... och b-tänk på en söndagmorgon. Eller sånt som bara måste skrivas...
Det stör mig att mitt dagboksskrivande/bloggande inte vill låta sig skrivas! Det gör mig frustrerad och ledsen att jag inte har större disciplin än så... än att jag hellre sitter uppe halva natten och lyssnar på YouTube än att skriva det om det viktiga och svåra. Det stör mig mycket...!!
Så jag har varit tvungen att "ta ett snack" med mig själv... och försöka hitta, och förstå varför motståndet finns.. och vart det ligger! Nu vet jag lite bättre...
- Jag tar till flykten! Att besöka andra bloggar och möta dem i deras vardag har blivit lite av en flykt! Eller livlina? Men inte riktigt så heller...! Det är lite svårt att beskriva... men jag har alltid alltid tyckt om att lära känna nya människor, umgås med andra... möta vänskap... se någon annans liv.. och.. ja, mitt liv har ofta varit fyllt av människor... på olika sätt, och som ofta, men inte alltid, gett den vänskap som jag tror att vi alla behöver. Jag har mött så många människor i mitt liv... nu gör jag ju inte riktigt det längre.
De har, av olika anledningar, försvunnit sen SE blev sjuk... och jag vet att många anhöriga till dementa har berättat om just detta sorgliga: den ensamhet som har blivit till följd av maken/makans demenssjukdom. Det är något som jag också upplever nu... att vännerna har försvunnit! Människor runt omkring oss.. det sociala skyddsnätet, har på något sätt bara gått upp i rök! Idag kan jag möta "vänner" som går stora kroken när de ser oss... vi kan möta tidigare arbetskolleger till både mig och SE som bara vänder bort huvudet när vi går förbi. Det gör ju lite ont...!
De människor jag möter i bloggens värld... har för mig blivit mycket värdefulla! Så är det! Möten i den virituella världen är för mig lika viktigt som om jag mött samma person här ute på vägen... ! Vänskap och goda människors omtanke och värme är ju oberoende av hur, och var, själva mötet sker... det är innehållet i mötet som är det viktiga! Att ge värme och omtanke, att knyta vänskap och medmänsklighet via en tråd... kan aldrig vara sämre än om det knyts via två par ögon!
Och att få följa någon annans liv på vägen, oavsett om vägen är knagglig just då... ja, det är väl den största gåvan att förvalta som vi kan få!? Så känner jag det, och därför så hälsar jag på hos mina bloggvänner...
Men en flykt är det likafullt!!
För jag har märkt, och jag har skrivit det förut, att känslan av att skriva om dagen som just har gått... att i minnet återuppleva dagen...ja, det känns jobbigt! En stark vill-inte-känsla av att redogöra för en dag i mitt liv.. ett liv vars riktning jag inte tycker går åt någe bra håll nu...! Istället känner jag någon slags tacksamhet, och lite trygghet i att jag tog oss igenom den här dagen... också! Jag klarade den här dagen... också. Det kanske är en fråga om överlevnad ... att välja det som ger lite trygghet istället för att välja det som minner om en tråkig dag? En överlevnadsstrategi helt enkelt... men inget som jag har valt själv! För mig är denna dagbok något av det viktigaste jag har skrivit... för vår skull.
En annan flyktinsikt jag har är mitt nattsudd! Jag sitter hellre uppe och "pular" på med annat, än att gå till sängs och försöka sova.... därför det är då, där i den mörka och fruktade helvetesensamheten som.... ja, det blir lite tufft då. Så jag sitter uppe tills jag är halvdöd.. sen kan jag tryggt gå och lägga mig, och somna av ren utmattning. Det har också blivit en omedveten överlevnadsstrategi... men en mycket dålig sådan!
Vad är det jag är rädd för? En fråga som jag ställt mig själv tusen gånger... men som aldrig hittar något svar på! Att SE är sjuk.... att det bara ska gå åt ett håll... att jag redan nu är ensam, men att jag så småningom också ska leva utan honom nära mig, rent fysiskt... ja, allt det där vet jag ju... och ändå, vad är det jag är rädd för???? Därborta i framtiden... eller bara i nästa stund? Är det ovissheten? Om hur jag ska klara varje dag där varje försämring är ett steg närmare det slutgiltiga? Om han igår kunde skriva sitt namn... men där jag idag ser att han har stora problem... hur möter jag det? Klarar jag av alla försämringar som jag vet ska komma? Så här kan jag hålla på länge... därför att mina frågor är så många... och min rädsla är som en knut i magen! Ändå, och det är det verkligt märkliga i kråksången.... jag vet ju där innerst inne att jag kommer att klara det här! Är det något enda i detta stora nya liv som jag är säker på, så är det just detta: Jag vet att jag kommer att klara det här!!
