torsdag 31 januari 2008

Man tror...



att man är förberedd! Jag trodde nog det... ialla fall lite! Men jag var inte alls förberedd på hur det skulle bli.... att lämna honom där... att vara ensam här...

Än kan jag inte skriva om hur det var... det där mötet på geriatriken... hur världen förändrades... hur det är nu... jag vågar inte... jag kan inte... jag vill inte... för nu gäller bara att överleva.... överleva.... och överleva! Verkligen överleva....

Tack, kära alla ni som orkar bry sig... ni är bärande... livlinor NU!!

20 kommentarer:

Annela sa...

Jag hoppas att det kommer att kännas lite lättare inom en snar framtid...
Var hittar du alla dina talande och vackra bilder?
Kramar, vännen...

✿Ewa sa...

En varm och go kram till Dig! Tänker på er.

Anonym sa...

Sänder ork och kram till dig!

Gisan sa...

Åh så jag önskar att jag bodde närmare! Jag vill titta in till dig och pyssla om dig. Men jag gör det i tankarna ska du veta. Både dig och Carolina. Ni finns med mig i min vardag. Varma tankar och kramar...

Eleonora sa...

Bilden som visar att du har näsan över vattenytan säger mycket just nu. Men vartefter dyker litet mer upp av ansiktet dag för dag, just för att du vill överleva. Hoppas du får samtalsstöd genom sjukhuset, det är nog ganska viktigt ... att bara få prata med någon. Jag kan bara prata med dig i skrivna bokstäver, men dom säger att jag tänker på dig och håller om dig. Mina kramar av styrka får du

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Jag tror aldrig att man riktigt kan förbereda sig på det värsta.
Jag tror att man som anhörig omedetet försöker se situationen bättre än vad den kanske i regel är, när det gäller en sådan grym sjukdom som din man drabbats av. För att man vill det. Det är en försvarsmekanism. En önskan.
När det då uppdagades för dig vid mötet med SE att han inte riktigt fanns där, så kom det som en chock för dig. Kanske ingenting i hans sjukdomsbild egentligen ändrats under tiden han varit hemifrån, men den önskan om att SE skulle sitta där på sängkanten som den nästan vanliga SE, var större än insikten om hans sjukdomstillstånd.
Just då.
Så är det. Man vill inte aceptera. Det blir för svårt. För tungt att bära. Därför vill man tro att saker och ting är bättre än vad de är.
Redan att lämna honom på sjukhuset har varit svårt för dig. Så många avsked det blir. Men du har gjort så rätt. Du kunde inte gjort något annat för honom. Du visar din kärlek till SE och han visar sin - på sitt sätt.
Ta hand om dig på det bästa sätt du kan.
Prata med läkarna och personlaen ofta, ofta. Häng på - som en igel.
Ju mer du vet vad som händer med SE, desto bättre för dig.

Varma kramar till dig och Carolina från Nalle

Anonym sa...

Älskade vän!

Kommer in och *håller om dig*
länge.. länge...

Ni har det så fruktansvärt tufft nu och jag lider verkligen med er..

Tänker på er bägge, dig och Carolina.

Massor med kramar!!

*Kramar om*

Anonym sa...

Jag kan inte för mitt liv föreställa mig vad ni går genom nu. Men du har en fin förmåga att förmedla det och jag riktigt känner hur allt blir dig övermäktigt.... Jag vet inte hur jag ska kunna vara till tröst för dig vännen. Har inte så mycket goda råd att komma med. Bara väldigt varma cyberkramar, som jag önskar kunde vara riktiga kramar.... Massa kramar till dig och Carolina <3

Majsan sa...

Sänder mina varmaste kramar och ljusaste tankar
*kramar om*

Isabelle sa...

Det går nog inte att förbereda sig för det som gör som ondast även om man försöker.
Ta en minut i sänder. Andas in och andas ut. Du kommer att överleva. Du kommer till och med att komma ut stark på andra sidan. Så småning om. Tills dess så andas vi tillsammans och tar en liten stund i taget. Stora kramar till dig Elisabeth.

Dubbelörn sa...

I tanken är man kanske det, men i när verkligheten slår mot en så är man aldrig förberedd...

Inte ens vi...

Varma kramar

Anonym sa...

Jag bara känner att jag inte kan besvara din ledsamhet. jag vet inte hur det är, men hoppas på att du tar dig igenom allt det här.
((kram))

Fröken Glamborg sa...

Hoppas att något "större" bär dig igenom detta....jag har ingen aning hur de känns, men jag hoppas att "något" bär dig varsamt. Kram veronica.

Anonym sa...

Skickar en kram och tanke innan jag går iväg på konsert. Åh, om du kunde vara med mig ikväll, sitta bredvid och njuta av musiken. Men den tiden kommer, för dig. Inte kanske just att sitta bredvid mig:) Men tiden kommer att du än en gång kommer att kunna känna glädje. Just nu känns den tanken långt bort, förstår det.
Önskar dig en så bra kväll som du kan ha. Goa kramar till dig och Carolina från Nalle

Anonym sa...

Din bild säger allt om hur du har det. Men trots allt har du näsan en bit över vattnet. Det är en så fruktansvärd svår insikt att ta till sig, man får låta den sippra in lite i taget tills man orkar bära den helt och hållet. Tänker på dig ofta. /Sylvia

Anonym sa...

Man kan inte förbereda sig, det bara drabbar. Man kan liksom inte tänka hur det ska bli, det blir och där står man naken och ensam mitt i ett kaos av känslor som man inte ens viste att man hade. Man behöver stoppa in dem i ett mörkt hörn och bara ta fram lite i taget för att man ska orka med. Och det går inte att beskriva, det går inte att sätt ord på. Inte nu men kanske sedan. Sedan när kartan är omritad och vardagen har fått en ny form. Peter LeMarc sjunger:
Låt natten ha sin gång
All den tid det tar
Det måste regna för att nåt ska kunna gro.

Han sjunger också: Jag tänker gå ett steg bakom dig Finnas där.
Och det gör jag, går där bakom. Bara så du vet. Kram

Anonym sa...

Börjar med styrkekramar till dig!
Får inte du någon hjålp, annars kontakta kurator psykolog finns det inte anhörigeförening? Allt detta kanske du redan tänkt på...

Ibland vet man inte riktigt vad man skall säga göra....precis som när min granne berättade att han hade ALS. Vad säger man mer än att känna stor sorg!!

Men du måste tänka på dig ta hand om dig för det är du och din familj som lider mest!!
Sköt om dig......kram

Christina sa...

Måste bara titta in till dig vännen fast orken är så liten just nu.
Lämnar kvar en liten kram som tröst till dig.
Kram vännen

Bloggblad sa...

Jag håller med om att du får många tröstande ord i din blogg! Vilka fina vänner du har här. Jag läser så många kloka ord i kommentarerna.

Det är svårt att dela någons sorg, för visst är det en sorg du går igenom, kanske mer nu när du ser det på avstånd. Hemma orkade du kanske inte ta in vidden av det, när du hade fullt upp med det dagliga.

Låt det ta tid, och försök få någon att prata med som är proffs. Vet inte om du har det redan.

Vi är många som tänker på dig.

~ mormorsrutor & spetsar ~ sa...

När jag ser den här bilden, och läser vad du skriver Elisabeth, och märker hur du skriver mindre och mindre i din blogg...så upplever jag något av den starka, overkliga känsla som jag förstår att du nu bär på...den där känslan och sanningen i vilken SE sjunker undan ur sitt liv, ur ditt liv, ur erat liv...och ändå så finns han kvar hos dej ~~~

Kram från Eva