måndag 7 januari 2008

Uselt, Elisabeth...

... ja, det var det! Det här inlägget ville jag egentligen inte skriva... men jag måste! Skriva om sin egen uselhet, och hur man tappar behärskningen... tappar den mot någon som är sjuk, och som inte kan förstå... vem vill skriva om det???

Men som sagt, jag måste... av många olika anledningar. Främst för den dagen då jag kanske måste återvända hit till det jag har skrivit, för att söka svar och minnas... och då måste den vara så ärligt skriven som den nu kan bli! Här måste då finnas ord om de dagar, eller stunder då jag inte orkade... eller hann bita ihop! Idag hände något som... ja, jag vet inte vad jag ska skriva, för uselt är bara förnamnet på hur jag betedde mig! Å, det är tungt att skriva.... och det gör ont. Så in i märgen ont... för jag kan inte ens få hans förlåtelse! Så är det....!!! Fast jag sa förlåt en ziljon gånger genom tårarna... så förstod han ju inte. Efter en liten minut så mindes han inte ens händelsen... och jag stod där med ångesten och sorgen... över min egen elakhet. För jag var elak... och riktigt usel! Mot någon som är sjuk....! Tungt är det...

Han skulle hjälpa mig att duka på middagsbordet... och han hade lämnat skåpdörren öppen... men jag såg inte det, utan körde huvudet rakt in i kanten på skåpdörren... och det gjorde ont... riktigt bra tog det! Men på en tusendels sekund så tappade jag totalt behärskningen... och skrek: "Men h-e, är du inte riktigt klok... varför lämnar du jämt jämt jämt skåpdörrarna öppna.... har du inge vett.... f-n va less jag blir".... skrek jag. Skrek jag.
I samma sekund som jag sagt det... så tittade jag på honom.... såg hur han stod där, alldeles vilse och frågande... och så ser jag.... hans tårar... gud,... insikten vad jag gjort... då bara dog jag.
Det rann av mig lika snabbt... och jag gick fram till honom... tog omkring honom... han grät... jag grät... och alla mina ziljoner förlåt... tog han emot med tysthet... och med att försöka torka sina tårar. Ni vet man vill dö...!!!!

En minut senare hade han glömt bort alltihopa... men inte jag! Jag måste bära det. Idag, när han hade en bra dag... ja, då förstörde jag en viktig stund av den dagen!

Det finns tusen eländen till mitt försvar... jag ser dåligt nu, jag var trött, hungrig, och stressad, mycket som tar energi.... tung vardag.... men ändå... ändå.... det kan aldrig någonsin försvara att jag faktiskt var elak... elak mot någon som inte kan förstå! JAG kan aldrig försvara det...

Jag kan bara dra ett djupt andetag... tacka Gud för att det nästan aldrig händer.... och så vara en extra sol imorgon...!! Å då har jag gömt det djupt djupt... för att orka möta morgondagen.

Så blir det... men just nu är det tungt! Förlåt, min älskade....

13 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Har bara varit inne korta stunder o ska nu läsa ikapp mig.
Vännen vad de gör ont att läsa om din smärta... Men som vi redan tidigare sagt, så är vi ju inte mer än människor. Vad vi önskar vi var perfekta o kunde hantera allting så rätt, men det kommer att förbli ett önsketänkande.

Kommer du ihåg då vi även kunde brusa upp mot våra små barn, i stunder av trötthet el stress. De som är helt försvarslösa o inte heller kan bemöta vårt vuxna "omogna" beteende. Vilken ångest efteråt...

Men tack o lov så glömmer både barnen o nu även SE. För det är ändå med den kärlek vi mäktar med att ge det där resterande 90% av tiden som räknas. Så är det för alla oss, för vi är inte mer än människor...

Har läst ditt mail o svarar dig senare

*Håller om dig*

Gisan sa...

Nej, Elisabeth, du var inte elak!!! Du var mänsklig!!! Jag säger inte att dina känslor är fel. Jag hade förmodligen känt precis som du efteråt. Men du kan inte alltid tänka efter före. Du har ett fantastiskt tålamod. En otrolig kärlek och omtanke. Försök att inte vara så hård mot dig själv! Din "riktiga" Sven-Erik hade förstått och förlåtit ziljoner gånger om och tröstat dig tillbaka. Tröstande styrkekramar...

Anonym sa...

Kommer in, läser...

Massor med kämparkramar till dig
min vän!
*kramar om*

Isabelle sa...

Käraste käraste vännen! Jag förstår att det gör ont i dig men vad du gör slå inte på dig själv. Du är människa av kött och blod, ingen robot. Precis som man kan bli riktigt förb... på ett litet oskyldigt barn kan man bli det på en oskyldig vuxen. Ibland händer det. Att det inte händer dig oftare det övergår mitt förstånd. Så snälla du, var inte för hård mot dig själv!!!

Jag hoppas att du vaknat upp till en bättre dag idag. TA HAND OM DIG! Stora styrkekramar.

