fredag 18 april 2008

Knuten...

i sekunden nu. Den känns i magen...

Ringde nyss till "Sjöjungfrun", där Sven-Erik bor nu. Pratade med en utav vårdarna. Å det är så svårt att få veta... så svårt att höra... trots, eller kanske just därför, att hon berättar hur över förväntan allting har gått sen han kom dit...

Hon berättar hur glad och positiv han verkar vara... skrattar och skämtar. Hur han redan umgås med de andra... och igår hade han dukat och fixat fram fikat, när de satt och såg på hockey. Jag frågar om de har märkt av någon oro hos honom... men förutom en kväll, när han hade försökt att ta sig ut via låst dörr... och "skulle kolla vart bilen var", så hade de inte märkt någonting speciellt. Han verkar "så nöjd" med allting, sa hon...

Jag frågar hur det har varit på nätterna... hon berättar att en natt hade han varit lite orolig... men sedan dess så har det varit lugnt. Han hittar själv till sitt rum... men är för det mesta ute i dagrummet/köket med de andra.

Jag frågar om han frågar någonting om oss... om geriatriken... om varför han är där... men hon säger att det har han inte gjort. Det är precis som om nuet... sjöjungfrun... är det liv han alltid har levt, tänker jag...

Visst blir jag glad över att höra allt detta... glad så jag känner lyckan för hans skull... men ändå... ändå så kommer sorgen också... den lägger sig som knuten i magen och vill bara gråta. Men... det gör jag ju inte... jag måste ju veta att det är så här nu... och det gör SÅ HÄR ont. Så jag sväljer ner knuten... jag vill inte gråta nu. Jag vill inte vara ledsen... jag vill inte minnas... jag vill inte höra... jag vill låtsas, precis som Carolina säger också ibland, låtsas att Sven-Erik bara har gått ut med Pontus P en sväng... eller åkt hem till Holmträsk... eller är och tvättar bilen. Bara just därför så är han inte här just nu... jag låtsas det. Speciellt sådana här stunder...

Men jag försöker ju ändå...

..........

Jag har träffat flera ur personalen på Sjöjungfrun, eller pratat med dem på telefon... och de är alla väldigt mjuka och omtänksamma. Jag känner mig trygg i vetskapen om att han har dessa vänliga omhuldande själar omkring sig... jag vet inte hur det skulle ha gått annars! Då hade jag förmodligen, och ganska säkert, tagit hem honom...
Men jag ser, och hör ju deras omsorg om honom... och oavsett vilka kunskaper de har för övrigt om dementa, så kan det aldrig uppväga den empati och medmänsklighet som de har för andra människor... och jag kan bara sända en tanke dit upp... tack snälla Gud, för att du har sett till att det finns sådana vackra människor... och som finns där för min Sven-Erik nu. Och för mig också... "Men vi finns ju för dig också".... sa hon jag pratade med idag. Det värmde mycket...

11 kommentarer:

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Skönt att höra av dig så fort ändå. Jag har läst allt du skrivit de senaste dagarna sen flytten. Jag tror knuten har knutits hårdare och hårdare de senaste dagarna, när hur-ska-det-gå-tankarna har virvlat runt.Osäkerheten-är detta rätt ? -gör jag rätt ? osv. Men nu har det visat sig att det har gått bra! Jätteroligt att läsa det.
Samtidigt som jag förstår känslan av maktlöshet och förtvivlan när din man inte kommer ihåg det som en gång var ert liv tillsammans.
Men jag tror ändå att innerst inne, bortom all sjukdom, så finns minnet av livet med dig och familjen kvar. Det som är SE utan sjukdom, kommer ihåg. Men nu har den dumma sjukdomen kommit och satt sig som en blockad mot tidigare upplevelser och nu är det nuet som är det viktiga för SE.
Elisabeth kära du, jag tror att du måste ta till dig det som något gott ändå. Han är glad, trivs, umgås, skämtar...kan det bli bättre i den situation han hamnat i ? Tänk om det varit så att han vantrivdes, grät, var orkeslös, längtade hem osv. Försök att landa i tanken att han har det OK nu. Så OK-igt som det kan bli i den situation ni hamnat i. Ingenting blir egentligen bättre av att du tittar tillbaka på det som varit med sorg. Försök se det som varit som glada minnen. Du har upplevt SE, han valde dig. Ni fick en fin dotter osv. Han har älskat er, och den SE som finns bortom all sjukdom älskar er fortfarande.Han kan bara inte förmedla det längre. Men han trivs i det nya. Knyt inte knuten hårdare nu. Försök att lirka upp den sakta. Du kan inte göra situationen annorlunda. Ingen kan. Men du kan göra den bra. Och det har du redan gjort. Du har varit och är så duktig Elisabeth. Nu måste du försöka landa och ta hand om dig själv. Riktigt ordentligt sköta om dig själv. Med små små steg, med ett andetag i sänder kommer knuten att lösas upp. Kramar Nalle

