lördag 16 februari 2008

En fredag med tårar...

... men av olika slag. Glädjetårar och tårar av längtan....


Som vanligt nu så tog jag morgonpromenaden med Pontus P.... en kall promenad på osandad cykelväg...! Det är inte lätt för stackars Pontus... jag håller på att lära om honom... att gå ordentligt, och inte springa från sida till sida hela tiden. Att inte skälla helt galet på varenda hund som vi möter.... och jag hoppas, trots att jag antagligen inte är världens bästa hunduppfostrare, att det blir lättare så småningom...

Carolina hade dukat fika när jag kom hem, och vi fikade tillsammans. Satt där och pratade ända tills hon åkte iväg till skolan. Hon var trött... hade drömt om pappa inatt... en mardröm... och vi pratade länge om drömmars betydelse...

Lite planlöst städande...
Ringde några samtal...
Tog en promenad till Willys...
Tog en ny uppfostarpromenad med Pontus P...

Det är konstigt... det finns hur mycket som helst att göra här hemma, men det vill liksom inte bli gjort! Jag bara snurrar på och gör smågrejer... lite planlöst och oengagerat! Nästan lite handlingsförlamande på något sätt.. och inte kul alls!

Grät på hallgolvet.... mycket rörd över andras omtanke! Ett ljus som ännu värmer..!

Jag ringde Sven-Erik. Han var på ganska gott humör... men det första han sa, när jag frågade honom hur han mådde, var: "Jag längtar hem...!" Det var tufft.... !
Men han talade också om att han inte ens fått en säng... det säger han varje gång jag pratar med honom....
Jag lovade att ringa honom... "senare"!

Middag... och jag ser ett nytt, men igenkännande, mönster varje gång vi sitter och fikar, eller äter nu... vi pratar. pratar, pratar... det har vi inte gjort på mycket länge! Var tappade vi det någonstans... när?

..........

Nu är jag så himla trött.. men jag måste skriva:

Ikväll grät Carolina.... hon "längtade efter pappa"!!!! Tröst och pepp... och bl a ville hon att jag skulle berätta om när hon var liten... och allting som hon och pappa hittade på! Men det är tuffast när ens barn gråter... man måste leta de viktigaste orden... som ger henne tröst och styrka... och ge henne dem försiktigt och kärleksfullt. Vi kramades länge........ länge



11 kommentarer:

Christina sa...

Det är tur att ni har varandra och att ni har så fin relation, Carolina och du.
Så tufft det är för er, kan nog inte förstå det riktigt när man aldrig varit i det.
Önskar er så mycket styrka för det behöver ni.
Det är med tårfyllda ögon jag läser här min vän.
En stor värmande kram vill jag lämna kvar här till er......

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Vilken fin mamma du är.Inlägget speglar så mycket kärlek till din dotter. Så fint att ni har den gemenskapen, med fikastunderna, pratstunderna m m.
Många barn lämnas ensamma med sin ångest, men du försöker ändå förstå och ni pratar om det. Fint.

Visst är det tufft när barn gråter, och när även vuxna gråter. Men tänk på att gråt är bra. Tårar lindrar. Gråt släpper fram instängd ångest. Men visst känns det förtvivlat när ett barn gråter samtidigt som du ju bär ju på din egen gråt och förtvivlan. Ni har det tufft.


Det finns en metod som kan användas när man inte kan nå den sjuke, det är att skriva TILL (inte om) honom/henne. Ja, alltså inte för att den sjuke skall läsa breven, utan som bearbetning för en själv. Kanske det kan vara något för Carolina? Ingen mer än hon själv vet sedan vad hon "pratar" med sin pappa om i sina texter.
Det har hjälpt många unga att "lätta" lite på den ångest som de bär på, när de inte kan prata med den sjuke eller den som har gått bort. Hon har ju sin egen blogg, men detta "prat" skall stanna på papper.

