... är det med livet.
Trots att jag står fastfrusen mitt i det,
så fortsätter livet att gå!
Disken diskas... snön faller... grannarna går förbi,
allting är som vanligt ändå!
Jag vill inte det just nu...
Skulle skriva så mycket om dagen... den som väljer att fortsätta gå... men jag orkar inte!
Ikväll berättade Sven-Erik att han nyss hade kommit dit... att han hade åkt buss... och att han hade somnat på bussen!!
Han fantiserar rätt ofta nu...
17 kommentarer:
Visst är det märkligt, livet rullar på som vanligt även om man tycker att det inte är som det brukar.
Du tappra Elisabeth, blev så glad för din kommentar, du som har så mycket av ditt eget ger dig tid att besöka och skriva en rad, underbara du.
Önskar dig och Carolina en snäll dag.
Kram vännen min
Dina första rader, var mina rader... en gång för länge sen. Har inte glömt känslan...
Varmaste kramen till dig idag
För oss låter det ju som fantasier men jag tror att det dels är så att personen tror på det han/hon säger eller också är det en kompensation för att han/hon inte kommer ihåg, så att det finns något att säga. När mormor fortfarande pratade så kunde hon sitta på taket med kungen och läkaren, eller nyss ha pratat med sin pappa (självklart död sen många år). Innan hon flyttade halicunerade hon också och såg saker som inte fanns men det viktiga är ändå att spela med för det kan ju vara deras verklighet som man annars ifrågasätter. Ha en bra dag annars, det går att skapa ett nytt liv utan att glömma SE. Kram!
Kära Elisabeth. Ja, livet fortsätter - trots att det egentligen har stannat upp. Det är märkligt. Men livet är märkligt. Jag tänker ibland på alla som inte finns med oss längre. Men husen där de bodde, träden, stenarna utanför, ligger där såsom de alltid gjort när de trampade omkring på dem. Som om inget hänt.
SE lever mer å mer in i sin fantasivärld. Han skonas från lidande på det sättet.
Många kramar Nalle
M-mm, visst är det så. Konstigt att livet bara fortsätter, trots allt. Tidningen kommer som om ingenting har hänt, folk åker till jobbet..Märkligt. Tänker på dig. Det blir bättre.
Just så är det, livet rullar vidare och man är ibland som en åskådare som står vid sidan om.
Man varken vill eller kan ta del av det som pågår.
Längre fram hoppas jag du kommer att upptäcka hur mycket det finns kvar i livet - för dig att ta emot samt att ge till andra.
Fortsätt fånga dagen - ett steg i taget.
Jag fick en gång dessa rader:
Sorg är kärlek som blivit hemlös.
Varmaste kramar!
Elisabeth! Jag vet inte om detta kan vara någon tröst för dig. Men på ett äldreboende jag jobbade på hade vi en rar dam med demens. Hon levde helt i fantasins värld. men för det mesta var det en skräckens fantasi. Hon råkade ut för det ena hemskare än det andra. Sven-Erik verkar åtminstone lugna, ganska trygga för honom. Jag menar inte att du inte ska/får sörja. Jag ville bara dela med mig av mina tankar kring det hela. Styrkekramar...
Jag säger som dubbelörnen - det har varit en tid....
... när man inte kunde förstå att allt fortsatte att fungera som vanligt. Man står utanför, har inget med det gamla livet att göra känns det som. Bara förs framåt.
Minns att jag blev iriterad på några unga flickor som stod på gatan och skrattade och flamsade - nästan så jag kunde gått fram och sagt till dem att "det det där flamset passar sig inte just nu". I sista stund kom jag på att dom visste ju inte - det var bara i mitt sinne och mitt liv som katastrofen skett. Det vanliga livet tuffade på som vanligt .... medans jag levde i min bubbla, min bedövade värld.
Jag tänker så mycket på dig, å så tänker jag mycket på det du berättar - hur det var, hur det började - det kan vara till hjälp att få insikt om hur det kan vara i början av sjukdomen, innan man vet. Innan glömska och dåligt humör får ett sjukdomsnamn. Tack snälla du för att du delar med dig!
/Lena
Hej!