Men jag vet bara inte riktigt hur... det är väl kanske därför frågorna finns där?
Mitt tänk kanske inte ger mig några direkta svar.. men iallafall så har jag kommit en bit på väg till insikten om varför somligt känns så svårt att skriva ner nu... och som förhoppningsvis kommer att leda till ett steg två: att fortsätta skriva det viktigaste jag har skrivit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Det där hör man verkligen att skyddsnätet runt om försvinner in i dimman.. skuggorna förföljer, men var finns livlinorna i det verkliga livet, då man mest behöver dessa?
Vänskap och goda människors omtanke och värme är så betydelsefullt, då man är mitt uppe i det. jag trallar oxså gärna rundor på kväll/natten.. tycker det är en så behaglig avkoppling från det där andra..
Som du ser många gånger bloggar jag sen natt eller kväll. Jag har för vana att bara blogga en gång per dag.. andra bloggar hej vilt hela dagen, men det där har jag inte behov av.
Ha de nu så gott du kan och ta vara på tiden och dig själv.
Ps. Det går fint att prata av sig:-) Ds
Kram kram
Och vi som läser, vi som svävar omkring där ute i bloggosfären, vi viker inte undan med blickan. I texterna vågar vi möta varandra.
Förstår att det är svårt att skriva.....
Du skall veta att ni finns i mina tankar varje dag, alltid.
Kram goaste Elisabeth
Vet du, jag har upptäckt att man i det där vanliga, lite lagom lättsamma, hittar ny energi när det är jobbigt. Det kan visst vara nyttigt att skriva av sig sin sorg, men ibland känner jag att det blir en ny "grävning" i gamla såriga känslor, och att jag mår bättre av att se de små roliga sakerna i livet i stället.
Så jag tror inte du behöver känna att du borde skriva om svårigheter i stället för att glädjas över roliga you tube-klipp och andras bloggar.
Vilket tänkvärt inlägg du skrivit! Du skriver med sådan värme och värdighet. En liten höjdare på youtube speciellt för dig:
http://www.youtube.com/watch?v=Ho1yJwvWCrw
Hälsningar Annebelle
Elisabeth, jag läser dina tankar. Förstår varför just du skriver och varför det är viktigt ATT du gör det.
Tänker på mig själv och när jag var sjuk, trött och nere och knappt orkade träffa vänner. Familjen var mer än nog. Då var det så skönt att (kravlöst) titta in till en bloggare, skriva en rad eller två. Läsa någon annans tankar. Göra nya bekantskaper...
Jag bloggade inte själv då, ryggade tillbaka vid blotta tanken. Men jag fick nya kontakter och det fyllde mig med sån glädje!
Kanske är det så att skrivande går i perioder att "bara" få hälsa på hos andra är den vila "man" kan behöva ibland.
Varma kramar
Du är så klok. Förstår mycket väl att det blir jobbigt att redogöra för dagen ibland.
Vi som läser din blogg viker inte undan. Vi finns här. Alltid. Oavsett om du skriver mycket eller lite, sällan eller ofta.
Kom i håg att ta hand om dig själv!
Kramar Om.
Elisabeth min vän! Det där med natten har på något sätt också varit kravlöst! Alla sover och det är bara en själv och ens tankar!
Natten kan ibland ge det där meditativa tillståndet då det går att samla tankarna.
Sorgligt att de som har varit era vänner tidigare vänder bort huvudet när ni träffas! Detta är sorgligt men som sagt du vet verkligen vilka som är din vänner nu. Detta har du blivit smärtsamt medveten om. Ibland kan flykt vara bra om det är för jobbigt men sedan måste man gå tillbaka på banan och ändå möta sin rädsla!
Det där med bloggandet går i perioder även för mig ibland känner man sig helt ordfattig. Men du har den gåvan Elisabeth att skriva och sätta ord på dina känslor och du har fått mer insikt hur du skall klara av situationer i din vardag om vad som komma skall! /kramar Tussegumman
Vad ledsen jag blir när du skriver att en del undviker er. Såna ggr man får veta vilka som är riktiga vänner, de som vågar stå kvar trots att det är jobbigt. Stefans mamma gick ju bort i cancer i juli, tycker att ovanligt många fanns med ända till slutet, skönt.
