söndag 13 april 2008

Min tid....

... med honom, den sista vi levde tillsammans, sitter ju i den här lägenheten. Så därför blev det lite tufft såhär på morgonkvisten... jag gråter i pälsen på Pontus P. Nu ska jag lämna någonting igen... någonting som andas Sven-Erik.... Gud, jag vill inte!!!!

Jag vill stanna här, och minnas det braa... jag vill att han ska sitta i köket och läsa tidningen... jag vill höra honom dona på därnere... jag vill se honom komma in med Pontus P i sin fula grå mössa... jag vill... jag vill... jag vill...

Jag ville ha kvar honom här... och älska honom här!!!!

"Tur att mamma har dig"... säger jag till Pontus P. Och igår sa han till Pontus, i telefon, "Hur är det med lillgubben min... ja, pappa kom snart hem till lillgubben... ...."

Men Pontus... vi vet ju... pappa kommer inte hem mer. Inte HEM... och inte till OSS....!!

........


Bara lite som det blev nu... såhär på morgonen... den enda lilla stunden... och just nu blev den lite lessig!
Nu ska jag snart iväg till Sjöjungfrun... fixa iordning hans nya hem... hem. Vilket ord... ! Mitt hem... och ditt hem... inte längre vårt hem.... jag vill inte!!!!

9 kommentarer:

Gisan sa...

Jag önskar att jag kunde lägga armen om dig och låta dig gråta ut. Gråta ut all gråt du har just för stunden och släppa ut alla längtans ord som kommer för dig. Att separera från någon du inte vill separera från och gå vidare... Det är klart att det gör ont. Jag önskar jag kunde hjälpa dig med det onda. Styrkekramar...

Anonym sa...

Älskade vän...
Goa, fina, underbara Elisabeth
Du har det tufft nu... attans tufft!!

Jag vill bara komma och ta dig i famn och säga.. "Det ordnar sig vännen, det ordnar sig".. om allting vore så enkelt.. men det är det inte.
Det tröstar föga nu, vetskapen att tiden så småningom ger en lite andrum i sorgen..

Just nu lever du mitt i sorgen.. mitt i det svåra.. du har en stor förändring på gång.. en flytt som du kanske ser som ett "svek" mot SE att flytta från det gemensamma..Jag tror du skuldbelägger dig själv.. men du står helt utan skuld, det vet du, eller hur?

Minnena har du alltid kvar..
i ett rum i ditt stora vackra hjärta.. där finns dom för alltid. Och någon gång kan du ta fram minnena och le..
men kanske inte ännu..
det är inte dags för det än..

Älskade vännen sköt om dig nu!! *kramar om* länge.. länge...

Eleonora sa...

Ja du lilla vän, igår och idag blir tuffa dagar för dig. Men du kommer att finna tillfredsställelse av att se att du kan fixa rummet till SE. Och sen flyttar du och Carro snart till ert nya och när du fått det klart kan SE säkert få komma och vara med er någon dag som är bra för honom.

När allt lagt sig, har du funderat på att försöka få ett arbete? Det vore nog bra om du fick andra saker att tänka på, där du kan få nya vänner/bekanta. Den ekonomiska biten är ju också viktig.

Försök ta det lugnt i kväll och bara vila om du kan. Du behöver nya krafter till nästa flytt. Oj vad jag tänker på dig min söta vän. Allt gott för kvällen önskar jag dig och sänder kramar

Gårdsromantik sa...

Vet hur jobbigt det är!
Svärmor drabbades av samma "sjukdom"

Kram Maud

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Det är tufft att behöva lämna något, som man inte egentligen själv valt bort. Kanske det känns som om du går bakom ryggen på SE? För du kan ju inte tala om allt som du planerar både för dig själv och honom. Sådant som har varit självklart att förut diskutera ihop tillsammans. När SE säger att han "snart kommer hem", så blir orden som taggar i ditt hjärta, då du vet att det inte kommer bli så. Men för SE den stunden han säger det, är det verklighet. Låt de sekunderna styra - just då. Va roligt ändå att han inte glömt den lille Pontus P. Ta med kort på vovven och även på Carolina, men det har du säkert redan tänkt på.
Det vi inte vet, är alltid skrämmande. Men de nya boendena för både dig och SE, kan komma att bli mycket bättre än vad det hade blivit om du tagit hem honom på permis i den lägenheten du nu bor i. Plåga inte dig själv med dåligt samvete. Du gör så gott du kan - och det är inte lite. Minnena ska du vårda och spara i ditt inre. Saker är ändå bara saker. En lägenhet vittnar om de som bott där, visst är det så, men det är ändock en lägenhet. Där människor kommer och går. Flyttar in , flyttar ut. Medan minnena stannar kvar hos de som vill (och kan) minnas. Försök att minnas när SE kommer in med sin fula mössa som ett glatt minne, och inte ett plågsamt minne.
Tala gärna om sådana där skojiga saker som hände igår för SE. Att du tappade filtret och skrattade. Hon kommer också att skratta. Ni behöver det båda. Tänker på dig. Kramar Nalle

Calle Fridén sa...

Jag blir alldeles stum av att läsa det här. Tyvärr vet jag inte vad som hänt - jag läser frenetiskt på din blogg för att få ett sammanhang. Det enda som lyser genom är din sorg. Och vad hjälper mitt deltagande - en okänd människa som förtvivlat förtvivlat skulle vilja hjälpa? Det enda jag kan hoppas på att också mitt deltagande kan vara en liten ljusglimt som så småningom får dig att må bättre.

Med vänliga hälsningar

Calle

✿Ewa sa...

Kära kära goa gulliga som har det så tufft just nu. Alldeles utan all sorg så är det jobbigt att flytta. Oftast gör man ju det från en lägenhet till en annan. Du ska samtidigt göra det dubbelt upp.

Hjärtat då, skulle vilja hjälpa till. Bära några kartonger. Laga lite flyttgröt...

Tänker på dig och sänder styrke kramar i massor!

Anonym sa...

Jag menar såklart att Han kommer att skratta, att ni båda två behöver skratta åt dråpligheter i vardagen.
Tänker alltid på dig. Sköt om dig. Kramar Nalle

Sessan ☆ Prinsessan sa...

Hur många tårar kan en människa gråta utan att helt gå sonder frågar jag mig var gång jag läser här hos dig Elisabeth.
Du förmedlar så jag får ett sådant gränslöst behov av att trösta & göra allt gott för dig.

Jag följer dig & ber för dig.

& tack så hemskt mycket för att du tog dig tid att läsa i "sanningen om" bloggen & kommentera.
Det var en värmande kommentar, som jag vet min man satt oerhörd pris på.

Du är god♥