! För han var det ju inte... och det var inte lönt att säga något heller. Han mindes ju inte... och alltså var det inte han!
Det var bara att svälja ner det.... gå vidare...för det fanns många sådana här incidenter... och aldrig kunde han se, eller förstå att något var hans fel.
Från början försökte jag ju... berätta... logiskt förklara... påminna... ibland blev jag arg... tyckte att han var både dum eller elak....
Till slut var incidenterna så många... förändringarna så synliga... så jag sa till min mamma: "Mamma, det måste vara något fel... han förstår inte... han ser inte... han minns inte... han blir elak för ingenting... och jag försöker.... men jag orkar inte ha det så här.... jag tror att han har gått in i väggen... han måste vara helt utbränd... men nåt fel är det!"
Dagen efter ringde min mamma och sa: "Nu har jag ringt till vårdcentralen och berättat..."
"Vad sa dom då" frågade jag.
"Ja, dom höll ju med om att det måste vara något som är fel... ni får nog en kallelse till läkaren snart" svarade hon.
Två veckor senare kom arbetsterapeuten på hembesök och gjorde ett minnestest. Det som gick så dåligt... då jag insåg hur illa ställt det verkligen var. Den dag då rädslan och resan började...
Kanske är det därför jag behöver gråta idag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det är en lång lång och tung väg ni har vandrat. Där du har fått bära den allra allra tyngsta bördan. Jag kan inte säga att jag förstår. Det vore förmätet av mig. Men till viss del kan jag se det jag nu ser hända med min mamma. Hur personligheter som förut fanns och var en del av vardagen, nu plötsligt är helt omvända. Det är rötter som kapas, rötter som vuxit från dig och SE gemensamt i alla dessa år. Att nu se dem kapade, liggandes i en korg... Ja, jag förstår att det är tungt och gör ont. Styrkekramar...
Kära Elisabeth. Det har gått en tid nu och du har, även om det inte känns så, kommit en bra bit på väg i din bearbetning av sorgen.
Nu vågar du titta tillbaka på hur det började. Det är bra. Nu kan du göra det. Men det är inte utan smärta. Låt tårarna komma, låt ilskan komma, tillåt dig att vara ledsen och arg. Men tillåt dig inte att känna skuld i det hela, att du inte såg något, för du har ingen skuld i detta!
Att SE skulle bli sjuk, hur skulle du veta ?? Hur skulle du ana ?? Har var/är ju så ung också, egentligen för ung för att få denna nedbrytande sjukdomen. Men det hände. Och du - vi eller någon annan - kan inte stoppa förloppet, hur gärna du/vi än vill.
"Sorg i en korg", det låter bra. Samla allt den onda och allt som varit i korgen. Lägg en liten fin handduk över, glutta lite då och då, bär korgen på din arm. Tillslut kommer du att vilja ställa den ifrån dig. På ett fint ställe, där den får stå och bevaras.
Att du och Carolina är så ensamna är inte roligt att höra. En sorg, en förlust klarar man alltid bättre om man får dela den med någon. Jag tycker det är bra att du skriver blogg. Här får du uttrycka din saknad och bevikelse över hur livet blev, här får du gråta och vi - dina bloggvänner - försöker torka dina tårar. Så gott vi kan. Men det känns tungt att veta att ni inte har så många som bryr sig runt om. Nära.
Samtidigt så har ni varandra. Det är bra. Carolina är ung. Som ung människa ser och hanterar hon sorgen annorlunda än dig.Jag tycker du "tacklar" Carolinas funderingar och hennes sorg så bra.Du finns för henne. För hur det än är, så när man är ung så måste man lära sig att hantera förluster på ett bra sätt. Så det inte senare i livet, när hon stöter på andra förluster, för de kommer för alla förr eller senare, kan hantera dem så bra som möjligt. Där är du ett stort stöd för Carolina. Och du gör ett jättefint "jobb" som mamma.Du ser henne, du vill höra på henne.
Du är fantastisk Elisabeth !!
Önskar er två en fin kväll.
Kramar Nalle
Ja, hur ska man veta. Hur ska man ana?? Jag som gick in i väggen för något år sedan och nu är rätt så bra, kan verkligen förstå att du trodde att han hade gått in i väggen. För även där stämmer det att man som en friden människa kan bli arg för vad som helst. Jag blev arg för bagateller och förstod i och för sig att det var just det, bagateller. Ändå kokade jag.
Modigt av dig att gå in i minnena. Det är bra för att bli hel och för att förstå.
Jättekramar!
Ni har gjort och gör en lång lång resa. En resa med många hinder men med tiden skall det säkert bli bra, låter så futtigt, men jag tror att tiden läker.
Önskar dig och Carolina en god natt
Kram vännen
Det känns som din berättelse ger tecken på att du kommit en bit på vägen i bearbetningen av din sorg. Denna berättelse, tillsammans med den om när Carolina ringde efter dig när SE varit arg mot henne. Du börjar våga titta i backspegeln, se minnesbilderna dra förbi och sätta ihop i ett sammanhang.
Självklart gör det ont och värker, men belasta dig för Guds skull inte för att du inte såg eller förstod!
Hur - hur skulle du, med tanke på hur ung SE var då, kunna ha gissat att han drabbats av denna sjukdom. Det är klart du trodde han var utbränd.
Kanske han själv då, anade att något var fel, men i sin frustration över att inte förstå skyllde på annat?
Jag läste en gång att man ska ha en symbolisk plats (som din korg) där man lägger jobbiga tankar, ilska, sorg och annat tungt man inte orkar bära på.
Man ska tänka aktivt att "nu lägger jag det jobbiga där", antingen för gott, eller för att plocka fram senare, när man känner sig mogen att ta itu med det.
Det handlar inte om att vara struts, utan helt enkelt att portionera ut bekymren och vara snäll mot sig själv.
Det behöver du! Kram
Ibland bara måste man få gråta också. Så är det och så måste det få vara. Kram
Det verkar som om när man är lite redo för det så kommer det lite ur korgen då och då som man orkar gråta över och bearbeta och förhoppningsvis når man botten i korgen och kan leva med det.
Kramar, vännen...
Skicka en kommentar