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Sånt händer. Och sånt händer nu, för du börjar bli för trött. För trött för att orka ha den där masken på jämt av att "allting är ok". Du var glad för att SE hjälpte till, men så otroligt sårbar om detta fina tillfälle skulle slås sönder av något. Så gör det det. Du blir arg, du är förtvivlad över att din man inte är densamme som förr. Du måste få visa det ! Du är så arg på sjukdomen som tagit din man ifrån dig. Det kom ut då , där vid skåpluckan.
SE kan inte rå för sin sjukdom. Men vem vet egentligen varför hans tårar kom. Han kanske blev ledsen för att du slog i huvudet. Att det gjorde ont. Han blev ledsen, för att du slog dig. Det är inte alldeles självklart att hans tårar kom för ditt utbrott. Sjukdomen är svår att tolka. SE har redan glömt situationen. Försök att glömma den du också. Förstår att det är jobbigt och att du känner dig som en dålig människa som inte kan behärska dig när mannen är sjuk. Slå bort de tankarna, det har inte satt något spår i SE, eller försämrat hans tillstånd.
Man är ingen ond människa för att man inte orkar. Tänk så många som tappar besinningen över sina barns beteende, men älskar dem ända in i hjärteroten ändå.
Du visar att du älskar honom varje dag, nån gång måste det få brista. Kärleken är ändå kvar.
Tänker på dig
Kramarom
Nalle

Anonym sa...

Hej vännen. Vet du? Det är rätt skönt att läsa att du också kan bli arg..... Att du faktiskt är mänsklig. Ta det inte fel nu, för du gör ett fantastiskt jobb och jag förstår inte att du orkar och det är verkligen inget konstigt att du reagerade som du gjorde. En väldigt stark smärta kan få en att reagera på det viset och man kan inte göra mycket åt det.... Men jag förstår ju samtidigt att det måste kännas jättesvårt för dig...Det där förbaskade samvetet=/. Hoppas du får en bra dag och tänk inte för mycket på det inträffade. Kram<3

Anonym sa...

Snälla Elisabeth, måste du försvara dig? Du är människa med mänskliga beteenden, du går där i vardagen och håller igen och igen och åter igen, någon gång rinner det helt enkelt över. Om du tänker dig att du har en bägare och fyller på den med det du stoppar ner och biter över (ex. ilska och sorg) till slut blir bägaren överfull så det som är i bägaren står där och är på väg att rinna över när det kommer den minsta lilla droppe, och det är då man reagerar som du gjorde. Jag hoppas du förstår vad jag menar. Jag vill också säga att sedan jag börjat följa dig i din blogg tycker jag att du gör det fantastiskt. En STOR VARM KRAM

Tummelisa sa...

Snälla söta Du, kom ihåg att Du inte är mer än människa Du heller.
Alla säger och gör saker de inte menar någon gång. Det är mänskligt, framförallt under stress, och psykisk ohälsa.
Ingen kan lasta Dig för något, mer än Du själv.
Tänker på Dig.
Kramar Tummelisa

Anonym sa...

Vännen..det är okej att bli arg, rasande, du skulle förlåta de som var så mot dig, du skulle förstå att de inte alltid hade kraften och orken att inte bli arga. Människor blir arga, rädda, ledsna av olika saker, jag förstår att du blev arg, tappade totalt humöret pga omständigheterna. Men du måste ändå älska dig själv, som du älskar de dina runt om dig, du bör också förlåta dig själv, så som du förlåter andra ( SE för att han är sjuk och inte förstår) Det kan vara som Nalle skriver, han kanske bara blev rädd för att du gjorde illa dig. Hans tårar kom för att han blev överraskad? Vem vet, ta inte skuld oket på dig,försök att lägga det åt sidan, självklart får du känna det du känner, det är inte det jag säger, men lägg inte kvar skulden, utan förlåt dig själv för att du är människlig och kan tappa humöret så som jag tappar mitt humör också emellanåt. Elisabeth, du ska bara fortsätta att vara den underbara människa du är!Styrkekramar till dig!

Anonym sa...

Ja du Elisabeth - vi är inte mer än människor. Vore vi helgon hade vi inte mera här på jorden att lära. Innan vi kan förlåta andra måste vi lära oss förlåta oss själva. Klart du blir förtvivlad över att du tappade besinningen - sånt händer när man är för trött. Det är "bara" att lära av erfarenheten och gå vidare. Du är ledsen över att du inte kan bli förlåten av SE. Kanske kan detta fungera för dig. När min man inte längre kände igen mig och reds av ångesten, då försökte jag kommunicera direkt med hans själ. Den fanns ju kvar, det visste jag, intakt därinne. Det Lennart visade utåt var ju bara skalet och att vissa förändringar i hjärnan skedde. Men hans själ - hans riktiga jag den försökte jag kontakta - och ibland lyckades det faktiskt. En stor tröst för mig just då. / Sylvia

Anonym sa...

Kära du, jag förstår att du känner dig oändligt sorgsen över det du sa till SE men glöm inte att du är människa! Du är inte elak. Inte alls, tro inte det. Men du är trött, stressad och slutkörd. Och som någon skrev ovan, om SE vore frisk hade han förlåtit dig tillbaka.

Många, många kramar!

Tussegumman sa...

Elisabeth min vän! Det är väl inte konstigt om det blir en urladdning ibland. Du kan ju inte hålla inne med allt. Vi är inte mer än människor inga robottar...Du älskar din SE och de känner han. Den kärlek som du ger honom överbrygger det som hände idag! Ha det gott min vän/Många stärkande kramar från Tussegumman

Ella sa...

JAg har så ofta undrat om du aldrig tappar behärskningen, alldrig förlorar tålamodet... Det är mänskligt min vän, jag lovar. Ingen är perfekt hur gärna man än vill vara det.

Kramar om