... de orden.... inte hem mer.... tre ord..... gubben min, vart gick du????????
Nu är det svårt....
Idag ringde kuratorn från geriatriken. Hon berättade att läkaren sett på det senaste provet att han nu hade fått stora påtagliga försämringar både på vänster och höger hjärnhalva. Andra tester visade också i jämförelse med tidigare tagna prover mycket klar försämring.
När de hade frågat honom så "visste" han att han var gift och hade en dotter på 15 år, vi arbetar bägge två, men han minns inte var han arbetade själv. Vi bor i lägenhet, men han vet inte i vilken stad, han kör egen bil till jobbet... och den som är först hemma lagar maten. Vi veckohandlar alltid... och alltid tillsammans.... Av allt detta så är det bara att han är gift, har en dotter (snart 17 år), och att vi bor i lägenhet som stämmer överens med verkligheten nu. Det stämmer heller inte riktigt överens med hur vi levde tidigare...
Hon ställde frågan: Är det dags att söka ett boende för SE nu? "Ja..det är nog det" svarade jag. " Vi orkar inte ha det så här längre.... Carolina mår jätte-dåligt.... jag är slut på.... jag vet inte ens om jag orkar, och kan ta hem honom nu.... " fortsatte jag. Hon föreslog att det bästa kanske var att han fick vara kvar på geriatriken... tills de har hittat en plats... vilket kan gå ganska fort...
Jag sa bara: "Ja, det vore nog det bästa nu..."!
Vi pratade länge.... men vi ska ju träffas imorgon... kuratorn, läkaren, demenssköterskan, och jag... och då blir det nog ett definitivt beslut. Det finns ingen återvändo nu... jag vet det. Men ändå...
..........
Jag ska inte skriva mer... för jag har inga ord. Det finns inga ord för det här... bara tommaste förtvivlan....
Men gubben min.... vart gick du? Jag saknar dig.... nu ville jag att du skulle ha varit här!!!! Här hos mig.... Sven-Erik... jag älskar dig.... jag älskar dig.... jag älskar dig....
22 kommentarer:
Åh, allting är bara så sorgligt!
Kramar, vännen...
En morgontanke inför dagen skickar jag dig.
Håller om...tröstar och värmer dig..
*kram*
Ewa
Jag sätter mig ner och gråter med dig en stund. Sen torkar jag tårarna och ger dig allt stöd jag kan idag. Jag finns här - hela tiden. Stor kram.
Ja du...
Fu sjutton vilka känslor som slåss inom dig och resten av familjen.
Han finns där med sitt kött och blod, men inte med sin själ helt och hållet.
Du får gärna maila om du orkar. Jag finns här!
Jag tänker på er varje dag............orden saknas mig.
Många varma kramar! Ingrid
Kramar och tröstar, hur mycket det nu hjälper i Er svåra stund.
KRAMAR
Herre Gud så fruktansvärt! Så sorgligt! Önskar jag kunde göra nåt mer för dej än att bara skicka en kram via datorn!/Kasja
Tänker på dig - hoppas att du alltid kommer ihåg det.
Kramar från Bollebygd
Kära Elisabeth. Så tragiskt och så grymt att du skall tvingas att gå igenom sa många sorger. För det blir ju så, när du kastas in i sorg efter sorg, när sjukdomen tar överhand. Så grymt.
Men du gör rätt, Elisabeth,att inte ta hem honom, för Carolinas skull och för din egen. I det här skedet som nu uppstått så finns inget annat alternativ för honom - för er. Ni som är friska, måste försöka fortsätta leva ert liv. Så gott det nu går...
Trots hans inte alldeles rätta svar, så var det ändå bra att han kom ihåg att han är gift och har en dotter. Även om han missade lite på åldern. Försök ändå se de små små positiva detaljerna som ännu finns kvar. Det var ju det viktigaste han kom ihåg, att ni finns. Men så ohyggligt svårt det måste vara för dig. Mycket sorgligt.
Skickar styrka, kärlek och kraft genom cyberrymden till dig och Carolina. Kramar Nalle
Mina ögon tåras, jag beundrar din styrka att fatta beslutet, det blir dag för dag framöver, är med dig varje dag. XXX o OOO
Älskade vännen!
Det finns nog inga ord som tröstar i det här läget..
Inga ord som riktigt räcker till...
Så svårt ni har det...
så attans svårt!!
*Håller om dig* länge, länge....
Jag blir så ledsen när jag läser om er... Men jag tror att det är bra att börja acceptera hur det är.... Men svårt är det säkert....Usch vad svårt det måste vara... Lilla vännen, du är ständigt i mina tankar och ändå är jag så dålig på att kommentera... Kram,kram,kram.......
Sorg o förtvivlan... är allt jag kan skriva...
Du vet var jag finns...
Varmaste kramen till dig vännen
Ja det är ju i de svåraste stunderna man vill ha sina älskade nära. Därför är det här så plågsamt för den som står närmast. Jag kan inte säga att jag vet hur du känner. Men jag känner MED dig Elisabeth! Mina tankar vandrar ofta ofta till dig under mina dagar. Stora kramar...
Ååååh, vännen!
Kramar länge och hårt.
Tänker på er och tänker på er igen.
Det är väl så.. ett boende är säkert det bästa för er alla även om det är sorgligt. Tiden brukar ge svar på alla frågor och trots allt rullar den iväg med både vägskäl och raka spår.
Kramar till dig Elisabeth och din styrka att skriva mitt i allt du bär inom dig:-)
Vad sorligt det är.....
Vet inte vad jag ska säga.......
du vet ju att jag känner med dig och tänker på dig alltid.
Kram Bodil
Många kramar till dig och Carolina ni har det tufft nu. Lämnar min skyddsängel hos er nu så hon får vaka över er.../Kramar Tussegumman
Av någon anledning kom jag att läsa på din blogg, genom att klicka på andras länkar, Carpe diem fångade mig!
Jag blev så otroligt tagen av det du läste, allt kändes väldigt starkt! Jag känner inte dig och din familj! Men känner otroligt starkt för er! Arbetar som sjuksköterska på en demensenhet!
Träffar därför dementa och deras familjer dagligen... ser sorgen hos de anhöriga för att "mista" sin make, maka! Tänker på er och skickar varma kramar!!
Orden saknas... Jag tänker på er, det är allt jag kan göra, önskar att det fanns mer...
*Kram*
Finns inga ord som är tillräckliga just nu, kan bara skicka mina varmaste tankar och kramar till er..och dig! Jag är så ledsen för din skull, men ändå så glad att det faktiskt är så att ni fick ett svar på varför försämringen blev så påtaglig..ingen tröst just nu, men en förklaring till beteendet.Det är inget någon kunnat göra något åt, det är sjukdommen.tragiskt men sant. KRAAAAM
Skicka en kommentar