Internet överhuvudtaget kan jag känna är en slags flykt ibland....tråkigt nog. Kram Carina
Älskade vännen!
Starkt och berörande inlägg om det svåra i ditt liv.
Svårt när vännerna försvinner men jag skulle tro att många gånger när det är så här, så är folk skiträdda
Dom vet inte hur dom ska bemöta
Dig i ditt fall och SE
Rädsla och okunskap får folk att göra det mest korkade grejer och oväntade.. som att ta avstånd från en vän i en svår livssituation..
Det är beklagligt att inte folk har mera kurage i sådana här fall
men jag tror att det är instinkterna som talar och flykten är det lättaste.
Massor med varma kramar till dig
min vän här i den oändliga etern..
*Kramar om*
Kära Elisabeth.
Det där du skriver att människor går omvägar och inte vill möta dem som drabbats av sorg eller sjukdom, är trist nog vanligt förekommande. Varför gör människor så? Jag vet inte, men jag tror att det är av rädsla för att inte kunna hantera situationen. De vet inte vad de skall säga. Men det säger jag inte till deras försvar. Det är i sjukdom och sorg man behöver sina vänner. Då skall de inte svika en. Du säger att det gör lite ont. Jag tror det gör mycket ont. Att se vänner som man trott sig haft försvinna på detta sätt det gör en mer än ledsen.
Tycker att det är jättebra att skriva av sig så som du gjort här i bloggen. Att orden tar slut ibland kan nog alla råka ut för.
Att då hälsa på hos andra bloggare och "leva sig in i en annan värld", och dela andras bekymmer eller glädjeämnen är inte dumt. Fortsätt du att hälsa på i natten, du är så välkommen.
Förstår att det kan vara svårt för dig att skriva ibland eftersom orden man sätter på pränt blir mer verkliga när man ser dem i tryck. Det här händer faktiskt. Just nu. Och jag kan inget göra åt det. Sånt är svårt.
Då kan en film från YouTube var mer lättsamt att ta in. Men det behöver inte vara en flykt från allt det svåra verkliga, utan mer en avlastning för själen.
Jag vet också att du kommer klara framtiden med allt vad det kommer att innebära. Du är en stark kvinna. Men även den starkaste starka behöver stöd. Vi finns härute och stödjer dina vingar på det sättet som vi kan. Alla är vi olika och har olika erfarenheter av livet. Men vi finns för dig och vi viker inte undan. Kramar Nalle
Jag var här och jag läste.
Bara så att du vet.
Så tufft Du har det, man känner verkligen allt genom orden Du sätter i bloggen! jag är säker på att bloggandet har en mening, för Dig som för de flesta. Ett sätt att få kontakt utan att behöva bli avvisad, ett sätt att reda ut sina tankar och känslor. Människor är grymma, men som flera skriver, det beror nog mest på RÄDSLA, för att inte veta vad man ska säga... rädsla för att möta det svåra i livet och därmed kanske behöva konfrontera sin egna känslor...
Men - vi är med Dig, om än bara på bloggen... kram Ylle
Ett tufft och levande inlägg i din vardag. Du är mycket ofta i mina tankar och jag VET att om vi skulle haft möjlighet att träffas, så skulle mina steg gå rätt mot dig och min blick vila i din. Kan denna vetskap ge dig glädje? Jag tror det, men du ska veta att jag tycker att det är skrutt till "vänner" du har (haft?)Längre fram i livet finner du nog nya, verkliga vänner - det behövs förresten inte så många, bara dom är genuina människor med empati. Jag förstår också att nu arbetar ut dig var dag för att till slut bara slockna av i sömnen. Du säger själv att detta inte är bra och det är det inte!! Att pressa sig in i väggen är nog inte din avsikt. Jag tror du är mycket rätt för ensamheten, som du vet kommer att komma. Jag säger detta pga av erfarenhet. Alltför många år levde jag i ett äktenskap som inte var bra, för att jag var rädd för ensamheten - hur skulle jag klara mig - inget arbete, hur försörja sig - väldigt många hur...hur. Efter 6 år tog jag steget och begärde skilsmässa - och alla vänner var som bortblåsta!! Ingen ringde eller hörde av sig. Jag flyttade tillbaka till Stockholm, fick bra arbete och många nya vänner - det här är nu för 25 år sedan! (vissa ärr sitter ännu kvar) Jag är glad åt att vi sk livlinor kan vara till nytta och glädje för dig. Tusen och åter tusen kramar genom tråden till min söta Elisabeth.
Skicka en kommentar