Christina sa...

Det är alltid värst för de anhöriga och jag förstår att du tycker att det är jobbigt.
Önskar dig och Carolina allt gott i den nya lägenheten.
Kramkram

Bloggblad sa...

Visst är det en svår omställning för dig och barnen, men just att han har det bra och inte förstår själv, är något att vara tacksam över. De som ligger och sakta tynar bort i en sjukdom... och vet... det är nog det värsta jag kan tänka mig.
Er SE lever och är glad... alltid nåt.

När min mamma blev glömsk och dement, tyckte jag det var skönt för henne att slippa ha sån koll som hon brukade. Hon kom ju inte ihåg dem som inte besökte... och kunde inte stressa, för hon kom inte ihåg vad hon skulle göra... eller att hon gått till fel ställe vid fel tid och jag fick komma och håmta när folk ringde. Det var jobbigt för mig, men hon kom inte ihåg det timmen efter.

Anonym sa...

Å Elisdabeth, som vanligt så får Ditt inlägg mina tårar att rinna.... så mycket känslor, så mycket sorg, men ändå så vackert i allt det onda... Får man inte hoppas att S-E ändå har det ganska bra nu? Fast jag förstår att det känns svårt, det också. Han skulle ju vara hemma hos er! kram Ylle

Kajsa sa...

jag förstår att det värmde ditt hjärta med att tala om för dej att dom finns även till för dej! Det visar ju verkligen vilka empatiska änglar som omger din man! Stora och varma kramar till er från mej!

Gisan sa...

Givetvis är det skönt att SE har det så bra där han bor. Att han trivs och blir väl omhändertagen. Men sorgen måste du tillåta dig. Det är inget du bara kan skjuta undan. Då lägger den sig som en hård klump och skaver. Förhoppningsvis kan det bli mer tid att ta hand om Elisabeth nu, när flyttar är klara och allt ramlar på plats runt omkring. Styrkekramar...

Anonym sa...

Kära Elisabeth, om knuten kunde gå att lösas upp skulle jag göra det åt dig!
Men jag kan inte och jag tror att du klarar det fint på egen hand.

Jag skulle kunna tänka mig att det gör ont att höra att SE skrattar, äter, umgås och trivs där han är nu, men i samma stund inte minns vilken SE han är och vem han varit tillsammmans med dig och Carolina.
En sådan tanke kan göra ont samtidigt som det är en visshet och bekräftelse på att du har gjort rätt val!
SE mår bra just nu och det kommer du och C också att göra, så småningom, helt säkert!
Hoppas ni kan "bo" in er och finna er tillrätta i nya lägenheten, nu när ni kommit "hem" till Haga.
Lycka till och hoppas helgen blir bra!

happymajsan sa...

Kära Ni båda, jag instämmer med alla vackra ord som blivit skrivna och önskar er lycka till i nya lägenheten.
Styrkekramar

Majsan sa...

Det här är ju en otroligt stor omställning för både dig och Carolina. Jag hoppas innerligt att ni kommer att trivas i er nya lägenhet. Skönt är det ju att SE trivs och att han har fina människor omkring sig.
*varmaste kramen*

Gisan sa...

Tittar in för att önska dig en skön lördag! KRamar...

Anonym sa...

Tittar in och önskar dig en fin helg i er nya lägenhet.Förstår knuten och önskar önskar att jag kunde göra något åt de så att den löses upp.

En stor var styrkekram till dig//

Ewa