Har läst här ett par ggr, och vill bara säga att d skriver så bra. Har jobbat på ett boende för SD och A patienter, så jag vet lite vad du har att göra med. Du är duktig och modig. SE verkar ha haft en toppen-födelsedag!! Om alla anhöriga vore som du! Fast jag fattar att det är jobbigt. Det enklaste är ju att 'glömma'. Stå på dig.
Livet vandrar vidare om vi har det jobbigt eller allt flyter på med guldhandskar på..
Ha de fint Elisabethan.. Tänk när du får Vår hos dig.. kanske det går lite lättare..
Kram*
Visst är det så att livet rullar på! Och det måste det ju göra. Jag tror att du kan känna dig ganska lugn för SE. Han lever i sin egen värld och kanske är ganska lycklig där. Nu gäller det att du också ska hitta ditt nya liv.
Jag känner varmt med dig, jag tror att du vet det!
Varma kramar sänder jag dig.....
Föreläsningen var väl sisådär. Den var mycket inriktad på de som inte lever med alzheimers eller annan demens, eller är anhörig. Mycket handlade om att ställa diagnos att kunskap behövs för att få bort fördomarna kring demens men inte hur man gör. Jag ville gärna veta hur man ska bemöta en dement annat än att attityden ligger hos betraktaren. Man kan välja att se det som att det är synd om de sjuka som kanske fantiserar som SE eller se det som något bra. Att kunskap behövs vet man ju men hur ska den nå ut? De snackade om nån studiecirkel men den kände jag riktade sig mest till pensionärer, vem har annars tid en förmiddag? Vart ska då alla andra ta vägen? De pratade också om vikten av att ställa en tidig diagnos och där kändes det som en skuldbeläggning på de sjuka och deras anhöriga som väntar så länge med att gå till läkaren. De pratade mycket om en bok som de har skrivit, "Ett minne för livet" av Kristina Fröling och aztv.se, en sida på Internet med videomatierial kring alzheimers och demens. Den största frågan förblev dock obesvarad, hur möter man en dement människa och deras anhöriga. Jag vet ju att många av mina kompisar har varit helt oförstående och att jag själv inte har vetat så mycket. Ett litet ord eller en liten handling akn ju orsaka så mycket bråk, tvivel och missförstånd. Personalen på boendena gör ju så mycket men räcker inte till så man får söka svaren hos andra drabbade. En sak som de sa också att alla dementa är inte gamla, 10 % är under 65 år, men så unga som SE är bara 1 % tyvärr. Fråga om du undrar något över min virriga kommentar. Jag hoppas ni sover gott inatt. Kram!
Önskar dig allt gott min vän! Du behöver all styrka som finns nu. Förstår hur du känner det med just det att det står stilla för dig men rullar som vanligt på utanför.
Så kände jag det när min mormor dog. Allt får stanna upp ett tag det får ta den tid det tar. Önskar bara att det är mer hanterbarare för dig att sorgen blir mer hanterbar. Att åtminstone den fysiska smärtan försvinner...Önskar dig allt gott Elisabeth. Du förtjänar verkligen att få må bra i livet/Kramar Tussegumman
Kikar in och hoppas att allt är bra med dig vännen
Kram
Käraste vän! Jag hoppas att du snart vaknar upp ur den förtvivlans dvala du nu befinner dig i och kommer till insikt om att din Carolina nu är det viktigaste för dig och inte SE. Hon har ju två att sörja, dels sin pappa och dels sin mamma som är så ledsen och själsligt frånvarande i hennes liv just nu. Att hon inte vill gå till skolan ibland är ju ett tecken på att hon inte mår bra. Kan ni inte resa bort tillsammans så att ni får något annat att tänka på en liten stund? SE är ju väl omhändertagen har du ju berättat och en vecka för honom kanske bara är som en dag. En varm kram från Musikanta.
Hoppas att allt är bra, så bra det kan bli.
Blir lite orolig när du inte skriver, jag är väl tramsig men så är det.
Önskar dig och Carolina en snälldag
Kram min vän
Mail är på väg....
Hemma igen efter min semestervecka. Ska läsa ikapp mig på din blogg och återkommer så snart jag kan. Hoppas det har blivit lite bättre för dig och att du återhämtat lite krafter. Många stora varma kramar
Skicka en kommentar