... i bloggen.
I den situation som vi lever i nu så känner jag alltmer att jag inte har ord för att skriva hur plågsamt det är! Som ett kaos i någonting som levs i ett ingenting... varje dag.
Tack alla bloggvänner som går bredvid mig.... jag önskar bara att ni just nu, när ni läser det här, känner hur mycket ni betyder för mig. Eller rättare sagt... för oss!
Det är nog tyst här ändå...!
Vart tog alla vägen... det har jag undrat länge nu?
(Pratade med sköterskan på geriatriken idag.... som berättade att SE hade duschat på morgonen... att de hade fått hjälpa honom med det...! Pratade även med SE... han var glad och mådde bra... förutom att han var hungrig... sa han flera gånger. Men vi pratade bara om vädret och maten... och när jag frågade om han hade fått någon lunch, så svarade han som vanligt att det hade han inte... för han hade ju kommit dit nu på morgonen!) Ont gör det...!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Sakta, sakta går tiden framåt. Ett andetag åt gången, en minut som man genomlever följs av en annan minut. Tomheten är ett skydd för förståndet, hjärnan orkar inte ta emot mer än små bitar åt gången.
Men så småningom, omärkligt först, blir varje andetag lite, lite lättare att andas och någonstans där framme finns en ljusare framtid, jag lovar! Tillvaron blir aldrig densamma sorgligt nog, men ur alla tunga upplevelser blir man en annan, starkare människa.
Du vet att vi är många här ute som vill försöka stötta dig. Du är inte ensam! Kram!
Vill bara komma in och lämna av en kram till er, mår inte så bra just nu, därav tystnaden på min blogg.
Vill liksom inte fylla den med mitt gnäll.
Styrkekramar till dig och Carolina
Elisabeth förstår att det gör ont att se att SE tappar bitar hela tiden! Skönt är väl att han inte själv har ont av det att han är lyckligt ovetande. Ta hand om dig och Carolina och gå ut och ta en gofika på cafeet i stan sådant som distraherar och som ni får kraft av. Ni kommer att klara det men det kommer att ta sin tid. Önskar er allt gott många styrkekramar från Tussegumman
Elisabeth - nu tycker jag det är hög tid för dig att tänka mer på dig själv och hur du ska kunna lätta upp din dagliga tillvaro!
Det du upplever just nu är mycket likartat vad kvinnor som genomgår en skilsmässa gör. Det gäller att ta tag i livet - att hitta ny vägar och värderingar och att inte fastna på vägen ut ur en depression. Du går väl på krisbearbetning hoppas jag.
Städa och tvätta så slipper du tänka.
Gå ut ofta med Pontus P så kan du uppleva naturen omkring dig.
Lyssna till vacker musik som ger dig ro.
Gå till biblioteket och låna en god bok så du får andra personer (om än fiktiva) att tänka på.
Börja med en rolig stickning - en jumper eller en halsduk.
MEN hitt på nåt som håller dig sysselsatt.
Tänker såå på dig min söta, och nu hoppas jag du kan finna lite ro i kroppen denna helgen och att du ska kunna komma mer och mer till insikt att du MÅSTE ta hand om dig själv.
Många många kramar till dig du söta
Så skönt att du finner lite styrka i bloggen.... Visst känns det skönt att det finns folk som vill stötta en. Fast man är en vilt främmande människa egentligen. Jag är glad om jag kan bidra med lite tröst i "eländet". Men du vännen... Du ger mig styrka =) Jag vet att du finns där..... Hoppas du får en relativt bra lördag gumman. Puss och kram / Annika
Hej kära söta du =) Jag gör jättegärna designen till Carolina... Problemet är att jag bara kan blogg.se =/. Men jag kollar läget lite =) Kramen till er....
Kära Elisabeth. Livet kommer aldrig mer att bli sig likt. Så som det var en gång. Så är det med alla kriser man tvingas gå igenom. Men ur krisen kommer något starkare. Du kommer bli starkare.När du väl passerat det tunga. I nuläget är det tufft att tänka dig ett liv utan SE. För han finns ju! Skynda inte på, Elisabeth. Ta en dag i taget. Tillåt dig känna smärta, så länge smärtan vill göra sig påmind.Tids nog avtar den allra mest fruktansvärda smärtan. Tids nog kommer du ut ur detta svåra. Men låt det ta den tid det tar.
