fredag 1 februari 2008

Vi tog oss igenom...

... den här dagen också! Hur? Ingen aning... men det är... ja, jag vet inte vad jag ska skriva! Det är som om varje dag nu är en stor tom genomskinlig plastpåse, fylld med luft... och där jag och Carolina försöker fylla den med vardag och måsten. Kaos.

Carolina har varit hemma idag... HON har det svårt nu! Så så svårt, min lilla gumma... ! Hon har tappat så mycket de här senaste åren... varit tvungen att anpassa sig till allt detta svåra... och nu ska hon anpassa sig, och förstå igen.... att hennes pappa inte finns här fysiskt därför att han är alltför dålig!

Hon har varit ledsen... irriterad... gråtit.... skrattat... hela dagen! Vi har kramats mycket idag...

Min energi är slut...

SE sa ikväll att han hade hållit på att laga traktorn idag...!! Han tror att han är "på backen, när man åk mot Åsele.... du vet där dom har pizzerian... bredvid de som låser..."!
Bara svammel.... och det blir bara värre och värre, känns det som! Han har ju vuxit upp i byn Holmträsk, utanför Åsele.... så det är väl dit han återvänder nu... i sitt inre.
Jag ville bara gråta just då...

Jag orkar inte skriva mer...

22 kommentarer:

Annela sa...

Vännen, jag lider med dig och förstår att din energi är fullständigt slut och att ni båda har kaos i det inre. Men ni kommer så småningom att hitta en vardag som fungerar för er båda och ni tar så väl hand om varandra, tröstar och stärker varandra.
Kramar, vännen...

Anonym sa...

nI HAR DET VERKLIGEN TUFFT NU DU OCH DIN DOTTER. tUR ATT NI HAR VARNDRA. Man vet aldrig hur framtiden ser ut så det gäller att ta tillvara den nu. Svårt ibland. Kram/elli

Eleonora sa...

Varma kramar som alltid till dig och Carolina! Tack för din titt-in hos mig. Kramar varmt och hårt

Gisan sa...

Mina varmaste tankarr och största kramar sänder jag till dig och Carolina

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Kramar om dig vännen!!! En dag i taget, ett steg i taget... Kramar!!!

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Ni lever i en verklig overklighet. Så svårt.

Om SE i början av sjukdomen var medveten om sin olycka, så är han inte det nu. Han lever i sin egen värld. Går tillbaka till det som en gång var. Som när vi själva drömmer på natten. Han kanske t o m har det gott i sin drömvärld.?. Han lider inte. Kanske kan det vara en tröst.?.
En mycket klen tröst...men ändå. Det kan vara bra för Carolina att veta att pappa inte lider.

Ni får ha det så bra ni kan. Skickar styrka och kraft. Både till dig och Carolina, men även till SE. Kram Nalle

Isabelle sa...

Tar din hand och håller den. Försöker ge dig styrka och hopp. Även detta kommer att gå över.

Skönt ändå att Carolina kan släppa ut sina känslor. Gör du också det vännen? Jag hoppas det. Lägg inte locket på, låt det komma ut.

En minut i taget. Du klarar det.
Kramar Om!

Tussegumman sa...

Elisabeth jag saknar ord nu men skickar många kramar till dig och en påse med förtröstan att det kommer att bli bättre och att ni så småningom hittar rätt i den nya vardag ni befinner er i. Det du beskriver känns nästan som ett vakum en overklighetskänsla. Det här händer inte...skrämmande...Ber för hela er familj så att ni orkar det här/Kramar Tussegumman

Anonym sa...

KRAAAAM till er båda!

kicki sa...

Styrkekramar till er
kicki

Bloggblad sa...

Och nu kan din dotter släppa ut sorgen...
Så svårt ni har det. Det hjälper ju inte att säga att det kommer att lättna. Man vänjer sig alltid vid hur det är, hur konstigt det än låter.
Stor kram.

Christina sa...

Elisabeth, min tappra vän, jag önskar er allt gott i världen.
Det gör så ont att läsa....
Kram

✿Ewa sa...

Mitt inlägg till dig försvann ut i syber rymden. Så som det blir ibland utan att man förstår hur det gick till.

Därför komer nu en jättekram till dig nu istället och jag tänker på dig mycket mycket!

Anonym sa...

kramar bara om...känner igen

Anonym sa...

Många varma kramar till dig och Carolina, vad kan jag annars göra än att försöka ge dig lite styrka genom att du vet att jag tänker på er.

Jag har inte varit här på ett tag eftersom vi varit bortresta och det var med bävan i hjärtat jag surfade hit. Det gör så ont att läsa om din förtvivlan över det svåra ni går igenom.

Kramar om er!!

Gisan sa...

Jag sitter här och undrar hur ni har det denna söndag morgon. Måtte ni ha fått sova gott inatt du och Carolina! Innerliga varma kramar till er båda!!!

Isabelle sa...

((( styrkekramar )))

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Skickar dig styrka för att du även skall klara denna dag. Men det vet jag redan att du gör. När någonting hemskt händer, är det som om man får extra styrka - på något underligt sätt. Man klarar det - du klarar det. Det är bara så att under tiden som det svåra pågår så tror man inte att det kommer en solskensdag - en morgondag - igen. Det gör det.
Andas, andas. Ett andetag i sänder.
Kramar från Nalle

Anonym sa...

Har läst en hel del på din blogg..men inte kommenterat! Vilken oerhörd sorg du går igenom, så svårt!
Tänker på om jag skulle råka ut för detta..skule jag klara det??
Ja man måste väl på ett eller annat sätt.
Du känner inte mig men jag skickar ändå en styrkekram!

Men vänlig hälsning Ninni

Jag finns mycket inne hos Nalle och Gisan

Anonym sa...

Jag tror att ni gör helt rätt som bara tar en dag i taget och hjälps åt, begär inget annat av er själva!
Många kramar, jag tänker så mycket på er!

Anonym sa...

Jag minns när mina döttrars pappa gick bort så hastigt och oväntat för två år sedan. De tappade fotfästet fullständigt..tillvaron rasade ihop..
Deras hjälte, Pappa med stort P...borta för alltid!
Värken i hjärtat när jag såg deras sorg översteg nästan min egen sorg och saknad. Din lilla Carolina lever med en pappa som lever, men ändå är borta, utom räckhåll. Det är så grymt, så grymt.
Kramar och varma tankar till er båda.

bollebygdsbo sa...

När jag haft det som svårast har jag försökt ha psalm 249, "Blott en dag ett ögonblick i sänder", i tankarna.
Kanske särskilt en strof i vers två:
"som din dag - så skall din kraft ock vara, detta löfte gav han mig".

Många tankar till er från mig i Bollebygd