Otroligt sorgligt att SE säger att han längtar hem. Och svårigheten för dig att tolka de signalerna som han ger då.
Mitt förslag, om det känns rätt för dig, är att ta upp det som han säger med demenssköterskan, för att höra hur hon tolkar de signalerna.

Skickar min största kram till dig och Carolina. Må denna dag bli en dag med åtminstone lite skratt.
Kram Nalle

Eleonora sa...

Vilken fantastisk uppgift du har tagit dig an med att uppfostra lilla vovven! Ouppfostrade hundar är inget vidare. Jag tror också att hunden tycker om fasta regler och så att säga "ordning och reda". Jag har flera gånger sett på Gokväll på TV2 kl 18.15, där en hundexpert reder ut ouppfostrade hundars beteenden. Mycket spännande och lärorikt. På kort tid lär sig hunden tex att gå fot, att inte skälla osv. Det gäller bara att vara konsekvent matte och ha fickan full med hundgodis att dela ut så snart hunden gjort något bra. Lycka till - bra att du får något annat att tänka på och den kärlek du får tillbaka från Pontus P är värd guld. Kram till dig goa vän

Anonym sa...

Älskade vännen!
Ni har det attans tufft du och Carolina..
Det tröstar inte nu ett dugg men så småningom så kommer sorgeprocessen i ett annat skede och livet känns lite lättare att leva..

Men när man är mitt i det hela så är det svårt att se en ljusning.
Man tampas nog med egna samvetskval ang varför man tog vissa beslut.
Det kommer en tid sen när man förstår att dom besluten var nödvändiga för att fortsatt liv för alla parter och "den egna skulden" försvinner.

Men nu har ni det så svårt att det knyter sig i hjärtat av att man inte kan göra någonting konkret.. mera än stötta så här via ord..

Massor med varma tankar till Dig och Carolina..
*Kramar om* er bägge länge...länge....

✿Ewa sa...

Tänker mycket på er och sänder de allra varmaste kramar!

Tussegumman sa...

önskar er allt gott min vän! Ni har det så tufft nu det är bra att få ut det så att det inte stängs inne och blir till ångest och förstelnad gråt. Den bästa medicinen nu är prata och åter prata och verkligen gråta ut när ni behöver det. Sorgearbetet har inga genvägar tro mig jag vet... Styrkekramar från Tussegumman

Anonym sa...

Även en lång resa börjar med ett första steg. Så har ni börjat den färden tillsammans du och Carolina. Vilken tur att ni kan göra den i alla fall birvis tillsammans. Att ni har minnan som ni kan dela och som ni tillsammans kan plocka fram och titta på. Sen måste ni båda göra delar av resan var för sig och det känns väldigt ensamt det förstår jag.
Att inte få något ur händerna utan bara lite planslöst plocka är så som det är och kanske kommer att vara ett tag. Ha tålamod med dig själv, var lite snäll emot deig för det förtjänsr du verkligen. Kramar och många varma tankar sänder jag dig.

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Smyger in så sakta och försiktigt för att se hur er nya tillvaron gestaltar sig.

Förstår att ni har det tufft, men tror nog att ni är på rätt väg. Livet kan aldrig bli detsamma, men blir säkert drägligare med tiden. Det ni går igenom nu är ett sorgearbete och det måste få ta sin tid.

Många varma kramar till er!
Ingrid

Isabelle sa...

Hoppas du och Carolina har en jättemysig lördag och att hon mår lite bättre idag på sin födelsedag (visst var det idag?).
Du är en underbar mamma. Kom ihåg att vara lika snäll mot dig själv också. KRAM!!

Turtlan sa...

Hej!

Här får Du ett litet filmtips. Hitta på en namnes till Dig sida. ( Cikoria alias Elisabeth i Ystad )
Titta och må lite gott en stund! Det behöver Du nu!

http://www.youtube.com/watch?v=31VmmXoxGlY

Turtlan

Anonym sa...

Tjenare ja det kan jag förstå att det kändes tungt när carolina frågade om hur det var när hon var liten o vad hon o svempa gjorde

kram från götet