Klart det gör ont i dig att höra att SE inte kommer ihåg om han varit på sjukhuset en dag eller en månad, eller nyss kommit. Klart det gör ont. För det är DIN SE som säger detta. Det går inte att jämföra med en skilsmässa, där ena parten har tagit ställning. Här har ingen av er aktivt bidragit till att er situation blivit som en blivit. Det är där det tunga sitter. Men vad jag ändå vill att du skall ta till dig är att SE är glad, han äter, han mår kroppsligen inte dåligt.Försök se det som positivt, även om det gör ont. Själv kommer han inte ihåg. Det blir som en god sköld för honom själv.
Säger om igen att det är bra att du talar med sköterskorna. Sköt om dig på bästa sätt. Varma kramar Nalle
Jag vet inte om man vänjer sig - men jag tror det. Jag har vant mig vid trista "saker" som ställde världen uppochner när jag fick veta - vid flera tillfällen, men långsamt långsamt ställer man om sig och kanske inte accepterar, men vänjer sig vid hur det är.
Men man måste nog igenom sorgen först. Jag hoppas innerligt att du får proffshjälp, för även om vi bloggare tänker på dig, så är vi inte (i alla fall inte via bloggen) proffs.
Det du beskriver är ju just anledningen till att det kallas för De anhörigas sjukdom. SE är inte medveten om det lidande som sjukdomen för med sig. Han känner inte den ensamheten som du känner. Det är säkerligen svårt att ta till sig. Men det kanske kan vara en liten tröst då och då, att veta att han inte lider. Jag hoppas att du tar detta på rätt sätt. Jag menar inte på något sätt att förminska din sorg. Styrkekramar...
I vår familj lever uttrycket "ur kris föds utveckling" stark.
Ett sätt att försöka se framåt. Har som de flesta familjer haft det tufft ibland och därför behövt detta som ett positivt mantra.
OCH det har visat sig stämma var gång, även fast vi inte velat se det så ibland.
Många kramar till dig och din dotter. Var rädda om varandra, gör som någon föreslog, ta en fika, lyssna på musik, gör en utflykt osv.
Kramar om. Det går inte att säga att dagen blir ljusare nu, men sorgen är som ett täcke av dimma..den lättar, fast när man är mitt i den kan man inte se det..jag lovar..solen kommer att lysa där i era liv igen, inte i morgon inte nästa dag..men en dag..
I´m here..och stödjer så gott jag kan på avstånd..och du vet var jag finns :)
Bautakram!
Vi kan inte föreställa oss hur det är att leva i det kaos som du och Carolina gör just nu. Men vi kan ändå finnas här vid er sida. Lyssna och kommentera. Ibland orkar man inte skriva och också det är ok. Tids nog kommer orden.
Det känslomässiga kaos du upplever är tungt att leva med...
Tomhet, ensamhet, känslan av att vara övergiven är tuff att bära på.
Bara du pratar med någon, det är så viktigt! Vårdteamet måste kunna erbjuda dig samtalsterapi av någon form! Ensam eller med stöd av vänner i bloggosfären är inte tillräckligt. Ensam är inte stark...
Tyvärr...
Man måste öppna sig ansikte mot ansikte för någon som har utbildning i att hantera krissituationer och sorgarbete.
Säger jag...som är ett dåligt exempel och inte gjort något av ovan själv, men får betala för det nu.
Sköt om dig, söta snälla du.
Kram!
Kramen tillbaka om dej Elisabeth...
Eva
Vill lämna ett kram avtryck idag!
Massor av ljus bus och glädje till dig!
Elisabeth.
Ingen annan vet hur någon sörjer.
Sorgen är inte lika hos någon enda, visar sig inte på samma sätt hos två människor.
Låt allt ta sin tid, men försök ta en paus från sorgen lite då och då. Lägg undan den en liten stund och gör något annat så orkar du med den igen sedan.
Kramar från mig i Bollebygd
Ni alla som skriver kommentarer här till Elisabeth är så kloka och urgulliga! Vad härligt att så många orkar bry sig! Vi tänker alla på Dig, och jag måste hålla med alla dem som skriver att NU måste Du tänka på Dig själv! Som flera skrev, så vet ju S-E inte om så mycket mer än den stund han just befinner sig i, så det är säkerligen Du och C som lider allra mest... Hundpromenader, böcker, städning och pyssel, allt som kan avleda Dig en stund. Men har Dina vänner i verkligheten övergivit er? Det låter förfärligt, men det är väl så folk i allmänhet reagerar, de tar inte kontakt för de vet inte vad de ska säga. Kanske ska Du ta kontakt med dem istället och säga som det är? Att Du saknar dem och behöver dem men att de inte behöver känna en massa medlidande utan bara finnas där...?
Skicka en kommentar